Båstad, Båstad Kammarmusikfestival, Musik

Kreativt idérik kammarmusikfestival i Båstad med Simsalabim

Cathrine Winnes, konstnärlig ledare för Båstad kammarmusikfestival, i grunden norsk dirigent. Foto: SVT.

Tidiga måndagseftermiddagen då luften sjöd av sydländsk hetta invigdes årets kammarmusikfestival i Båstad. På Birgit Nilssons plats, ja det lilla torget framför samhällets kulturoas Scalabiografen, talade bland annat vd för Musik i Syd, Susanne Rydén, om det mirakulösa att festivalen i år fyller trettio. Den har överlevt fyra konstnärliga ledare och skiftande tider och är lika vital i år som någonsin – av programmet för den kommande festivalveckan att döma.

Initiativtagaren och den första konstnärliga ledaren oboisten Helene Jahren fanns på plats vid invigningen liksom Cathrine Winnes som ansvarar för evenemanget för andra året nu.

I årets hundrasidiga katalog skriver Barbro Hedvall, journalist och ledarskribent på Dagens Nyheter men alldeles särskilt ansvarig för ”Podcasten Båstad Kammarmusik”, som du hittar här: www.bastadkammarmusik.se/podcast. Hon berättar bland annat om den nu legendariska Apelrydsladan som varit festivalens nav efter alla dessa år som just lada.

”Då var den förvisso en lada fylld med maskiner efter att ha använts i mer än sjuttio år. Så blev den rensad, förvandlad, försedd med gamla biografstolar och en förnämlig akustik.

Nästan som simsalabim.”

”Varje festival är ett prov på vad det civila samhället förmår”, fortsätter Barbro Hedvall.

Och just det är en ju en grund för att festivalen överlevt, alla dessa frivilliga. Återkommande program med hög musikalisk kvalitet har medfört att publiken mött upp år efter år.

Tillsammans är de här faktorerna grunden för kammarmusikfestivalens livskraft, de konstnärliga ledarnas förmåga att variera och förnya, de många musiker som tar sig till för dem ofta avlägsna Båstad för att medverka, de många lokala frivilligarbetarna och den trogna publiken. Och därtill det uthålliga ekonomiska stödet från särskilt Musik i Syd. ”Den ideella Båstads kammarmusikförening är förutsättningen för festivalen”, betonade Susanne Rydén.

På invigningen utanför Scalabiografen och i katalogen presenterade Cathrine Winnes sitt tema för årets festival på norska, ”2 sider av samme sak”, inspirerat av alla tvåorna i årtalet 2022.

Festivalen firar sitt 30-årsjubileum och knyter an till Helene Jahrens ursprungliga idéer, med jubileumskonserten ”Båstad då, Båstad nu”. Årets festivalkompositör är Hugo Alfvén, som fyller 150. Alfvén ägnas flera teman, ”Folkmusiken och konstmusiken”, ”Mannen och kvinnan”, ”Bildkonst och ljudkonst” och ”Konstgjord – naturlig”. Till det kommer att flera konserter genomförs i Båstads nya konstgalleri och konsertsal Ravinen.

Festivalens första konsert i Båstad kyrka hade samma tema, ” 2 sidor av samma sak”, och ägnades särskilt åt Hugo Alfvén, inte minst åt hans skildringar av svenskt folkliv och svensk natur.

På sitt ackordeon (dragspel) bidrog Frode Hatli i samma program med norska folkmusikimprovisationer medan violaspelande Göran Fröst tillsammans med gitarristen Jacob Kellerman bjöd på både en vallåt från Älvdalen och Alfvéns Vallflickans dans ur Bergakungen.

Kan man säga att festivalen i Cathrine Winnes händer håller på att ömsa skinn? Både och. Men ändå inte. Folkmusiken har alltid inspirerat konstmusiken, Dvorak, Bartok och Grieg är bara några exempel.

På programmet står också Hugo Alfvéns tonsättning av danska Tove Ditlevsens kärleksdikt Saa tag mit hjerte, publicerad i den då bara 21-åriga poetens debutsamling Pigesind (1939). Alfvéns verk var en gåva till dåvarande hustrun ”Carin” Wessberg på Karin-dagen 1946.

I årets Båstadfestival får ”Saa tag mit hjerte” både inleda och avsluta festivalen. Slutversionen framförs i arrangemang av den norske kompositören och musikern Bjørn Kruse med på scenen åtta musiker förutom Lena Willemark med violin och sång.

Alfvéns nämnda tonsättning av Ditlevsens dikt presenteras i programmet som ”en av de mest älskade inom skandinavisk romanssång”. Jag lyssnar hänfört till Jussi Björlings klassiska och smäktande skönsång (på spotify förstås).

Därmed låter årets Båstadfestival oss uppleva och höra inte bara 2 sidor av poemet utan rentav på något vis ana musikens själva väsen.

Bättre kunde väl en kreativt idérik musikvecka på Bjäre knappast slagit an tonen!

Sören Sommelius

USA

Rökning dödar en halv miljon amerikaner per år

Också en cigarett om dagen är farligare än vad forskare tidigare trott. Foto: TT (montage).

I USA dör 1300 personer om dagen i sviterna efter cigarrettrökning. Det motsvarar 480 000 döda per år.

Det är ett högt mänskligt pris. Till det kommer att rökning också leder till en lång rad svåra sjukdomar.

Nu planerar USA:s The Food and Drug Administration att införa nya lagar som reducerar mängden nikotin i cigaretterna för att minska de höga döds- och sjukdomstalen för rökarna, skriver New York Times.

