Teater

SYMPOSIUM PÅ KRAPPERUP: Om platsens själ och om den platsspecifika vandringsteatern

Teatersymposium på Krapperup om Genius Loci, Platsens ande. En av flera debattpaneler. Från vänster: Michael Mania, moderator, Martha Vestin, avgående chef Alla tiders teater och teaterprofessor, Mattias Hahne, konstnärlig ledare på Teater Insite i Malmö. Jan Mark, författare, översättare, dramaturg, David Weiss, skådespelare, Alla tiders teater och Sören Sommelius, moderator.

I fredags genomfördes på Krapperups slott ett ovanligt heldagssymposium med 15-talet föreläsare, med olika slags relationer till Krapperups sommarteater, som sedan blivit Alla tiders teater – och till dess ledare Martha Vestin, som nu lämnar chefskapet för teatern.

Det handlade speciellt om ”Genius loci”. Begreppet går tillbaka till romers tid och religion och syftar på ”platsens själ”, platsens identitet.

Inom teatervärlden är genius loci nära förknippat med platsspecifik vandringsteater, som regissören och teaterprofessorn Martha Vestin med sommarteatern unikt och framgångsrikt arbetat med under 30 år i Nordvästskåne, med Krapperups slottspark som epicentrum, mellan Kullaberg, Höganäs och Helsingborg, med en rad unika uppsättningar.

– Inomhus kontrollerar teatern åskådaren, sa Martha Vestin. Publiken är konsumenter. Utomhus blir det något annat, när platsen spelar med i vår gestaltning.

”Platsens ande” är ett begrepp med lång tradition.

– Det finns absolut en platsens ande inskriven hos Shakespeare, underströk Jan Mark, dramaturg, översättare och författare och Shakespearekännare. Han har medverkat i flera av Martha Vestins produktioner för Sommarteatern som dramaturg, särskilt med Shakespeareproduktioner.

Mattias Hahne är konstnärlig ledare för Teater Insite i Malmö, där han arbetat med platsutforskande teater sedan 2006.

– Allt börjar med berättelsen, det här ska vi berätta. Frågan blir sedan var vi ska spela och hur vi ska finna nya sätt at berätta.

Tuomo Haapala, kompositör och musiker, har utforskat Staden som scen och gjort ett 30-tal föreställningar/Happenings i olika städer, där dess miljöer och invånare varit aktörer.

– Jag har använt både en ångbåtsorgel, en grodmansorkester och en flygande symfoniorkester i mina produktioner.

Torbjörn Grass har ”platsspecifika instrument” som sin specialitet, men har också skrivit musik till flera av Sommarteaterns uppsättningar, bland annat Macbeth.

– Det är spännande att släppa ut annorlunda ljud i naturen, säger han.

På Krapperup ger han ett elektroniskt extranummer efter sitt föredrag, spelat med elektricitet och en magnet på en gammaldags kaffeburk av metall.

Hans har skapat nya instrument som Indusstriofonen speciellt för nya kompositioner i särskilda musikaliska rum, som gamla industrilokaler och gruvor.

Pär Pinge Gustafsson, professor emeritus från Alnarp, talar om musik, teater och landskap. Med kreativ energi och en gammal overheadprojektor som gjord för hans berättande med snabbt skissade teckningar, talade han om Alnarpskursen ”Landskapet som föreställning”, med olika inspirationskällor.

– Också Lars Vilks var en del av kursen. Frågan är om kursen blivit till utan hans idéer.

Svenska Dagbladets mångårige teaterkritiker Lars Ring blev dagens sista talare. Han lovordade Sommarteaterns arbete.

– Jag gillar många av teaterns föreställningar, alldeles särskilt Stormen på Kullaberg, som jag räknar bland en av de fem bästa uppsättningar jag sett.

Ring betonade teaterns vikt i samhället.

– Vi behöver riter eller händelser som gärna kan vara samhällsreflekterande – och kan ge oss en spegel för de vi är. Jag själv går på teater för att hitta en skärva att spegla mig själv i.

