Etikettarkiv: Ädelreformen

Äldreomsorg, Corona, Covid-19, Norge

”Ingen vanvård på ackord!”

Teckning: Robert Nyberg.

Coronakommissionens rapport (SOU 2020:80) riktar svidande kritik mot den anorektiska äldrevården i Sverige, vars brister i blixtbelysning har gjorts synliga av pandemin. I en välskriven och viktig artikel i nya numret av tidningen Clarté (nr 1 2021) presenterar Åsa Andersson och Marianne Lidbrink rapportens huvuddrag och ger därmed indirekt svar också på den omdiskuterade frågan varför så många i Sverige dog i covid-19 under förra året. Det handlar om kusliga strukturella brister i äldrevården, i mycket ett resultat av den så kallade ädelreformen i början av 1990-talet. Och om den allmänna smittspridningen i landet.

Kommissionen beskriver ingående sådant som äldrevårdens alltför små ekonomiska resurser, oklara ansvarsfördelningar mellan kommuner och regioner, dåliga anställningsvillkor, låg bemanning, alltför få sjuksköterskor och inga anställda läkare. 

Artikelförfattarna är båda legitimerade sjuksköterskor med klinisk erfarenhet av vård av äldre i region Stockholm, med mångåriga erfarenheter av vårdpolitiskt arbete. Det vet vad de skriver om:

”Det är befriande att en nationell utredning öppet redovisar de allvarliga bristerna. De har negligerats av såväl Sveriges kommuner och Regioner (SKR) som olika regeringar sedan början av 200-talet. Kommissionens rapport bekräftas av Inspektionen för vård och omsorgs (IVO) granskningar av äldreboenden under pandemin.”

Dagens äldrevård är ett resultat av den så kallade ädelreformen 1992. Kommunerna fick då ansvar för viss hälso- och sjukvård medan regionerna behöll ansvaret för läkarinsatserna.

Inget blev som det var tänkt. I stället inleddes kraftiga nedskärningar. Antalet vårdplatser per 1000 invånare i Sverige minskade från 2,9 år 2006 2,1 år 2019. Genomsnittet bland OECD-länderna är 4,7 vårdplatser på 1000 invånare. I svensk äldrevård saknar 40 procent av personalen vårdutbildning. Bara fem procent av de anställda är sjuksköterskor, mot 31 procent i Norge. 

En svensk sjuksköterska på ett äldreboende ansvarar för 30 boende. På vardagar, kvällar, nätter och helger finns på de flesta boenden inga sjuksköterskor alls. Och aldrig någon läkare.

Det innebär att sådant som syrgas och dropp saknas, eftersom det kräver sjuksköterskor. 

Skattesänkningarna sedan 1990-talet har kraftig urholkat den svenska välfärden och särskilt drabbat äldreomsorgen, vars finansiering dragits ner med 1,3 miljarder per år sedan 2002. Det behövs nu 100 miljarder eller mer för att återupprätta en anständig äldrevård. 

Arbetsförhållandena i äldreomsorgen är ofta dåliga, med låga löner, inte sällan timanställningar med arbetspass morgnar och kvällar, särskilt i den privata verksamheten (37 procent timanställda) men också i den kommunala (27 procent). 

Samtidigt med besparingarna lanserades New Public Management. Arbetet styrdes för att minimera konstaderna, inte maximera insatserna för de äldre utifrån deras behov.

I många kommuner infördes minutstyrda insatser, 15 minuter till hjälp med toalettbesök, fem minuter för överlämnande av mat och så vidare.

Till det kommer tre olika journalsystem för de boende, till följd av det splittrade huvudmannaskapet, med oklarhet i vem som har tillgång till vilken information. Risken är stor för att man missar viktig information, med vårdskador som följd.

Åsa Andersson och Marianne Lidbrink avrundar sin genomgång av Coronakommissionens rapport med en kravlista:

• Patienter och personal har rätt till användbara och säkra informationssystem.

• Äldrevården behöver ökade resurser med minst 100 miljarder för att säkerställa den framtida finansieringen.

• En styrande lag för vård och omsorg om äldre.

• Samverkan mellan stat, regioner och kommuner – utan SKR:s inblandning.

• SKR:s roll bör renodlas som en arbetsgivarorganisation, utan uppdrag från regeringen.