Men starka krafter protesterar, inte oväntat. Tobaksbolagen har redan protesterat högljutt och menar att varje plan att reducera cigaretternas nikotinhalt innebär ett oacceptabelt lagbrott.

Många konservativa politiker kan komma att behandla ett sådant lagförslag som ännu en klåfingrighet från staten, något som hotar medborgarnas ”rättigheter”, fortsätter tidningen. Den debatten kan komma att påverka årets mellanårsval i november, särskilt i dagens USA med en djupt konservativ Högsta domstol.

Ännu är bara detaljer kända om innebörden av den nya lagen.

Men i dagarna har den amerikanska regeringen publicerat en notis som går ut på att man i maj 2023 kommer att publicera ett förslag att cigaretter och andra tobaksprodukters nikotininnehåll ska få en övre gräns. Syftet är att minska risken för att kommande generationer unga amerikaner ska bli tobaksberoende missbrukare med allt vad det innebär.

Dessutom finns planer på att förbjuda eller minska halterna av sådana kemiska ämnen som skadar lungorna och leder till cancer och andra lungsjukdomar.

– Dessa nya lagar skulle få den största betydelsen för det allmänna hälsotillståndet i USA någonsin, säger Mitch Zeller, ledande statlig expert på området.

En halv miljon amerikaner dör alltså varje år i sviterna av rökning.

I Sverige har antalet rökare gått ner när restauranger och många andra offentliga miljöer fått rökförbud. Det finns också en stor folklig acceptans för den sortens åtgärder. Ändå finns det fortfarande stora grupper som fortsätter att röka. Om de amerikanska tobaksbolagen tvingas tillverka mildare cigaretter kommer det att få stor betydelse också här.

Jag själv rökte till 30-årsåldern. På den tiden var det otänkbart att journalister skulle kunna skriva en rad utan en cigg i munnen och en kopp kaffe bredvid. Att jag slutade min kariär som nikotinist relativt tidigt (bortsett från kortare tid som snusare) är jag i dag djupt tacksam för.

According to the C.D.C., about 1,300 people die prematurely each day of smoking-related causes, adding up to about 480,000 deaths per year.Credit…Taylor Glascock for the New York Times.
Joe Biden, Kina, Klimat, Krig och fred, Miljö, Nato, Ryssland, USA

Kina och världen efter den 24 februari

1 kommentar
Rysslands president Vladimir Putin med Kinas president Xi Jinping. Bild: Wikimedia

Genom invasionen av Ukraina den 24 februari har Putin skapat det allvarligaste internationella tillståndet sedan Kubakrisen, skriver Börje Ljunggren, tidigare svensk ambassadör i Kina, i nättidningen Dagens Arena. Han tror att de närmaste decennierna kommer att definieras primärt av hur relationen mellan USA och Kina, de båda reella supermakterna, hanteras.

Samtidigt är det uppenbart att Putin och Ryssland försatt världen i en dramatiskt förändrad geopolitisk situation, till följd av monumentala felkalkyler. Kriget har utlöst ”en revitalisering av Nato, ett radikalt slut på den kommersiellt präglade försonliga tyska Rysslandspolitiken, Finlands och Sveriges inträde i Nato, växande sanktioner” – och Putin och Ryssland har därigenom uppnått välförtjänt pariastatus.

Putin ville med kriget återge Ryssland den stormaktstatus som gick förlorad med Sovjets sönderfall. I stället har Ukrainas identitet konsoliderats medan Ryssland försvagats såväl militärt som ekonomiskt och politiskt.

Därtill kommer att världsekonomin skadats inte minst genom en global livsmedelskris vars följder vi ännu bara kan skönja.

Börje Ljunggren påminner också om en viktig bakgrund till det som sker nu:

” I ’rättvisans namn’ måste konstateras att obotlig skada gjordes under Jeltsin-eran då, i den nyliberala tidens anda, sanslösa privatiseringar genomfördes, som fördjupade korruptionen och lade grunden till oligarkernas uppgång. Västliga rådgivare har mycket på sitt samvete. Att Putins fall inte torde vara nära förestående bekräftar djupet i Rysslands trauma.”

Västvärldens verkliga utmaning är ändå en annan, menar Ljunggren:

”I det geopolitiska drama som nu fördjupats har Kina, USA:s och västvärldens verkliga utmaning, på ett märkligt sätt hamnat i Rysslands slagskugga. Det är dock primärt relationen mellan USA och Kina – de båda reella supermakterna – och hur den hanteras, som kommer att definiera de närmaste decennierna.”

Han fortsätter:

”Kina utgör en helt annan slags utmaning än Sovjetväldet en gång utgjorde. Redan i dag är Kina världens största ekonomi mätt i köpkraft, dock med bara en dryg tredjedel av USA:s inkomst per capita. Landet är också sedan länge världens klart största handelsnation i varor, teknologiskt i täten på områden som AI och superdatorer, och med alla mått mätt djupt integrerat i den globala ekonomin.”

Kina har länge svarat för tjugo procent av tillväxten i världsekonomin men på senare tid gått mot växande ekonomiska svårigheter. Mycket hänger samman med landets relation till USA, som försämrats påtagligt.

Detta beror på flera bakomliggande orsaker.  USA:s utrikesminister Blinken menar att Kina är den största utmaningen mot USA och det enda land som har avsikten och makten att förändra de globala maktstrukturerna.

