Skulpturer av Thale Vangen på Konsthallen Ravinen i Norrvikens trädgårdar. Foto: Sören Sommelius.
I dag och i morgon torsdag, lillejulafton, är de sista dagarna för premiärutställningen på kulturhuset och konsthallen Ravinen, invigd den 1 oktober i år i Norrvikens trädgårdar. Under titeln ”Jag bor i en annan värld, men du bor ju i samma. Drömmare söder om Hallandsåsen” visas verk av ett dussintal konstnärer i den stora utställningssalen. Gertrud Sandqvist, konstprofessor i Lund, har varit curator.
Under de mörkaste vintermånaderna håller Ravinen stäng, men redan den 12 februari öppnar man igen, med ”Abstrakta uttryck. Christian Berg (1893 – 76), Märta Måås-Fjetterström (1873 – 1941) och Pär Siegård (1887 – 1961).
I en förhandspresentation pekar man på de som de tre har gemensamt, genom att de inspirerades av Bjärehalvöns ”säregna natur”, om än med skilda konstnärliga uttrycksmedel, skultptur, mattväveri och målningar … med mera:
”Med ett lokalt och internationellt perspektiv har de förhållit sig till sin hembygd, då den modernistiska strömningen hämtades hem från Paris och utvecklades i den lokala kontexten.”
Utställningen fokuserar särskilt på tiden kring 1920-talet.
Ravinen – Ulla och Gustav Kraitz kulturstiftelse – ger på många vis mersmak. Läget på på den branta sluttningen ut mot havet är oslagbart, liksom utsikterna. Byggnaden i sig, ritad av Pontus Möller arkitekter i Ängelholm är en klenod. Utifrån ser den liten ut, men är invändigt precis ”lagom stor”, inkluderande Birgit Nilsson-konsertsalen, som förhoppningsvis inkluderas som konsertlokal i årets Båstad kammarmusikfestival, veckan efter midsommar. Och rummet med den fasta utställningen med verk av Ulla och Gustav Kraitz.
Utställningen som avslutas i morgon har för mig några höjdpunkter. Carl Fredik Hills teckningar från perioden 1883 – 1911 är i många avseenden ikoniska och det är ett äventyr att kunna studera dem på så nära håll som här.
Till det kommer Thale Vangens gåtfulla former som placerats på golvet i utställningssalen och som vid en hastig blick kan likna sälar på klippor – eller rester av djur, avhuggna kroppsdelar efter en blodig massaker på en flock av ett odefinierbart djur. Det är både obehagliga och på något vis igenkännbara biologiska former som ”ställer frågor” till mig som betraktare, om människan och om djurens världar.
Nu är de först och främst skulpturer på en utställning, men materialet är bland annat råhud och renskinn, kokosfiber, tråd och betong.
Det är fascinerande men också gåtfullt. Konstnären är även biolog läser jag i katalogen. Hennes verk på Ravinen är både fascinerande och frånstötande.
Thale Vangen är född 1974 i Norge och nu verksam i Malmö.
Carl Fredrik Hill. Teckning Utan titel 1883 – 1911. Papper, färgkrita.Foto: Sören Sommelius.
Astrids Lindgrens Bröderna Lejonhjärta, säsongens familjeföreställning på Helsingborgs stadsteater, är iscensatt av Ronny Danielsson. Foto: Malin Arnesson.
Bröderna Lejonhjärta kommer till Helsingborgs stadsteaters stora scen under årets mörkaste veckor och tar oss med till de dödas rike Nangijala, ”på andra sidan stjärnorna”. Astrid Lindgrens saga, iscensatt av Ronny Danielsson utifrån Alexander Mörk-Eidems dramatisering, är nog välbekant för många barn och ungdomar också i vår tid, även om den publicerades för snart femtio år sedan1973.
Sagan är något annat än Pippi Långstrump eller Alla vi barn i Bullerbyn. Det handlar om två bröder med efternamnet Lejon. Den yngste Skorpan (Olof Yassin) lider av en dödlig sjukdom med svår hosta och problem med benen och vet att han kommer att dö i förtid. Storebror Jonatan (Robert Olofsson) månar om honom och försäkrar att även om Skorpan dör så återförenas bröderna i Nangijala, dit människor kommer efter döden. Efter en vådlig eldsvåda dör Jonatan efter att först ha räddat Skorpan – men snart återföds de båda som bröderna Lejonhjärta i Nangijala.