Martha Vestin fick under dagen frågan om hur hon kom på idéen med vandringsteater på Krapperup.

– Slottsträdgården innehåller en mängd olika miljöer, skogen, speciella träd, gläntor, allt fanns uppdukat. Det gav sig själv.

Inom sociologin talar man vad jag vet inte om ”platsens ande” utan om ”platser” och icke-platser. En plats existerar i förbindelse med sin omgivning, medan en icke-plats bestäms av sin funktion, inget annat.

En icke-plats kan vara en köpmarknad eller en flygplats. Den som går in i icke-platsen förlorar sin individualitet och reduceras till kund som konsumerar, eller i det senare fallet till betalande resenär som färdas.

Den som rör sig på en ”verklig plats”, en genius loci, återfår sin roll som individ. Konsumenter kan inte forma en demokrati, bara individer.

Jag lyssnar på seminariet under nästan åtta timmar. Idéer om människan, samhället, konsten, teatern, om genius loci och den platsspecifika vandringsteatern flimrar förbi. Och jag minns de många uppsättningar jag sett och drabbats av, om det nu varit Sommarteater på Krapperup eller de senaste årens Dit hör Alla tiders teaters produktioner som Brechts Mor Courage på Fredriksdal, Kung Ubu i Höganäs eller Missing Alice i den trolska Krapperupsparken.

I skymningen begav vi oss alla från teaterseminariet ut i en näraliggande Genius loci, Krapperups slottspark och skog, där Naturen Vet, årets miljöinriktade uppsättning, spelades, av en engagerad ensemble med amatörer och proffs och medverkande ur många olika generationer, medan mörkret tätnade och månen så vänligt lysande över oss gled upp över horisonten.

Båstad, Film

Fem dagars filmfestival i Båstad över: Visioner, svensk film, Giliap …

Ulf Bjereld (tv) leder en debat under Lilla filmfestivalen i Båstad sextio år efter det att Bo Widerberg 1962 publicerade sin stridsskrift ”Visionen i svensk film”. Medverkande var, fr v: Björn Runge, Marika Lagercrantz, Kalle Boman, Donna Sherifi, Johanna Löwenborg och Sören Sommelius.

Båstads Lilla filmfestival är över för den här gången efter fem inspirerande dagar fyllda av filmer, många i grundaren Bo Widerbergs anda – och därtill två filmer av mästaren själv, Kvarteret Korpen och Elvira Madigan.

1962 skrev Bo Widerberg en frän debattbok, ”Visionen i svensk film”, där han var djupt kritisk till bristen på visioner i svensk film. Hans kritik vände sig inte minst mot Ingmar Bergmans totala dominans den gången.

Widerberg utnämnde Bergman till ”vår andes dalahäst i världen” och menade att hans filmer var en exportvara fylld av ohöljd exotism.

Bergmans dialog är krystad, skrev Widerberg, och det är lätt att hålla med. Och hur var hans berättarform. Jo, ”sketchen är hans stilmedel”, fortsatte Widerberg och nämnde särskilt ”Sommaren med Monica” som avskräckande exempel.

Kritiken mot Sommaren med Monica tycker jag nog är orättvis. Men i mycket hade han nog rätt i övrigt.

Internationellt hände mycket inom filmens världar de åren. Filmer som Francois Truffauts ”Jules och Jim”, Jean-Luc Godards ”Till sista andetaget”, Viscontis ”Rocco och hans bröder” och många andra öppnade nya vägar. De där filmerna, för att inte tala om Alain Resnais gåtfulla och besynnerliga ”I fjol i Marienbad”– med manus av Alain Robbe-Grillet – gjorde mig till cineast för livet, med en tro på filmens konstnärliga och samhälleliga kraft.

Widerberg klagade i sin skrift 1962 över att det mesta inom den tidens filmproducerande värld inte avgjordes utifrån filmmanuskriptens konstnärliga möjligheter utan av krassa ekonomiska överväganden i bolagsstyrelsernas slutna rum. Han hade rätt.