Ljunggren citerar en australisk Kinaspecialist, förre premiärministern Kevin Rudd, som i sin bok The Avoidable War – The Dangers of a Catastrophic Conflict between the US and Xi Jinping’s China (2022) varnar för ett förödande krig mellan USA och Kina som kan och måste undvikas.

Ett villkor för detta är att de båda länderna accepterar att ”strategisk konkurrens är oundviklig”. Ett annat är att status quo kan bevaras för Taiwan, vilket är en nödvändig förutsättning för det ” minimum av förtroende som måste finnas för att gemensamma globala utmaningar ska kunna hanteras”.

Kan risken för nya pandemier och klimatfrågan, ”mänsklighetens yttersta existentiella fråga” leda till besinning, frågar sig Börje Ljunggren.

Han påminner om hur 2015 Obamas och Xi Jinpings förmåga att samarbeta lade grunden för Parisavtalet. Läget sju år senare är dramatiskt annorlunda.

Klimatkrisen har hamnat i skuggan av såväl pandemin som den ryska invasionen av Ukraina. Ändå svarar USA och Kina tillsammans för över 40 procent av de globala utsläppen, Kina dubbelt så mycket som USA av dagens utsläpp, USA dubbelt så mycket som Kina av de i atmosfären ackumulerade.

Men i dag har Peking förpassat klimatfrågan till baksätet, avslutar Börje Ljunggren och avrundar sin artikel dystopiskt:

Världen är i avsaknad av såväl krishanteringsförmåga som hållbara visioner.

Fotnot: Börje Ljunggren är före detta ambassadör i Kina, författare till bland annat ”Den kinesiska drömmen – Xi, makten och utmaningarna” (2017) och senior medarbetare på Utrikespolitiska Institutet och Harvards Asiencenter

Ängelholm, Danmark, Film, Helsingborg, Helsingborgs stadsteater, Höganäs

Stellan Olsson var kreativ in i det sista

2 kommentarer
Stellan Olsson under inspelningen av ”Sven Klangs kvintett” i Höganäs 1976. Foto: Thommy Bernquist. Sören Sommelius skriver om vännen och filmaren Stellan Olsson, som gick bort i torsdags. Artikeln har tidigare varit publicerat i Helsingborgs Dagblad/Sydsvenskan.

Filmaren, regissören och författaren Stellan Olsson har gått bort, 85 år gammal. Han avled i sitt hem i Helsingborg i fredags 27/5. Då hade han varit sjuk men ändå kreativt levande in i det sista. Några timmar före sin död satt han och jobbade med korrekturet till en Ängelholmsbok, berättar hans hustru Chrissie Lundström, konstnär och scenograf. Utgivning planerad till hösten, med egna minnen från många års boende i staden vid Rönne å.

Vi skulle träffats på söndagen i vår mer än tjugo år gamla bokcirkel, ”De heliga idioterna”, vars lite pretentiösa namn kom sig av några av de första böckerna vi läste, Dostojevskijs ”Idioten” och Göran Tunströms ”De heliga geograferna”.

På tur stod också en dubbeltura. Vi var fem skrivande vänner, där Stellan var en, som en eftermiddag i månaden for fram och åter över Sundet medan vi läste våra texter och samtalade, ständigt avbrutna av högtalarens bryska påminnelser om att nu upphör all försäljning av vin och sprit.

Så där levde Stellan på lite äldre dar, ständigt med tankar på nya projekt, skrivna eller som filmer, realistiska, ibland orealistiska, pendlande mellan olika världar och vänkretsar, särskilt i Helsingborg men också i ett hem i Chrissies västerbottniska bygder.

Mest känd är Stellan Olsson för sina filmer, flera av dem har på senare år restaurerats, visats på SVT och sedan legat på SVT Play. Där finner jag när jag skriver detta bland annat ”Deadline”, Stellans andra film från 1971. Den utspelar sig i Mölle och på Kullen – och handlar om en dödlig smitta som snabbt sprider sig och skapar panik. Femtio år har gått sedan premiären men filmen har fått ny kuslig aktualitet i våra dagar.

Nyligen visade SVT också Stellans debutfilm ”Oss emellan”, med bland andra Per Oscarsson och Beppe Wolgers.

Stellan Olssons allra starkaste film är, menar jag, mästerverket ”Sven Klangs kvintett” från 1976, med bland andra Christer Boustedt som Charlie Parker-influerad jazzmusiker, Eva Remaeus som hunsad sångerska och Anders Granström som tyrannisk kapellmästare. Den bygger på Ninne Olssons och Musikteatergruppen Oktobers teaterföreställning.

Filmen handlar om livet, om musikens och konstens kraft och möjligen om att ”alla danskar diggar dixie”. Den är till stor del inspelad i Höganäs, med många lokala statister, som alltid i Stellans filmer. Filmkollektivet bakom filmen belönades med en kollektiv Guldbagge.

I nämnda ”Deadline” är smitthärden Kullen avspärrad av polis för att förhindra pestspridning. Men en äldre man, spelad av Stellans pappa, mejeriarbetaren Gunnar Olsson, har ett viktigt ärende till systemet i Höganäs och vill inte låta sig hejdas, vilket står honom dyrt.

Ett danskt perspektiv präglar många av Stellan Olssons verk. Den härliga familjefilmen ”Den stora badardagen” (1991) utspelar sig i Köpenhamn på 1930-talet. Tv-serien ”Jane Horney” skildrar den äventyrliga svenskan som mördades under kriget och möjligen var spion. ”Morfar med kikare” av danske Frank Jæger, filmatiserad för SVT av Stellan Olsson, skildrar en trånande helsingborgare som med kikare följer en dansk dam i Helsingör under kriget.