Där utspelar sig merparten av dramat, en existentiell berättelse, som tar åskådarna på allvar. Det handlar om livet och döden, om vad som gör livet värt att leva så att man inte bara är ”en liten lort”. Men också om ”ondskan” och om det goda samhället kontra det onda. Troligen bygger den på Astrid Lindgrens upplevelser under kriget.
När bröderna kommer till Nangijala är det inte det lyckorike som pojkarna drömt om. De onda (i svarta kläder, ledde av den förskräcklige Tengil, bekämpar de ”goda” (i vita kläder). I den hiskelige draken Katlas fängelsehåla försmäktar de tillfångatagna under svåra kval.
– Alla är vi rädda, suckar Jörgen Dübergs åldrade frihetskämpe Mattias. Han syftar inte minst på ryktena om en förrädare på den vita sidan.
Det är en föreställning med stora åthävor, med rökkanoner och dunkande trummor. Mellan träden glöder hotfulla vargögon. Helle Damgårds scenografi är överdådig liksom Natali Hallbergs härliga duv- och hästmasker. Masscenerna med ungdomar från Lunds dans- och musikalgymnasium är effektfulla.
Ronny Danielssons iscensättning är storslaget praktfull. Som säsongens familjeteater lär den ha stora förutsättningar att gå hem både hos yngre (lite skrämmande men inte alltför farligt ändå) och hos vuxna.
Jag saknar ibland ett poetiskt och mera lågmält anslag utan alltför enkla sanningar. När ondskan är så lätt identifierbar blir den lätt banaliserad.
Slutet är problematiskt om än nertonat. De båda bröderna kastar sig utför ett stup, där de kommer att dö. Då kommer de till ett nytt och – förhoppningsvis – lyckligare dödsrike Nangilima, där ingen ondska finns, där ingen dör och alla är lyckliga.
Fotnot: Bröderna Lejonhjärta spelas till den 5 februari efter ett uppehåll fram till och under julen.
I rollerna: Sasha Becker, Nils Dernevik, Jörgen Düberg, Annika Kofoed, Robert Olofsson, Robert Rydberg, Gisela Swarting, Olof Yassin samt elever från Lunds dans- och musikalgymnasium.
Alla som är över 18 år måste visa vaccinationsbevis vid besök på teatern.
Bröderna Lejonhjärta, Skorpan, spelad av Olof Yassin, och storebror Jonatan, gestaltad av Robert Olofsson. Foto: Mats Bäcker.
Kommunchefernas löner har ökat dramatiskt de senaste fem åren. Och det är inte bara storstäder som dominerar lönetoppen, visar Dagens Samhälles granskning.
Kommunchefernas löner har ökat dubbelt så mycket som arbetsmarknaden i stort de senaste fem åren, skriverDagens Samhälle i senaste numret. Man konstaterar också att lönelistan innehåller ”väldiga och växande löneskillnader”.
Allra mest tjänar stadsdirektören i Stockholm, Magdalena Bosson, som har en månadslön på 196 000 kronor. Det är 16 000 kronor mer än statsministern och 17 400 kronor mer än den generaldirektör (Trafikverkets) som har mest betalt.
Bosson svarar på frågor från Dagens Samhälle om sin lön genom att hänvisa till att Stockholms stad är Sveriges största kommunkoncern som omsätter 60 miljarder kronor, har 45 000 anställda och ansvarar för kommunala tjänster för närmare en miljon invånare.
”Att mitt uppdrag som stadsdirektör innefattar det yttersta ansvaret för att leda denna stora och diversifierade verksamhet återspeglas i min lön.”
Helsingborg utmärker sig speciellt. Stadsdirektör Palle Lundberg ligger på tredje plats i listan över kommunchefernas löner, efter Stockholm och Uppsala, trots att Helsingborg knappast är Sveriges tredje största stad.
Lundbergs 157 000 i månaden är mer än vad hans kollega i Göteborg tjänar – och betydligt mer än vad kommundirektören Andreas Norbrandt i Malmö har i lön, 139 100 kr i månaden.