Det samhälle som inte månar om de äldre är ett omänskligt samhälle. Sverige har fått betala ett högt pris för grava missförhållanden inom vården. Det var dessa som gjorde att Sverige avvek kusligt negativt från jämförbara europeiska länder. På många håll verkar man fortfarande dåligt ha insett detta, som i region Stockholm. 

Rubriken på artikeln i Clarté säger egentligen allt, den rimmar och är som gjord för en banderoll i en manifestation för ett återskapande av en värdig äldrevård:

”Ingen vanvård på ackord!”

Teckning: Robert Nyberg.
Äldreomsorg

Pandemin och vårdhaveriet

1 kommentar
Antalet sjukhussängar i dagens Sverige är lägst i hela OECD, 2,2 sängar per tusen invånare, mot mer än det Foto: Bertil Ericson / TT

Pandemin synliggör vårdhaveriet, skriver Karin Rosenqvist, ordförande i FiB/K, med ett förflutet inom socialtjänsten, i nya numret av FiB/Kulturfront, 1/2021.

Det som på ekonomispråk kallas New Public Management (NPM) förvandlade på några år vården till en marknad, där allting har ett pris och där kostnadsberäkningen av priset styr vården och verksamheten.

•• Det är stora förändringar som drabbat och utarmat vården under de senaste decennierna. För 25 år sedan (1994) fanns i Sverige 5,5 sjukhussängar per tusen invånare. I dag är samma siffra den lägsta i hela OECD, 2,2 sängar per 1000 invånare. Mer än hälften av alla vårdplatser på sjukhusen har försvunnit. Hur gick det till?

•• ”Just in time” styr numera vården som en grundtes i NPM. ”Onödig” lagerhållning är dyr, enligt NPM. Men när en pandemi drabbar hela världen nästan samtidigt drabbas de länder som inte har skyddsutrustning, nödvändiga tester och annat.

•• De nya vårdföretagen placerar sina vårdenheter där där det är lönsamt. I Norrlands glesbygder innebär det långa resvägar till vården, mot fem minuter till fots i de större städernas centrala delar.

•• Regionernas ersättningsregler gynnar patienter med lindriga symptom. Nätläkare utan egna mottagningar gynnas. Samtidigt ökar antalet privata sjukförsäkringar – och de privatförsäkrade får förtur till skattefinansierade platser.

•• Ädelreformen som genomfördes i mitten av 90-talet innebar att kommunen tog över sociala frågor och viss vård. De äldre-äldre slipper i dag långvård och kan bo mera hemlikt. Men den medicinska vården ligger kvar på regionerna, som ofta använder sig av upphandlade tjänster. I Stockholm är det privata Familjeläkarna som ansvarar medicinskt för 70 äldreboenden, vilket skapat kusliga problem och förhöjda dödstal.

•• Lagen om valfrihet präglar dagens vård. De äldre-äldre blir därmed ”kunder” som ska välja vård, i Stockholm mellan bortåt 200 ofta mindre hemtjänstföretag. Dessa företags chefer har oftast ingen sjukvårdsutbildning. Kunskaper om basala hygienrutiner har under pandemin inte ingått i personalens kompetens. Det är billigare med timanställda som bara går in vid toppar och ofta har sämre utbildning.

Om ”valfriheten” för de äldre tas bort, skriver Karin Rosenqvist, och kommunerna drev verksamheten skulle det kunna göras säkrare och effektivare, med också särskilda coronateam.

Vi lär få leva med coronasmittan under lång tid framöver och det som skedde på vissa äldreboenden, där många gamla lämnades att dö utan ens en läkarkonsultation, var kusligt och omänskligt.

På olika håll finns trots det en begränsad vilja att erkänna vårdhaveriets roll där när det gäller det coronapandemins dödlighet bland de äldre. Vården kan verkligen inte fortsätta i gamla dödliga spår.

I ett viktigt inlägg i FiB/K:s nätdel skriver samtidigt fibbaren Jan Fredriksson kritiskt om uppgifterna att det amerikanska företaget Cerner Sverige AB har tagit fram ett nytt ett nytt digitalt journalsystem åt Region Skåne. Skåningarnas patientuppgifter, som diagnoser och recept ska framöver lagras på företagets dataservrar i Stockholm. Han skriver bland annat:

”Sjukjournaler innehåller information som kan vara livsavgörande i ett kritiskt ögonblick. Sådana handlingar skall ligga på en offentlig myndighet. Att överhuvudtaget komma på tanken att lägga ut detta på privata entreprenörer måste ju betraktas som totalt ansvarslöst. Att det dessutom är ett företag som lyder under utländsk lag, i detta fall amerikansk, gör det helt absurt.”