Stellan var inte bara filmare utan också författare och teaterregissör. Tillsammans med vännen Janne Olsheden skrev han en serie fotoböcker om den legendariske Höganäsfotografen Peter P Lundh, den första var ”Vad gjorde farfar i Mölle” (1967). De båda vännerna skrev och regisserade ”Turarna, en färjepjäs”, som spelades 1975 på Helsingborgs stadsteater .

Stellan gjorde också familjeserier. ”Julia och nattpappan”, med Peter Schildt i huvudrollen, visades av SVT i åtta avsnitt 1971/72 och blev synnerligen populär.

Serien kan nu ses på SVT:s Öppet arkiv. Den är huvudsakligen inspelad i Ängelholm och bygger på en roman av Maria Gripe.

Stellan filmade ”på plats”, sällan i ateljé. Den som i dag ser om hans filmer får som bonus också bilder från ett Nordvästskåne för fyrtio, femtio år sedan, miljöer att känna igen men också avläsa tidens gång i.

Genom sina filmer lever Stellan Olsson vidare. Det är ändå en liten tröst.

Alliansfrihet, Andra världskriget, Ex-Jugoslavien, FN, Historia, Icke-våld, Indien, Magdalenas Andersson, Olof Palme, Öresund, Ryssland, Sydafrika, Ukraina, USA

Svenskt Natomedlemskap innebär att 200 år av svensk alliansfrihet är förbi. För gott.

1 kommentar
Socialdemokraterna sa på söndagen ja till ett svenskt Natomedlemskap. Det innebär att 200 år av svensk alliansfrihet och utan krigs på svensk mark är förbi. För gott. Bilden från regeringens kungörelse. Foto: Dagens Nyheter.

Socialdemokraternas ja till svensk Natoanslutning denna historiska söndag den 15 maj 2022 innebär att en era av över 200 år i alliansfrihet och utan krig på svensk mark är förbi. För gott.

Det hävdas ihärdigt i medier och av tongivande politiker att vår nationella säkerhet förstärks genom Natomedlemskapet. Ryssland kommer inte ”lika lätt” att kunna angripa Sverige, sägs det. Vi ska få hjälp av andra Natoländer enligt stadgans paragraf fem.

Faran av ett ryskt angrepp på Sverige, som på Ukraina, skulle därmed minimeras menar de trosvissa.

Jag glömmer aldrig den första gången jag insåg att Sverige var ett alliansfritt och fredsinriktat land. Det var i Dubrovnik i dåvarande Jugoslavien. Kanske var det på Gradska Kavana, stadskaféet nere i hamnen, tillsammans med jugoslaviska vänner. Jag var tjugo år och hade liftat dit tillsammans med kompisen Leif från Nora. Där på Gradska Kavana förstod jag att länder som Indien, Jugoslavien, Sverige och fler ändå hade särskilda band i de alliansfria staternas rörelse.

Att vara ”alliansfri” med en tilltro till Förenta Nationernas värderingar blev nog en viktig del av min identitet redan då, i en värld där en varaktig fred bara kunde byggas med fredliga medel.

Alla dessa år senare är det lätt att se att många avgörande förändringar i världen har kommit till stånd genom icke-våldets kraft och med fredliga medel. Murens fall och det kalla krigets slut inleddes med snabbt växande demonstrationer på Karl Marz Platz (i dag Augustenplatz) i Leipzig, i dåvarande DDR, Östtyskland. Det Sovjetunionen som formats av Stalins terror upplöstes av Michail Gorbatjovs idéer. Sydafrikas apartheidstyre kunde inte överleva Nelson Mandela. Mahatma Gandhi spelade en avgörande roll när Indien 1947 bröt sig fritt från det brittiska kolonialväldet. Och så vidare.

Åter till frågan om svenskt Nato-medlemskap verkligen minskar risken för ett ryskt militärt anfall på Sverige. Skulle det kunna förhålla sig precis tvärtom?

Varför skulle Ryssland angripa ett alliansfritt Sverige? För järnmalmen i norr eller för de sällsynta metallerna på Österlen?

Knappast. Men det finns värre scenarier.

Vilket är det värsta som kan hända, det som brukar kallas ”worst case”? Det är inte ett ryskt anfall på Sverige utan något annat, att Sverige blir både stridande och en krigsskådeplats för en militär uppgörelse över Natos nya innanhav Östersjön mellan Ryssland och USA/Nato, ett tänkbart krig där kärnvapen inte kan uteslutas.

Jag kan förstå alla de svenskar som känner djup oro dessa vårdagar när den ryska armén mördar och plundrar Ukraina, med en hänsynslöshet som väcker fasa.

Samtidigt känner jag själv oro denna söndag den 15 maj 2022.

Helsingborg och Öresundskusten hör till de mest utsatta områdena i detta nya Nato-Sverige. Jag hör helikoptrar surra längs kusten och föreställer mig (utan att veta) att svensk militär ligger i högsta beredskap dessa dagar, beredda på det mesta. Allt annat vore orimligt, efter den ryske diktatorns sluggeraktiga hot de senaste månaderna, också med kärnvapen. Men vad händer egentligen, var får vi veta och vad undanhålls allmänheten?