I andra närliggande städer ser kommundirektörernas löner ut så här: Ängelholm Krístina Magnusson 105 000, Höganäs Herman Crispin 106.500, Landskrona Carina Leffler 125 000, Kund Christoffer Nilsson 131 500 och Halmstad Mattias Rossköld 115 800.
Sedan 2016 har lönerna för kommuncheferna ökat med 22 procent. Under samma period har lönerna på svensk arbetsmarknad ökat med knappt 11 procent, enligt Medlingsinstitutet. Dubbelt så bra löneutveckling för kommundirektörerna som för medborgarna, alltså. Snittlönen ligger nu på 99 301 kronor.
Rolf Solli, professor vid Högskolan i Borås har i decennier har forskat om kommunalt ledarskap. Han tror att den höga omsättningen på kommunchefer förklarar den starka löneutvecklingen, skriver Dagens Samhälle.
Soli arbetar med ett nordiskt forskningsprojekt om kommundirektörerna. Han säger:
– Ju högre lön cheferna har, desto mindre viktig tycker de att lönen är. Det är inte konstigare än att när du är mätt så vill du inte ha mer mat. De här personerna är ute efter något spännande. Man inser att posten ger ett stort inflytande och det vill många ha.
Fotnot: Nya Kultur-Sören gör efter denna blogg ett uppehåll i skrivandet.
Utbyggnad av havsbaserad vindkraft stoppas regelmässigt av Försvarsmakten, anser artikelförfattarna. De pekar bland annat på en ansökan om att få bygga en vindkraftspark i Östersjön, fem mil utanför Sandhamn i Stockholms skärgård. Foto: Bruno Helgesson/N/TT/DN.
Försvarsmakten stoppar i det närmsta 100 procent av alla ansökningar om projektering och byggande av havsbaserad vindkraft, konstaterar kritiskt förre moderate försvarsministern Mikael Odenberg och förre marinchefen Anders Grenstad i en artikel på DN Debatt i söndags.
Artikelförfattarnas utgångspunkt är de nu snabbt växande prognoserna för framtida elanvändning i Sverige. De stora projekten i norr som fossilfri stålproduktion, batterifabriker och serverhallar slukar mycket energi, vilket påverkar hur mycket el som kan föras från Norrlandsälvarnas kraftverk till Sydsveriges befolkningscentra, där också flera kärnkraftsreaktorer stängts de senaste åren.
Därför måste södra Sverige tillföras ny elproduktion, konstaterar Odenberg och Grenstad. De menar att det särskilt gäller den kommande fem – tioårsperioden och att ”teknikutvecklingen senare kan öppna för ny kärnkraft i form av små modulära reaktorer”. Till det sistnämnda finns dock fortfarande tekniska och ekonomiska frågetecken, heter det, och säkerhetsmässiga skulle jag vilja tillägga.
Det som gäller nu är havsbaserad vindkraft, det vill säga stora parker belägna 20 till 30 kilometer utanför kusten, långt bortom det kommunala vetot:
”Och det handlar om en enorm potential. En enda sådan park kan ha en installerad effekt på 1 500 megawatt, vilket är mer än effekten i det nedlagda Barsebäcks två reaktorer (2×600 megawatt).”
För ett år sedan undertecknade regeringen en politisk deklaration med EU-kommissionen och EU:s övriga strandstater om utökad havsbaserad vindkraft i Östersjön. Men Sverige har ännu inte byggt någon sådan, till skillnad från länder som Danmark, Tyskland, Storbritannien och USA.
Mikael Odenberg skriver här inte enbart i sin roll som ex-försvarsminister. Han var under perioden 2008 – 17 generaldirektör för Svenska Kraftnät, som nu av regeringen fått i uppdrag att bygga ut el-stamnätet till svenska havsområden där det finns förutsättningar för att ansluta flera havsvindparker.
Men Försvarsmakten säger rutinmässigt nej till alla planer på havsbaserad vindkraft, suckar artikelförfattarna. De hänvisar till erfarenheter från andra länder:
”Havsvindparker påverkar förvisso försvaret. De begränsar marinens och flygvapnets rörelsefrihet. Anläggningarna kan störa svensk signalspaning, liksom övervakningen av luftrummet, havsytan och det som finns under den. Därtill kommer konflikter med försvarets övningsområden och skjutfält.