För filmaren själv fick skriften en avgörande betydelse. När den kom ut hade han inte gjort en enda egen film.  Han kontaktades av Europafilm, fick direkt kontrakt på två filmer, ”Barnvagnen” och ”Kvarteret Korpen”, som båda hade premiär 1963, året efter bokutgivningen.

Det innebar också att svensk film förändrades.

Sextio år efter publiceringen av ”Visionen inom svensk film” arrangerades på filmfestivalen i Båstad ett samtal kring boken lett av Ulf Bjereld, professor i statsvetenskap från Göteborg och Båstad, med fokus på situationen i dag. De deltagande var Björn Runge, Marika Lagercrantz, Kalle Boman, Donna Sherifi, Johanna Löwenborg och Sören Sommelius.

Många frågeställningar kom upp och det fanns hos flera en oro över framtiden. Vad innebär det stundande valet och vad händer om SD får makt över kulturpolitiken? I Danmark ledde en liknande situation till att DR:s Kulturkanal blev nedlagd och till nya lagar som slog fast att televisionen skulle fokusera på ”dansk traditionell kultur”. Vad betyder det att biograferna marginaliseras och internationella strömmande kanaler tar över allt mer? Kan den ökande tillgängligheten på billigare och lätthanterligare filmutrustning kompensera genom att ge nya filmare bättre verktyg och möjligheter?

I ett tidigare inlägg diskuterade jag Roy Anderssons Giliap, som av många svenska kritiker efter premiären 1975 totalsågades för att i dag, 47 år senare, av allt fler hyllas som ett mästerverk.

Med hjälp av vännen Bengt Lorentzons klippbok har jag i dag kunnat läsa min egen recension av Giliap från 1975. Jag var redan då starkt positiv till filmen, även om det fanns invändningar och skrev bland annat:

”Roy Andersson berättar mer i bilder än i ord. Han använder sig av ett mycket uttrycksfullt och innebördsrikt bildspråk ofta i en mycket mörk färgskala. Det är genom bilderna mera än genom replikerna som filmens handling och stämning byggs upp.”

”… Giliap som helhet, som en lyrisk berättelse om ensamhet och undantagsmänniskor är en av de mera intressanta svenska filmerna på senare år”.

Lars-Levi Læstadius, källarmästare på Hotel Busarewski styr från rullstolen sin restaurang i Roy Anderssons film Giliap från 1975.
Båstad, Film

Giliap – nyskapande film om trygghet och frigörelse

Båstads Lilla Filmfestivals Gert-Håkan Ericsson tar en bild på lördagskvällen av fyra av svensk films stora som kommit till Scalabiografen för att se Roy Anderssons Giliap från 1975, då hänsynslöst kritiserad i dag hyllad av allt fler. På bilden fr v: Björn Runge, Roy Andersson, Kalle Boman och Jan Troell. Foto: Sören Sommelius

Roy Anderssons andra film ”Giliap” hade premiär 1975. Efter framgången med den romantiska debuten ”En kärlekshistoria” (1970) beskrevs ”Giliap” som ett fiasko av de flesta kritiker.

Ingmar Bergman lär ha sagt att Roy Andersson borde sluta att göra film, noterar Wikipedia. Och i praktiken blev det så. Under 25 år arbetade Andersson i stället som reklamfilmare (framgångsrikt visserligen, men …) .

Majoriteten av de svenska filmkritikerna tycktes ha förväntat sig ”En kärlekshistoria 2” och förmådde inte ta emot de nyskapande kvaliteterna i Giliap.

På kritiksidornas poänglistor låg Giliap längs ner med en geting tillsammans med Utan trosor i Tyrolen.