Äldreomsorg, Corona, Covid-19, Helsingborg

ALLIANSPOLITIKER OM ÄLDREOMSORGENS FRAMTID UTAN ATT COVID-19 NÄMNS

Med LOV kan alla privata utförare som uppfyller kommunens krav erbjuda sina tjänster till Helsingborgs invånare. Det skriver alliansens företrädare i stadens vård- och omsorgsnämnd. Bilden Janerik Henriksson/HD.

Nio borgerliga ledamöter i Helsingborgs vård- och omsorgsnämnd skriver i ett debattinlägg i Helsingborgs Dagblad på torsdagen om hur äldrevården i Helsingborg ska förbättras.

Jag börjar läsa med intresse. Äldreomsorgen i Sverige har drabbats av en förödande katastrof under coronapandemin. Smittan sped sig till många äldreboenden, med höga dödsfall som följd. Ansvariga politiker och tjänstemän försökte i det längsta dölja den fasansfulla verkligheten.

Frågan om förbättringar och omprioriteringar inom välfärden och äldrevården har högsta politiska prioritet. Det system som infördes med den så kallade ädelreformen har med pandemin visat sig grovt dysfunktionellt. Det gällde inte minst att äldreboende inte kunde anställa en egen läkare.

Helsingborgs äldreomsorg var bland de värst drabbade i landet. Många boende smittades. Dödstalen var förfärande höga. Fortfarande har vad jag sett ingen grundlig genomlysning av orsakerna ägt rum.

”Omkring 30 vårdtagare har avlidit sedan covid-19 drabbade Valltorps vårdboende i slutet av april, enligt flera källor, bland annat inifrån boendet. Det är en av de största smitthärdarna inom äldrevården i Skåne. Hur kunde det hända”, undrade SVT.

”Nära hälften av de boende på Valltorp har avlidit under corona-pandemin. Men smittan spred sig även till personalen. Enligt källor med insyn på boendet har en majoritet av den ordinarie personalen varit sjuka. En av rösterna: ”Bara en handfull klarade sig, 90 procent insjuknade på min avdelning.”

För många av de boende och deras anhöriga liksom för personalen inom äldreomsorgen i Helsingborg har det senaste halvåret präglats av en otrygghet på liv och död, som det måste vara svårt för utomstående att leva sig in i.

Till min stora besvikelse nämner ”de nio” i sin artikel inte med ett ord covid-19 och vilka lärdomar man dragit av katastrofen. Det nämns inte heller i texten något om bättre utbildad personal, om rimligare arbetsvillkor, bättre löner och färre timanställda.

I stället handlar det om LOV, som ska leda till att ”hemvården präglas av trygghet, valfrihet och kvalitet”, där LOV står för ”lagen om valfrihetssystem och innebär att inte bara kommunen utan även privata aktörer kan få utföra vård och omsorg”.

Under covid-19-pandemins värsta stunder diskuterades återkommande hur kvaliteten inom äldreomsorgen sänkts under decennier, inte minst genom privatiseringar och marknadstänkande som genomsyrat också den kommunalt drivna verksamheten.

Nu vill ”de nio” privatisera ytterligare och kallar det för ”valfrihet”. De boende benämns i artikeln som ”kunder”, som ska kunna välja mellan olika ”produkter” eller utförare och där själva valfriheten (också för de dementa?) ska garantera trygghet och hög kvalitet.

Jag blir mörkrädd.

Fotnot: Artikeln har undertecknats av allianspolitikerna i Helsingborgs vård- och omsorgsnämnd: Lars Thunberg (KD), kommunalråd och ordförande i Helsingborgs vård- och omsorgsnämnd, Jacqueline Engström (M), första vice ordförande i Helsingborgs vård- och omsorgsnämnd, James Klingborg (M), Beth Lundstedt Holmkvist (M), Kristina Påhlsson (M), Margareta Fagerhov (L), Dubravka Trejiling Nikolic (L), Sara Johnsson (C), Anne-Margret Norberg (KD).