Samtidigt finns goda erfarenheter från flera Natoländer om hur energi- och försvarsintressen kan samexistera. Tekniska installationer på anläggningarna kan till och med förbättra möjligheterna till övervakning. En stor svensk försvarsindustri, Saab, arbetar aktivt med hur det kan gå till.”
Till det kommer att Försvaret inte anser sig kunna diskutera sina invändningar mot olika utbyggnadsplaner, … ”eftersom dessa invändningar per definition är hemliga. Moment 22, alltså!”
Det finns stora möjligheter att föra in omfattande ny elproduktion till södra Sverige och substantiellt sänka de höga sydsvenska elpriserna till gagn för såväl näringsliv som hushåll, slår Odenberg och Grenstad fast:
”Men om de energipolitiska ambitionerna ska kunna förverkligas måste det etableras en annan ordning.”
Artikelförfattarna föreslår/kräver samarbete mellan försvarsindustri och vindkraftsintressenter för att finna optimala platser för den nya havsvindkraften – på ett sätt så att påverkan på försvarets intressen minimeras.
Antalet vaccinerade per hundra personer i världens länder. Eftersom man i många länder fått två eller tre sprutor kan siffran överstiga hundra. Världens fattigaste länder, särskilt i Afrika, har missgynnats. Bara 5,8 procent av befolkningen i världens låginkomstländer har fått en spruta. Alla uppgifter om den globala vaccineringen från Our World in Data: Coronavirus (COVID-19).
Det första bekräftade fallet i Sverige av virusvarianten Omikron kom från Skåne och offentliggjordes på måndagen. Den smittade hade för en dryg vecka sedan kommit hem från Sydafrika.
Upptäckten är inte oväntad enligt Folkhälsomyndigheten: ”Det var väntat att vi skulle hitta varianten även i Sverige eftersom den upptäckts i ett flertal andra länder i Europa”, säger Karin Tegmark Wisell, generaldirektör, till Dagens Nyheter. Ytterligare två misstänkta fall med sydafrikansk anknytning utreds nu i Region Jönköping.
WHO varnar nu kraftfullt för den nya virusvarianten: ”De övergripande globala risker som kan kopplas till den nya varianten omikron bedöms vara mycket höga”, heter det i ett uttalande från WHO till dess 194 medlemsländer.
I England infördes natten till i dag tisdag kl 04.00 nya hårda regler för att hindra spridningen av Omkíkron, rapporterar brittiska The Guardian.
Enligt lag blir alla i England från detta klockslag tvungna att bära ansiktsmasker i alla affärer, shoppingcentra, i banker och postkontor (sådana finns i England!) samt i offentliga transportmedel.
Undantag görs för ett fåtal kategorier som barn under elva, poliser och blåljuspersonal. Fotostudior undantas.
Den som ertappas utan ansiktsmask döms första gången till £ 200 (2600 kr) i böter, andra gången till £400, tredje till £800 och sjätte gången till £ 6400 – motsvarande 83 000 kronor.
Omikron-varianten upptäcktes av sydafrikanska vetenskapsmän så sent som i förra veckan. Sydafrikanska Witwatersrand och the National Institute for Communicable Disease har inlett intensivt arbete för att särskilt undersöka hur existerande vaccin kan skydda mot de nya varianterna.
I Sydafrika menar många att landet straffas för att dess vetenskapsmän så tidigt slagit larm mot den nya virusvarianten. Landets turistsäsong hade just börjat och Sydafrika drabbas ekonomisk extremt hårt av hur den nya pandemin hanteras i den rika världen. I landet har 30 procent av befolkningen fått en spruta medan 25 procent fått två.
I världen som helhet har 54,2 procent fått åtminstone en dos covid-19-vaccin. Åtta miljarder vaccindoser har distribuerats globalt. I världen vaccineras nu dagligen 30 miljoner personer.
Men för många av de fattiga har det sett annorlunda ut. Bara 5,8 procent av befolkningen i världens låginkomstländer har fått en spruta. Alla uppgifter om den globala vaccineringen från Our World in Data: Coronavirus (COVID-19) Vaccinations, länk finns här.
Jimmy Åkesson omvaldes på partiets landsdagar till ordförande i sverigedemokraterna. Nu kräver han återvandring också av flyktingar som fått medborgarskap.