Dock fanns ett undantag, författaren och poeten Lars Forssell, som i Expressen jämförde Giliap med dikter av Göran Sonnevi och Gustaf Fröding. Han skrev bland annat:

”Roy Andersson, filmens upphovsman, söker den orimliga kompromissen mellan flyttfågeln och de övervintrande, mellan flykten och tryggheten, sökandet och finnandet. … Det är en långsam film, trevande, famlande — men inte fumlig! — men det är sannerligen bara de tyvärr alltför många som inte orkar tänka som kan finna den tråkig. … Var och en som alls är intresserad av film som människoanalys och synpunktsrik essä över våra levnadsvillkor, han måste helt enkelt gå och se Giliap.”

När Giliap på lördagskvällen visades på Lilla filmfestivalen i Båstad har 47 år gått sedan filmens ”fiasko” och publikens förväntningar var stora. Roy Andersson själv var på plats i Scalabiografen, där han samtalade med filmens producent Kalle Boman.

– Vi lämnade närbilderna och fokuserade i stället på de platser där berättelsen utspelar sig, minns Roy Andersson. Jag tror att rummet ofta säger mer om en person än hur det låter när han eller hon talar.

– Jag är nöjd med att jag gjorde Giliap, fortsätter Roy Andersson. Jag var innerligt trött på den klassiska klippfilmsstilen och ville att den skulle utgå från människan i rummet. Jag har alltid inspirerats mer av konst än av andra filmer.

Filmen är till stor del inspelad i studio i Europafilms ateljéer, men med fina utomhusscener från bland annat Klitterhus i Ängelholm. Den är genomgående fotograferad med ett 40 mm:s objektiv.

Jag minns premiären på ”Sånger från andra våningen” år 2000 på bland annat Röda Kvarn i Helsingborg som med visningen återinvigdes efter en större renovering. Min fascination den gången var stor inför Roy Anderssons speciella filmiska metod, att i så stor utsträckning utgå från noga uppbyggda tablåer, influerad mer av bildkonst är av andra filmer.

Nu är det lätt att se att samma metod introducerades med Giliap, som är en film där regissörens filmiska verktyg används konsekvent och effektfullt för första gången.

Giliap är en berättelse om just det som Forssell beskriver så fint. Det handlar om människors vacklan mellan trygghet och frigörelse, om vad vi gör med livet och de möjligheter vi får oss givna. Det är en film med mycket svärta men utan uppgivenhet.

Thommy Berggren spelar med lågmäld återhållsamhet en ung man på väg ut i livet, som får jobb som kypare på en nergången restaurang, där han upplever en försiktig kärlekshistoria tillsammans med Mona Seilitz’ Anna.

Fotnot: Filmen kan ses gratis på bibliotekens filmtjänst Cineasterna. Filmtjänsten SF Anytime förmedlar Giliap för 39 kr.

Scen ur Roy Andersons Giliap från den restaurang som är en viktig spelplats i filmen.
Båstad, Film

Jan Troells kortfilmer: Om konsten att se det stora i det mycket lilla

Filmaren Jan Troell i Scalabiografen i Båstad, där under fredagen ett dussintal av hans mycket speciella kortfilmer visades. Foto: Sören Sommelius.

På fredagen genomfördes under Lilla Filmfestivalen i Båstad en alldeles unik visning på Scalabiografen. På programmet stod ett dussintal kortfilmer av Jan Troell under den precisa titeln ”Kryp och tillfälligheter”.

Troell var själv på plats under visningen och kommenterade filmerna i pauser mellan dem i samtal med Kalle Boman, mångårig filmproducentveteran.

Många är inspelade i trädgården till filmarens bostad i Smygehuk som ”Snigeln”.

Det är midsommarfest, släkt och vänner har samlats, ett bord står uppdukat i trädgården. Då får filmaren syn på en snigel med långa spröt. Mitt i midsommarfesten verkar den söka efter något. Filmaren tar upp sin kamera och börjar spela in.

Vid bordet sitter en liten pojke som med hela sitt väsen uttrycker den djupaste förundran över snigelns sällsamma varelse.

Troell växlar bilder mellan snigeln, pojken och festen. På någon kort minut berättar han om vad barnslig förundran kan innebära, om lyckan, om djur och människor, om konsten att se det stora i det mycket lilla.