Det finns röster för andra beslut. Svenska Freds talar klartext. ”Natobeskedet sorgligt och  förhastat och leder Sverige och världen i fel riktning”, säger organisationens ordförande Agneta Hellström till Dagens Nyheter. Hon kallar Socialdemokraternas besked för en ”stor besvikelse”.

Häromdagen intervjuade Dagens Nyheter den amerikanske visselblåsaren Daniel Ellsberg, som avslöjade hemliga dokument om Vietnamkriget, de s k Pentagonpappren, vilket ledde till Richard Nixons fall.

Ellsberg, i dag 91 år, är engagerad Nato-motståndare. DN skriver att hans budskap till Sverige är:

”Håll er utanför! Alliansen är en självmordspakt.”

Ellsberg fortsätter:

”Svenskarna har hedrat mig med utmärkelser och jag har många vänner där. Jag beundrar Olof Palme och framför allt Greta Thunberg. Sverige skulle kunna återupprätta sitt anseende som en nation som står för nedrustning och avspänning. Ett slags global moralisk pelare. I stället är ni nu beredda att liera er med de mörka krafterna som sysslar med kapprustning och hotar att utplåna mänskligheten.”

För Olof Palme var den svenska alliansfriheten grundläggande viktig. Detsamma gäller i dag fler socialdemokratiska äldre politiker, med referenser till Palmetiden och till konsekvenserna av det andra världskriget, som Pierre Schori och Thage G Peterson, men också det socialdemokratiska kvinnoförbundet och partiets ungdomsförbund.

Tidigare riksdagsledamoten (S) Evert Svensson skrev nyligen (18/4) i Göteborgs-Posten bland annat:

”Situationen under andra världskriget var betydligt värre än i dag. Men Sverige stod fast vid sin neutralitet. Samlingsregeringen var enig. Per Albins linje var att hålla Sverige utanför kriget, till varje pris kan man tillägga.

Så kära regering – förhasta er inte. Opinioner kommer och går men regeringens uppgift är att åstadkomma utrikes stabilitet. Ett alliansfritt land mellan Nato och Ryssland har hittills tjänat oss väl. Att upprätta en konfrontationslinje mellan våra stater vore olyckligt.”

Per Albin Hanssons linje var att hålla Sverige utanför andra världskriget och detta till varje pris, skrev nyligen i GP före detta s-riksdagsmannen Evert Svensson. Bild: PRESSENS BILD På söndagen fattades den socialdemokratiska regeringen beslut om att Sveerige ska gå med i Nato. En era av 200 år av alliansfrihet och utan krig på svensk mark är förbi. För gott.
Främlingsfientlighet, Kristdemokraterna, Sverigedemokraterna, SVT

Ebba Busch skjuter skarpt

4 kommentarer
Skärmdump från Sveriges Radio, P4 Malmöhus.

Ebba Buschs intervjuades i P1 lördagsintervju 23/4 om bland annat kravallerna i flera svenska städer efter den dansk-svenske högerextreme politikerns så kallade svenska valkampanj med provocerande koranbränningar, till råga på allt under fastemånaden ramadan.

Hennes uttalande i intervjun väckte bestörtning. Hon uttryckte sig så här:

– Varför har vi inte 100 skadade islamister, 100 skadade kriminella, 100 skadade upprorsmakare?

Och hon fortsatte:

– Så frågan som borde ställas är, varför sköts det inte skarpt?

– Är hon inte riktigt klok, kommenterade justitieminister Morgan Johansson spontant. Han fortsatte:

– Ebba Busch kritiserar alltså polisen för att de inte ställde till en massaker i helgen.

Ebba Busch är djupt omdömeslös, det är sant och det underströks än mer på fredagskvällen när hon intervjuades i Aktuellt och hetsigt försvarade sitt uttalande, med höjd röst i stället för argument.

Det finns många följdfrågor:

Önskar sig Busch ett Sverige där tungt beväpnade poliser skjuter med dödande vapen mot demonstranter vars främsta vapen är stenar? Somligas beteende var självklart otillbörligt. Poliser skadades, polisbilar och privatbilar och förstördes. Men den svenska polisens uppdrag har alltid varit att skapa ordning, hålla ordning och minska våldsutövandet.

Vill vi som Busch ha en polis som skjuter skarpt, som skadar och dödar, det som är praxis i totalitäre länder som Belarus och dagens Kampuchea men också ofta i USA, särskilt mot afroamerikaner och minoriteter?

Många i Kristdemokraterna ställer sig förvånansvärt nog bakom hennes i mina ögon medeltida och gammaltestamentliga attityd, ”öga för öga och tand för tand”.

Enligt Kristdemokraternas ordförande i Malmö har det inte varit någon större uppståndelse i partiet efter uttalandet så vitt han kunde förstå.

”Jag vill inte kritisera hennes sätt att uttrycka sig men jag tycker hon har rätt i sak”, säger Torsten Elofsson, som är ordförande i Kristdemokraterna i Malmö, till Sveriges Radios P4 Malmöhus.

Mångfalt dubbel aningslöshet och omdömeslöshet inom KD, tydligen.

Från polisens sida har de röster jag hört med bestörtning tagit avstånd från Buschs utspel. De sortens tänkande är fjärran från svensk polismoral.

Men Buschs formuleringar rymmer en än värre undertext. Jag kommer att tänka på den amerikanske republikanske presidentkandidaten (1964) Barry Goldwater som under Vietnamkriget menade att USA borde ”bomba Vietnam tillbaka till stenåldern”. Han ställde ”vi”, de goda amerikanerna, mot ”dom andra”, de ”ohyggliga” vietnameserna.