Sverigedemokraterna har haft landsdagar, helt kort efter den ”största framgången någonsin i SD:s trettiotreåriga historia”, skriver Alex Bengtsson, i en artikel i den juridiska tidskriften Para§raf, under rubriken ”Sverigedemokraternas godsvagnsagenda”.
Redan dagen efter SD:s budgetframgång dammade Jimmy Åkesson av partiets gamla krav på ”återvandring”. ”Det visar att SD är ett parti med en godsvagnsagenda”, fortsätter Bengtsson:
”Man säger inte ”sparka ut svartskallarna”, man säger till exempel ”verka för repatriering av etniska främlingar och kriminella eller icke assimilerbara element”.
Man säger inte att man ska ”hänga landsförrädarna” man säger att man ska ”utkräva ansvar av de politiker som agerat i uppenbar strid med sitt lands intresse”.
Man säger inte ”bögarna tillbaka in i garderoben”, man säger ”bevara kärnfamiljen”.
Så uttryckte sig den vice partiledaren Torbjörn Kastell i en intern mejlkonversation inom Sverigedemokraternas partistyrelse i början av 2000-talet.”
Nu talare man om ”återvandring”. Det innebär att man tänker sig att myndigheter ska ge återvandringsbidrag till invandrare som inte ”anpassat sig” till det svenska samhället.
Därmed delar SD in svenskarna i vi, ”svenskarna”, de förträffliga, och dom där, invandrarna, flyktingarna, de gängkriminella och så vidare, de som bör kastas ut ur Sverige även om de fått PUT, permanent uppehållstillstånd eller rentav svenskt medborgarskap.
Det var så krigen i ex-Jugoslavien började, vi och dom. När den sortens klassifikationer börjar användas i det offentliga samtalet, utan följdfrågor, utan en kritisk kontext, då är vi alla illa ute.
”Att Centerpartiet med sin höga svansföring utifrån någon slags liberal hållning gjorde den historiska SD-triumfen möjlig kan sannolikt komma att stå dem dyrt”, tror Alex Bengtsson. Han fortsätter:
”Men betydligt allvarligare är att så länge inga journalister och andra med någorlunda plattformar ställer SD till svars för deras förslag om ”uppsökande verksamhet” och ”återvandring” är risken påtaglig att det är precis vad som kommer att hända. Det har hänt förr – i Europa.”
Centerpartiets ekonomiskpolitiska talesperson Martin Ådahl Foto: Viktor Mattsson/Sveriges Radio.
”Centerpartiet släppte fram en socialdemokratisk statsminister, men stöttade inte regeringens budget. Vad har de vunnit på det?”
Frågan ställdes i SR:s Ekots lördagsintervju av Mikael Sjödell som frågade ut centerpartiets andre vice ordförande Martin Ådahl, som också är partiets ekonomisk-politiske talesman.
Centerpartiet har länge påstått att man som viktig prioritering har att inte släppa fram sverigedemokraterna till den politiska makten. Ändå var det ju precis vad man gjorde genom att i onsdags först rösta ja till Magdalena Anderssons socialdemokratiska regering och sedan, genom att lägga ner sina röster, släppa fram den budget som sverigedemokraterna varit med om att förhandla fram tillsammans med moderaterna och kristdemokraterna.
Alltså att ge sd högsta vinsten i den svenska politiken, sd:s hittills största framgång i svensk politik – och samtidigt försvåra Magdalena Anderssons och regeringens möjligheter att bedriva effektiv politik under hela perioden fram till valet 2022.
Vi är nog många som tycker att centerns agerande var både besynnerligt, ogenomtänkt, ologiskt och djupt destruktivt ur demokratisk synvinkel. Riksdagens talman delade inte den åsikten, jag återkommer till honom.
Ådahl slingrade sig monumentalt i radiointervjun. Efter programmet kommenterades intervjun av Tommy Möller, professor i statskunskap. Han menade att ”det fanns en del svårigheter i Ådahls ambition att förklara S:s vänstersväng”, och pekade särskilt på att Ådahls besked om att cd bara följde ’praxis’, när det gällde att lägga ner rösterna på socialdemokraternas budgetförslag, var ett fikonlöv. Partiet hade möjlighet att göra något annat.