I en annan kortfilm följer Troells kamera närgånget en mätarlarvs taktfasta vandring över ett bord. Musiken är förstås pålagd av filmaren i efterhand. Men när vi ser den mycket lilla mätarlarven röra sig över Scalabiografens mycket stora duk ser vi i publiken ett mycket musikaliskt och elegant dansande litet kryp som fascinerar.

Några äldre kortfilmer visades också. En är inspelad i Washington i april 2001, alltå före nine/eleven. Här finns bilder tagna en vanlig dag vid det som skulle bli Ground Zero men där nu ingenting hände, mer än att en ung svart pojke dansade framför sin spegelbild och en likaledes svart äldre kvinna långsamt sopad den folktomma platsen där det (ännu) inte fanns mycket att sopa upp. En helikopter går uppe vid tvillingtornens tak in för att landa där. Filmen avslutas med bilder från katastrofen.

–  Jag var i New York för att göra en film om fotografen George Oddner, berättar Jan Troell. Bilderna vid WTC spelades in på en timme som blivit över. Jag trodde att TV-bolagen skulle vara intresserade, men så var det inte. Filmen passade inte in i TV:s stelbenta tidsformat.

Den äldsta av kortfilmerna har Ernst Hugo Järegård i huvudrollen. Den är från tiden av inspelningen av Bo Widerbergs Elvira Madigan och Järegård (i ”Madigan-kläder”) ska göra reklam för sammanslagningen av två banker till en, SEB.

Järegård flörtar och har sig men säger i stort sett hela tiden bara Skandinaviska Enskilda banken, Skandinaviska Älskliga banken och så vidare i nya ordkrumelurer.

Med hjälp av Kalle Boman har Troell nu påbörjat ett spännande projekt, att samla ihop flera kortfilmer och av dem göra en spelfilm. Det kan komma att handla om vad nyfikenheten kan leda till när den utgår från årtionden och åter årtionden av filmer och fångade ögonblick.                                                          

Helsingborg, Helsingborgs Dagblad,

Drottninghög & Laröd i segregerade Helsingborg

Bylbyl Mjekiqi flyttade till Drottninghög som femåring. I dag arbetar han som områdesvärd i stadsdelen.
Bild: Björn Lilja/Helsingborgs Dagblad

I fyra större ambitiösa och viktiga reportage under den gångna veckan har Helsingborgs Dagblad jämfört särskilt uppväxtvillkoren i två stadsdelar i det segregerade Helsingborg, Drottninghög och Laröd. Resultaten är oroväckande och beklämmande.

Den inledande artikeln jämförde 128 personer födda i mitten av 90-talet i de båda stadsdelarna, unga vuxna som nu är 26 och 27 år.

80 procent av de som växt upp i Laröd har i dag högskolepoäng. Motsvarande andel på Drottninghög är 25 procent. En handfull av de från Drottninghög är dömda för grova brott, ingen från Laröd. Var tredje från Drottninghög är fortfarande skriven hos sina föräldrar, mot hälften av de från Laröd. De 72 tidigare Larödeleverna har tillsammans fått tre barn, vilket kan jämföras med att 56 unga vuxna från Drottninghög blivit föräldrar till 13 barn.

Att unga människor i en segregerad stad inte får samma uppväxtvillkor präglar ofta deras framtid. HD publicerar belysande statistik på detta från de båda stadsdelarna, den gäller alla i åldrarna 20 – 64 år. Några exempel:

Förvärvsarbetande: Drottninghög 55 procent, Laröd 82 procent. Öppet arbetslösa: Drottninghög 22 procent mot Laröds 4 procent. Födda utomlands: Drottninghög 52 procent mot Laröds 11 procent. Eftergymnasial utbildning: Drottninghög 22 procent mot Laröds 58 procent. Arbetslösa och i program: Drottninghög 22 procent, Laröd 4 procent. Medelinkomst för förvärvsarbetande: Drottninghög 288 600 kr, Laröd 581 300 kr.