Det är huvudregeln för all propaganda, att demonisera motståndarna. Vilket är precis vad Busch gör. Hon vill att polisen ska skjuta mot ”islamister”, alltså mot muslimer.

Att en svensk partiledare uttrycker sig så i en begynnande valkampanj är skrämmande. Busch uppmanar till mera våld, riktat mot ”de andra”, de som inte vill se att deras heliga skrift Koranen bränns offentligt, allra minst under årets viktigaste religiösa period ramadan.

Hon agiterar för främlingsfientlighet värre än det politiska parti SD som gjort främlingsfientligheten till sitt varumärke.

Fotnot: Efter en längre paus tänker Nya Kultur-Sören återvända till bloggosfären, men med inlägg inte lika frekvent som tidigare.

Andra världskriget, Förintelsen, Israel, Koncentrationsläger, Nazismen, Polen, Tyskland

På Förintelsedagen: Sonjas resa – om en judisk överlevare

Judiska kyrkogården i polska Lodz, en av Europas största i sitt slag. Foto: Sören Sommelius.

Zosia har blivit Sonja när hon på de sista sidorna i Sonjas resa, en bok hon skrivit med sonen Semmy, sitter i kaféet på Judiska hemmet i Stockholm och minns sitt liv. Hon är 99 år. Det är 76 år sedan den räddande bussen rullade in i Malmö, 82 år sedan Hitlers arméer tågade in i hennes hemland Polen.

”Sonjas resa” är en gripande, upprörande och verkligt läsvärd bok om en judisk kvinna vars livsresa är ett mirakel. Hon är en överlevare och att hon sitter där på hemmet och tänker tillbaka och snart ska fylla 100 är otroligt.

Sonjas resa är uppbyggd av korta stycken – den är Förintelsens fasor betraktade genom en kristallkula, ondskan i koncentrat i baklängestiden.

Det är inte bara hennes personliga minnen utan också en släktkrönika. Hon berättar levande om sin uppväxt och sin familj i Polen, före och under Förintelsen.

De flesta av hennes nära släktingar mördades av tyska nazister, slängdes i massgravar eller brändes i krematorier, namnlösa. Hon skriver själv att själva boken är en minnessten över dem, ett sätt att ge dem minnet av deras liv tillbaka, att de funnits på jorden.

Hennes släkt kom från området kring Lodz, länge Polens nästa största stad. Hon själv föddes 1922 och växte upp i Gostynin. Hennes morbror Moniek emigrerade 1920 till Haifa i Israel, men kände sig ensam och övergiven och återvände.

”Hade han varit mera uthållig eller träffat en livskamrat i Haifa” skulle han kunna ha varit den ende av min mammas sex syskon som klarat sig levande genom andra världskriget och Förintelsen, skriver hon och drömmer om att hon kunde ha haft en morbror som kanske ”hjälp mig att hantera min plågsamma ensamhet”.

Sonja/Zosia lever sex år, 1933 – 39 i staden Zgierz. Hennes farfarsfar var stadens förste erkände rabbin i början av 1800-talet, ihågkommen som en helig man. Han lät bygga stadens stora synagoga av sten.

Också hennes farfar var rabbin i samma stad, under 42 år, till krigsutbrottet 1939. Han var därtill författare och filosof och föreläste om bland annat Kant, Spinoza och Leibniz. Han predikade för fred, vänskap och människokärlek. När nazisterna tagit makten brändes hans böcker på bokbål – och han själv greps 1942 och fördes till Förintelselägret Treblinka.

Sonja Stahlhammer, född i Polen 1922,
överlevde Förintelsen och flera koncentrationsläger
och kom utmärglad till Malmö den 24 juni 1945.

Sonja är 17 år när Nazityskland anfaller och ockuperar Polen den 1 september 1939, det som blev inledningen till andra världskriget. Henne s barndomsidyll faller samman på ett ögonblick: ”Föga anade jag att min familj och jag skulle komma att gå mot en av historiens grymmaste katastrofer och att jag skulle komma att leva återstoden av mitt liv med den malande frågan … varför?”

Kriget förändrar allt. Familjens hem i Zgierz plundras av tyskarna. Pappan vandrar 15 mil till Warszawa för att leta efter ny bostad, men återvänder. Den 10 september tänder nazisterna eld på stadens synagoga som bränns ner till grunden. Alla måste nu bära Davidsstjärnor. Familjen tar sig till Lodz. Våren 1940 tvingas alla judar i staden flytta in i gettot, som blev ett fängelse som ingen fick lämna, ett fängelse med 200 000 fångar.

Nazisterna väljer till ”judeälteste”, ordförande till judiska rådet, Chaim Rumkowski, som sköter all kommunikation med nazisterna, tvungen att lyda deras minsta order, till en början med goda ambitioner, efterhand allt mer korrupt. Snart görs razzior varje natt. De utvalda förs bort i tåg till förintelseläger. Steve Sem-Sandberg har skildrat livet i gettot i sin starka roman ”De fattiga i Lodz”.

43 år gammal svälter hennes pappa ihjäl i gettot, året därpå hennes mamma. I augusti 1944 deporteras med ett förintelsetåg de 60 000 sista judarna, däribland Sonja och hennes lillebror och även många romer från gettot, alla i boskapsvagnar. Framme i Auschwitz skiljs hon från sin bror Henius, som hon aldrig återser. Hennes hår rakas, hon får randiga kläder.