Intervjuaren Mikael Sjödell återkom gång efter gång till grundfrågan, hur det kom sig att centern mer än något annat svenskt parti nu gett avsevärd makt åt sverigedemokraterna.
Och Martin Ådahl svarade genom att skuggboxas. En anledning var att Magdalena Andersson brutit mot centerns diktat att inte förhandla med vänsterpartiet. Men utan v:s stöd hade hon ju inte kunnat bilda regering.
Ådahl tryckte sedan på att budgeten borde ”lutat mot mitten” ”den ska vara så lik centerpolitik som möjligt”.
Sjödells följdfråga var given:
– Ni har åtta procent väljarstöd men får igenom mer än 60 procent av era förslag i regeringens budget.
Ådahls kontring var att viktiga c-förslag gallrats bort:
– Vi prioriterade fiberutbyggnad på landsbygden.
– Men ni hade i s-budgeten fått med en miljard till just det ändamålet, kontrade Sjödell.
– Ett viktigt förslag var att småföretagen skulle kunna anställa utsatta personer … fortsatte Ådahl. Till exempel var höjningar av a-kassan tillbaka i budgeten. Vi kan inte göra bra saker för Sverige om vi har vänsterpartiet som kan lägga sitt veto … Vi såg på TV hur vänsterns Nooshi Dadgostar triumfatoriskt hävdade att hon fått s att agera efter sina positioner. Vi är inte beredda att agera dörrmatta för vänsterpartiet.
Så talar en svensk McCarthy år 2021. En pladderhatt och bortförklarare.
– Vem vann på när M-SD-KD-budgeten antogs, fortsatte radions utfrågare. Tycker du att den är bättre än regeringens?
– Vi har inte gett sverigedemokraterna något politiskt inflytande. Inget parti i Europa har gjort mer för att motverka sd, påstod Martin Ådahl.
När jag lyssnade på honom undrade jag vad han hade för verklighetsuppfattning, om det inte varit ett medvetet politiskt val från honom och centerns sida att lyfta fram m-sd-kd-budgeten, så som man gjorde.
I stället för att försöka reda ut begreppen, vad man vill och inte vill, beklagade Ådahl sig:
– Alla trollar med oss på sociala medier.
Det var länge sedan jag hörde en så avslöjande och avklädande intervju. Som i HC Andersons saga stod centerns andre vice ordförande naken efter utfrågningen.
PS. I en debattartikel i lördagens Svenska Dagbladet kritiserade Olof Petersson, professor i statskunskap riksdagens talman Andreas Norléns kraftiga påhopp på miljöpartiet, som huvudansvarig för kalabaliken kring budget och utnämnande av ny statsminister:
”Regeringsbildningen med sina talmansrundor och pressträffar erbjuder ett gyllene tillfälle för partierna att få uppmärksamhet. Medierna mobiliserar, extrasändningar fångar allmänhetens uppmärksamhet. Och partierna har listat ut hur de ska få maximal exponering. Magdalena Andersson, den första kvinnliga statsministern med tungt ansvar för landet. Sedan Nooshi Dadgostar, tuff kämpe för de fattiga. Så blev det Annie Lööfs tur, ensam men stolt i mitten. Och till sist klimatorons Miljöparti, som heller inte missade stunden i strålkastarljuset. …
Ingen skada är skedd. Regeringsbildningen tar bara några dagar till.
Partierna gjorde sitt jobb och är värda beundran för sin skicklighet. Men journalister och kommentatorer borde ta sig en funderare. De står inför ett val. Antingen kör man de enkla populistramsorna om kaos och cirkus. Eller så kan man försöka förklara hur politiska partier fungerar i en välfungerande demokrati.
Talmannen drivs av en välgrundad önskan att skynda på regeringsbildningen. Men att hänga ut politiska partier för att de agerar partitaktiskt är inte att bidra till den demokratiska folkupplysningen. Sådana uttalanden riskerar tvärtom att spä på politikerföraktet.”
Statsministeromröstningen: ”Talmannen riskerar att spä på politikerföraktet” Riksdagens talman Andreas Norlén. Foto: Stina Stjernkvist/SvD.
Kärnvapen är nu illegala står det skrivet med ljus på FN:s högkvarter i New York. Skärmdump från ICAN:s webbsida.