Så ser segregationens matematik ut. Du blir den därifrån du växer upp, mycket mer än den du är, den du skulle kunna bli.

HD intervjuar också forskaren Mikael Stigendal, professor i sociologi vid Malmö universitet, som kommenterar HD:s uppgifter om skillnaderna för de som växt upp i Laröd jämfört med i Drottninghög.

Problem uppstår när segregation sammanfaller med ojämlikhet, med en vinnarsida och en förlorarsida, skapade genom politiska beslut.

– Den ena sidan skolas in i att bli rik och inflytelserik och den andra lärs att bli fattig och stigmatiserad.

Det här är inget unikt för Helsingborg utan i hög grad en följd av nationella politiska beslut.

– Det är de senaste decenniernas politik och samhällsutveckling som lett till större skillnader. Tillväxten är inte längre inkomstdriven, utan främst finansdriven. Det har blivit viktigare med pengar för att kunna hävda sig.

Drottninghög är bara en av många stadsdelar i Helsingborg präglade av segregation och orättvisa livsvillkor. Många har under senare år upprörts av ökad kriminalitet och skillnader mellan skolor och även andra former för samhällsservice mellan olika delar av staden. Reaktionerna har ofta varit ryggmärgsbaserade, krav på fler poliser, längre straff, fler fängelser.

Alltför sällan har det segregerade samhället lyfts fram som en grundorsak. I Sverige som helhet bor 13,4 procent av befolkningen i fattigare områden. Motsvarande andel för Helsingborg är 30 procent.

Delmos, Delegationen mot segregering, konstaterar att segregationen på många håll i Sverige ökat kraftigt mellan 1990 och 2020. Delmos slår också fast segregationen riskerar att överföras från generation till generation.

Komplexa samhällsfrågor, också de ojämlika skolorna, kan knappast lösas/bli bättre genom fler poliser. Det krävs en mycket djupare analys och orädda och långsiktiga politiska satsningar. Kommer Helsingborgspolitikerna att inse det? Förmår de hantera en sådan samhällelig utmaning? Om inte, då riskerar Helsingborg att bli en stad på dekis.

Ett gott tecken kunde ändå ses på Helsingborgs nyligen avslutade stadsutställning H22. Där stod den ofta problemfyllda stadsdelen Drottninghög i fokus på ett i många avseenden inspirerande sätt. Genom satsningar på olika boendeformer i en ”mänskligare stadsmiljö”, hoppas staden kunna skapa nya och bättre förutsättningar för området.

I mina ögon känns det som ett uppvaknande från stadens sida, om än senkommet, som förstås borde följas av liknande projekt i många andra stadsdelar – liksom total omställning av stora delar av skolvärlden i staden.

Fotnot: De journalister som skrivit de citerade reportagen i Helsingborgs Dagblad är Truls Nilsson och Jennie Lorentsson.

Dunkers, Helsingborg, Helsingborgs kulturförvaltning, Konst, Krig och fred, Martin Luther King, Ukraina

Bertil Englerts antimilitaristiska skulptur måste befrias från Kulturmagasinets dammiga källare

1 kommentar
Bertil Englers ”Universal Soldier”, en av Sveriges starkaste antikrigsskulpturer, hålls instängd i kulturmagasinets källare. Foto: Bertil Englert

I Helsingborg finns en av Sveriges starkaste antikrigsskulpturer, Bertil Englerts Universal Soldier. Verket tillhör Helsingborgs museum. Det bör placeras utomhus ”för att rosta i takt med militarismen”, skriver konstnären på sin hemsida.

Dessvärre har Universal Soldier för länge sedan förpassats ur offentligheten och spärrats in i Kulturmagasinets samlingar. Ett offentligt konstverk med ett i dessa krigets dagar mera angeläget budskap än någonsin har osynliggjorts.

Som en kontrast paraderar på Stortorget en grandios hyllning till militarismen med John Börjessons ryttarstaty över Magnus Stenbock, ”slaktaren från Ringstorp”, som med en massaker besegrade dansken i slaget vid Helsingborg 1710.