Vistelsen i Auschwitz blir kortvarig. Tyskland håller på att förlora kriget. Sonja sätta på nya tåg, kommer till Ravensbrück, Dachau, Mühlhausen, Bergen-Belsen.

Den 15 april 1945 kommer befriarna, engelska soldater. Hon är 22 år, känner sig som ett levande lik. Två månader senare kommer hon med de vita bussarna till Malmö, ett ”drömland som förskonats från andra världskriget”.

På ett bröllop i Eskilstuna träffar hon sin blivande man Mischa. De får sonen Semmy, som studerar till violinbyggare och så småningom blir förste konsertmästare på Kungliga operan i Stockholm under många år. Semmy har nu skrivit Sonjas resa tillsammans med sin snart hundraåriga mamma.

”Sonjas resa” är en djupt drabbande berättelse om Förintelsens fasor och om Sonjas livsvilja som starkt bidrar till att hon mirakulöst överlever … och får ett nytt liv i Sverige.

Fotnot: ”Sonjas resa”, av Sonja och Semmy Stalhammer. Boken kan köpas via hemsidan: https://semmystahlhammer.se/

Judisk restaurang i Lodz 2019. Foto: Sören Sommelius.
Kärnkraft, Krig och fred, Vindkraft

Anne-Marie Lindgren om det förenklade och om det komplexa i samhällsdebatten

1 kommentar
Bilden från Harrisburg i Pennsylvania, USA, där kärnkraftsolyckan 1979 på Three Miles Island ledde till den svenska folkomröstningen om kärnkraft påföljande år.

I den politiska retoriken skalas komplicerade samhällsproblem ner till enkla pekpinnelösningar. Fler poliser och kärnkraft är lösningen på gängvåldet och energikrisen, dundrar exempelvis moderatledaren Ulf Kristersson, SD:s Jimmy Åkesson och och en rad andra politiker så fort de får en möjlighet.

I senaste numret av socialdemokratiska Nya Aktuellt i Politiken, skriver Anne-Marie Lindgren, en förnuftets röst i det politiska bruset, om just detta, att ”Samhällsproblem har sällan en enkel lösning”.

Hon utgår från ett yttrande av Elisabet Fura, före detta chef-JO och tidigare domare, till Dagens Juridik:

”Många människor önskar och tror att samhällsproblem är enklare att lösa än vad de i själva verket är i verkligheten.”

Anne-Marie Lindgren förundras över den senaste tidens energidebatt. ”Där har kärnkraften plötsligt dykt upp som metoden för att lösa alla bristproblem och alla prisproblem. … Visserligen hävdar även seriösa bedömare att den sannolikt är en dellösning, åtminstone under en övergångsperiod, men den är för den skull inte oproblematisk. Och inte särskilt billig. Och som sagt inte lösningen med stort L.”

Till det kommer, skulle jag vilja tillfoga, frågorna om slutförvaringen. Regeringen ska lämna beslut i morgon, sägs det. Inget land i världen har hittills tagit ett sådant beslut, mer än möjligen Finland. Experterna är djupt oense. Det gäller 100 000 års säker förvaring av livsfarlig materia inte långt från städer som Stockholm, Uppsala, Gävle med flera. Men oppositionen kräver högljutt snabba besked i ett tonfall som antyder att varje dröjsmål kommer att leda till politisk kris i landet, och s tycks falla undan kanske mest för att få frågan kortsiktigt ur vägen.

Kärnkraftverken är också lätta mål för terrorister eller i ett krigsscenario. En attack eller ett attentat mot aktiva reaktorer skulle kunna leda till storskalig död och civilisationsförstörelse av ett aldrig skådat mått.

Ingenstans i den storpolitiska debatten om energin hörs minst pip om det man satsar på i länder som Tyskland och Danmark, havsbaserad vindkraft, billigare, säkrare, snabbare på plats.

Anne Marie Lindgren tar också upp frågan om gängkriminaliteten, efter att ha påmint om att det dödliga våldet faktiskt minskat i Sverige. För den skull är gängskjutningarna ett problem i sig, skriver hon, oavsett hur alla annan brottslighet ser ut.

Den brottslighet som ”redan finns” kräver polisiära insatser, inklusive sanktioner mot förövarna. En lika viktig följdfråga syftar framåt. Hur ska tillväxten, nyrekryteringen till gängen stoppas? Det finns bara ett sätt, att ta tag i de bakomliggande sociala faktorerna.

I princip varje politisk fråga har en komplexitet som oftast kommer bort i massmediala sammanhang. SVT har på senare år i stället för att försöka nyansera debatter velat konfrontera olika åsikter och politiker – för att sedan låta någon expertyckare avgöra vem som vunnit och vem som förlorat i just den här diskussionen. Det har i talrika sammanhang lett till fördumning och till att debatten i medierna urartat till plattitydparad.

Författare, Helsingborg

Henrik Ranby föreslår: Döp torg på Tågaborg till Harriet Löwenhjelms plats

Harriet Löwenhjelm på Romanäs sanatorium 1917.  Hon avled där den 24 maj 1918. Foto Ulf von Konow.

”Harriet Löwenhjelm bodde sina första år i Villa Tågaborg. Bredvid platsen där den rivna villan låg finns ett litet namnlöst torg (vid korsningen Tågagatan/Karl X Gustavsgatan mot Nicandersgatan) som jag tycker kunde döpas till ”Harriet Löwenhjelms plats”.