Den nyligen installerade tyska koalitionsregeringen förväntas att som ett av sina första beslut tillkännage att Tyskland kommer att som observatör följa ICANs fortsatta arbete med FN:s förbud mot kärnvapen.
Den tyska regeringen har presenterat ett utkast till ett dokument där man också annonserar sin önskan att ta del av ett kommande möte med de stater som hittills ratificerat kärnvapenförbudet. Det innebär att Tyskland blir det andra NATO-landet – efter Norge – som deltar i ett sådant möte. I utkastet presenteras också att den tyska ambitionen är att leva upp till målet med ett ”Tyskland fritt från kärnvapen”.
”Med detta tillkännagivande upphör Tysklands kritik och motstånd mot det nukleära vapenförbudet”, skriver Florian Eblenkamp, styrelsemedlem i tyska ICAN Germany.
Efter andra världskriget finns amerikanska kärnvapen utplacerade i Tyskland. I det nämnda utkastet avvisas inte möjligheten för att Tyskland ska begära att USA återtar och avlägsnar de kärnvapen som nu finns i Tyskland.
Den nya ”trafikljuskoalitionen” vill skapa en ny och modernare säkerhetspolitik, vilket innebär ett paradigmskifte för den tyska utrikespolitiken, skriver ICAN.
Nya opinionsundersökningar visar att den nya regeringen har det tyska folket bakom sig. En klar majoritet av tyskarna anser att landet ska göra sig kvitt de kärnvapen som nu finns i landet och ansluta sig till TPNW (the Treaty on the Prohibition of Nuclear Weapons).
Till det kommer att 136 tyska städer genom beslut i städernas kommunfullmäktige beslutat att stödja TPNW. Bland dessa är 16 delstatshuvudstäder. Tillsammans lever här 30 procent av Tysklands befolkning.
Låt oss hoppas att Tyskland, 76 år efter Hiroshima, går i spetsen för ett kärnvapenfritt Europa och en värld där fred byggs med fredliga medel.
Och att Sverige med ny S-regering återupptar den kärnvapenkritiska och FN-vänliga hållning som präglat landets alliansfria politik större delen av tiden efter andra världskriget. Det är obegripligt och obehagligt att Sverige inte ratificerat ICAN:s och FN:s kärnvapenförbud.
Franska Liberations torsdagsnummer domineras av flyktingkatastrofen i Engelska kanalen.
Flyktingkatastrofen i Engelska kanalen dominerar tidningarnas förstasidor på torsdagen i både Frankrike och England. Ett 30-tal människor omkom då en flyktingbåt sjönk utanför Calais på den franska kusten. Det är den värsta olyckan i sitt slag sedan flyktingkrisen började.
Trettiofyra personer tros ha varit ombord på båten. Två överlevande behandlas med intensivvård. Bland de omkomna fanns minst ett barn.
Tyvärr har kommentarerna efter katastrofen till stor del präglats av anklagelser och beskyllningar mellan Frankrike och England, skriver brittiska The Guardian.
I ett telefonsamtal på onsdagskvällen betonade den franske presidenten Emmanuel Macron de båda ländernas delade ansvar för det skedda och sa till Johnson att han förväntade sig fullt samarbete och att situationen inte skulle utnyttjas för ”politiska syften”.
”Frankrike kommer inte att acceptera att Kanalen förvandlas till en kyrkogård”, sa Macron.
Macron har vidare krävt att EU-ministrar ska behandla flyktingsituationen vid Engelska kanalen vid ett akut krismöte.
Från Boris Johnsons sida hördes mest krav på att Frankrike bättre skulle patrullera sina stränder för att förhindra att flyktingbåtar lämnar dem.
I en annan artikel skriver The Guardian om de fasor det innebär för flyktingar att försöka korsa Engelska kanalen, i dåligt sjövärdiga farkoster. Tidningen citerar 12-årige Mohammad som gjorde resan i juni tillsammans med sin mamma och åttaåriga syster på flykt från talibanernas Afghanistan.
”Det var som en skräckfilm”, sa pojken. Ändå var det sommar då, inte mörka och kalla november.
Mohammad och hans syster överlevde den 33 km långa resan över havet. De är bland de tusentals som korsat kanalen i år då sammanlagt 25 700 flyktingar kommit i små båtar till Storbritannien – vilket är tre gånger så många som 2020.
För några veckor sedanhävdade Storbritanniens inrikesminister Priti Patel att 70 % av flyktingarna i små båtar är ekonomiska migranter. Han fick mothugg av brittiska flyktingmyndigheter, The Refugee Council, som visade på undersökningar att 91 procent av flyktingarna kom från krigshärjade länder med långtgående kränkningar av mänskliga rättigheter och att de därmed har rätt att söka asyl.
A young boy is helped by a Border Force officer as a group of people are brought to Dungeness, Kent, by the RNLI following a small boat incident in the Channel on 20 November. Photograph: Gareth Fuller/PA
Annie Lööf, centerpartiet. Foto: Björn Lindahl/Aftonbladet.
Det var en kränkt Annie Lööf som på onsdagen i riksdagen kungjorde att centerpartiet minsann inte skulle släppa igenom socialdemokraternas budget.
Magdalena Andersson, slog därför samma dag två parlamentariska rekord. Hon blev Sveriges första kvinnliga statsminister – efter hundra år av bara gubbar sedan den kvinnliga rösträtten infördes. Och hon blev den statsminister som suttit kortast tid, bara sju timmar.
Varför var Annie Lööf så kränkt? Jo, hon hade ju i kommandoton beordrat Magdalena Andersson att inte till något pris förhandla med vänsterpartiets ledare Nooshi Dadgostar. Varför, jo därför att i Lööfs skygglappsvärld är dagens vänsterparti ett ”ytterkantsparti”, som inte ska få något inflytande, jämförbart med sverigedemokraterna.
Men Magdalena Anderssons enda möjlighet att bilda regering var att få stöd både av vänsterpartiet och centern. Därför samtalade hon med Dadgostar, gång på gång. Eller ”förhandlade de”?? Därtill betonade Andersson att hon såg det som högst normalt att samtala och förhandla med Dadgostar inför regeringsbildningen, därför att partiet ingick i röstunderlaget.
Dagens vänsterparti är inget ”ytterkantsparti” och har en politik som i många avseenden kan jämföras med socialdemokraternas på Olof Palmes tid.
Resultatet av S-V -förhandlingarna blev ett avtal som skulle ge en tredjedel av Sveriges fattigpensionärer en skattefri tusenlapp mer i månaden från augusti nästa år, en högst rimlig och substantiell reform för de flesta partier, medvetna om skavankerna i dagens pensionssystem.
Då hade Lööf efter inledande förhandlingar, ja just förhandlingar, tvingat fram inskränkningar i allemansrätten och ökade befogenheter för stora skogsägare, något som många hävdade hotade den fjällnära skogen, Sveriges svar på Amazonas.
Men är man kränkt, som Annie Lööf, då ger man igen. Hon röstade mot S-budgeten och skapade en situation där S och MP skulle regera på en budget som M-KD-SD stod bakom. Det fick miljöpartiet att gå i taket och lämna regeringen. Partiet ville inte vara delaktigt i att leda landet med en brunblå miljöfientlig budget, inriktad på kärnkraft och sänkta drivmedelspriser, förutom främlingsfientlig migrationspolitik.
Lööf skapade politisk kalabalik i riksdagen och gav Magdalena Andersson vad kommentatorer kallade en mardrömsstart, vilket ledde till hennes avgång sedan miljöpartiet lämnat regeringssamarbetet. När jag skriver detta på onsdagskvällen är förutsättningarna för en fungerande svensk regering för tiden fram till valet i september 2022 osäkra.
Förlorare är väljarna, ja medborgarna i det här landet som borde ha rätt till kompetenta och ansvarstagande politiker av en annan kalliber än kallhamrade Annie Lööf.
Vad Lööf gjorde på onsdagen innebar ju att centerpartiet utan att tveka hoppade upp i famnen på främlingsfientliga sverigedemokraterna med krav på S att följa SD-M-KD:s budget. Därmed skänkte hon Jimmie Åkesson hans ”största politiska seger någonsin”, skriver Aftonbladet.
Vad skulle gamla tiders c-ledare som Torbjörn Fälldin eller Olof Johansson ha sagt?