Hon skrev underfundiga dikter som står sig i än idag och namnet skulle passa bra, eftersom flera tvärgator mot landborgen bär författarnamn: Nicander, Stagnelius, Lenngren, Lidner och Dahlin.”

Så skriver Henrik Ranby, universitetslektor vid Institutionen för Kulturvård på Göteborgs universitet, tidigare stadsantikvarie i Höganäs, i ett brev till fem.hbg, som driver en kampanj för att fler gator och offentliga platser ska få namn efter kvinnor, gärna med lokal anknytning.

Nära korsningen mellan Karl X Gustavs gata och Tågagatan finns en författarskylt, som påminner om att här föddes poeten Harriet Löwenhjelm i vad som hette Villa Tågaborg och gett namn åt hela stadsdelen.

På den tiden var villan nästan ensam på landborgens höjder, utan dagens Villa Wingård och med fri utsikt över Sundet. Det mesta av Tågaborg var åker på den tiden.

Hennes föräldrar var Maggie (född Dickson) och Gustaf Adolf Löwenhjelm, militär til yrket och ryttmästare, senare major.

Harriet föddes den 18 februari 1887 som fjärde barn i familjen. 1892 flyttade familjen till Örebro där fadern blivit överstelöjtnant vid Livhusarerna . Också efter flytten besökte Harriet ofta sin barndomsstad för att hälsa på sin favoritkusin, Marianne Mörner, som bodde i närheten på Villa Halalid, på Halalid.

Sommaren 1913 reste den då 26-åriga Harriet till Paris tillsammans med Marianne Mörner. På hösten samma år fick hon diagnosen lungtuberkulos och sändes till Romanäs sanatorium, där hon avled i maj 1918, bara 31 år gammal.

Harriet Löwenhjelm var inte bara poet utan också en begåvad konstnär. Hon studerade på Konstakademin 1908 – 11 och senare på Wilhelmssons målarskola.

***

Låt Harriet Löwenhjelm kliva in i den helsingborgska geografin genom att ge hennes namn åt den beskrivna platsen invid platsen för hennes barndomshem, Villa Tågaborg. Det kunde vara en bra början på att låta stadens namn påminna om att det också funnits begåvade och djupt originella kvinnor i den här staden!

Corona, Covid-19, Sjukvård

Självtester misslyckas helt med att upptäckA omikron

SVT har på Nationellt pandemicenter vid Karolinska Institutet testat fem olika märken av självtester som säljs på apoteken. Inget av dem gav utslag på omirkronvarianten vid normala halter. För positiva utslag krävdes en virushalt på sextio gången den som finns normalt bland smittade. Skärmdump från SVT.

Den höga smittspridningen av covid-19 har lett till en rekordstor försäljning av antigentester för hemmabruk, så kallade självtester, noterar SVT på måndagen.

– Jag har arbetat länge i branschen men aldrig varit med om något liknande, säger Monica Magnusson, försäljningsdirektör på Apotek hjärtat, och fortsätter:

– Testerna är just nu vår absolut mest efterfrågade artikel, både i apotek och vår e-handel.

Också Apoteket AB säljer självtester för glatta livet.

– De senaste veckornas försäljning av antigentester har vi inte sett maken till tidigare, efterfrågan är otroligt stor, säger Elin Jarl, chef för extern kommunikation på Apoteket.

För produkternas hela kedjor, från tillverkare till säljande apotek, måste självtesterna ha varit ytterst lönsamma dessa dystra januaridagar när smittan sprider sig ”som en löpeld” för att fånga ett uttryck ur radions sändningar. Där sägs också att nästan alla som smittas nu drabbats av omikron-mutationen.

En reporter från SVT gör på Nationellt pandemicenter vid Karolinska Institutet ett enkelt test med provrör som innehåller de båda varianterna, delta och omikron i olika hög koncentration. För Sverige i slutet av januari är det egentligen bara omikron som är intressant.

Men pandemicentrets test visar negativt resultat på alla provrören – med normala virushalter för omikron. Först vid en mycket hög virushalt, sextio gånger det normala, ger alla provrör positivt utslag på omikron.

Det här är inga vetenskapliga tester, betonar man. Men deras pedagogiska effekt är ändå omvälvande. Vi som har testat oss och trott att vi med ett negativ utfall, bara ett streck på provdosan, inte bar på coronaviruset – har nog blivit grundlurade.

”Pengarna tillbaka” hade gällt om något liknande inträffade med någon annat produkt som inte fungerar på det sätt som kunderna trott. Här gäller det i många fall ”hälsan tillbaka”, men det är ju inte så lätt.

Än värre är förstås tanken på att masspridningen dessa veckor av omikronvirus mycket väl skulle kunna vara en effekt av dåligt fungerande antigentester. Den som med ett självtestkit testat sig och fått negativt utslag har ju kunnat gå till jobb och plugg, på fester och på bio och trott sig vara frisk, men i själva verket spridit smittan vidare.

De fem olika märken av antigentest som just nu finns att köpa på svenska apotek testades med en genomsnittlig virusmängd, det vill säga ett slags normalvärde baserat på de positiva pcr-test som labben tar emot. Testet genomfördes både med deltavarianten och omikronvarianten.

Resultatet visade att tre av fem antigentest gav positivt utslag på deltavarianten men inget antigentest gav positivt utslag på omikronvarianten med genomsnittlig virusmängd.

– Det gör mig mörkrädd med tanke på hur mycket folk förlitar sig på de här snabbtesterna just nu, säger Jessica Alm, enhetschef på Nationellt pandemicentrum.