Vår tid behöver inte monument över generaler utan manifestatitioner mot krigens barbari, Ukraina 2022 lika väl som Helsingborg 1710.

Kompositören Leo Nilsson har tidigare i år framfört tanken på att placera Universal Soldier utanför Knutpunkten eller i anslutning till Dunkers:

”Vi upplever nu hur ett nytt krig drabbar oss i vår närhet. Allt måste göras för att dämpa det vansinne som nu hotar att eskalera. Konsten har i alla tider kunnat användas som motvärn mot militarismen. Fredsrörelsen bör få göra sin röst hörd.

Konstnären Bertil Englert har gjort ett ”fredsmonument” med titeln ”Universal soldier”. Vi borde ta tillfället i akt och placera ut detta konstverk på ett lämpligt ställe i staden, gärna vid färjeläget där flyktingar anländer, eller i anslutning till Dunkers Kulturhus.

Initiativet borde tas omedelbart som ett akut argument för fred.”

Universal Soldier består av fem manshöga personer. De är skelettsoldater som med konstkritikern Bengt Olvångs formulering i Aftonbladet ”stampar och trampar, men ju mer de stampar desto mer reduceras de. Skallen försvinner och ryggrad och gevär blir ett. De blir alltmer ”funktionella”. Han fortsätter: ” Lyd och skjut! Är snart de enda ord som behövs. De nationella symbolerna blir exercisparoller.”

Genom hela Bertil Englerts konstnärskap finns en stark icke-våldshållning. Han går i Mahatma Gandhis, Martin Luther Kings och Elin Wägners efterföljd med sitt budskap om fred på jorden och även fred med jorden.

Sommaren 2021 utplacerades hans ”Hyllning till daggmasken” centralt i Ängelholm, inspirerad av en dikt av Harry Martinson och en påminnelse om att mänsklig odling vore nästintill omöjlig utan ”den undre odlaren”.

Universal Soldier bygger på en protestsång med samma namn mot krig, skriven och framförd av den kanadensiska sångerskan och låtskrivaren Buffy Sainte-Marie, där det bland annat heter:

” He’s the Universal Soldier / and he really is to blame. / His orders come from far away no more. / They come from here and there and you and me, / and brothers, can’t you see / this is not the way to put an end to war.[”

Bertil Englerts skulptur måste snarast befrias från Kulturmagasinets mörka fängelsemagasin och med sitt fredsbudskap möta och begrundas av alla i det offentliga rummet. Allt annat ter sig som en skymf, mot både konsten och freden.

Sören Sommelius

Det bör nämnas att jag sedan många år är vän med Bertil Englert, som sedan länge hoppas att hans antikrigsskulptur ska få en offentlig placering.

Fotnot: Bertil Englert var i oktober 2021 Helsingborgs konstförenings ”Månadens konstnär”. Också i det sammanhanget framfördes kravet på att den nämnda skulpturen skulle ”flyttas ut till sitt rätta element”– det offentliga rummet.

Demokrati, Kärnkraft, Klimat, Kristdemokraterna, Liberalerna, Moderaterna, Skolan, Sverigedemokraterna, Sveriges Radio, SVT

Sven-Eric Liedman om antiintellektualismen i svensk politisk debatt

I dag sätts tonen i politiken framför allt av den nya högern, alltså Putins, Trumps och Åkessons (som här deltar i en partiledardebatt med Ebba Busch i TV4) nationalistiska höger, skriver Sven-Eric Liedman. Foto: Fredrik Persson/TT.

Sällan har antiintellektualismen dominerat det politiska livet som i dag. Idéhistorikern och författaren Sven-Eric Liedman uttrycker i en artikel på kultursidorna i Dagens Nyheter djup oro över att så många politiker förhåller sig så lättvindigt till väletablerade kunskaper.

I allt fler sammanhang anses pengar viktigare än kunskaper. Ekonomiska värden slår ut alla andra värden. Många medier avstår i sådana sammanhang från att ställa självklara följdfrågor.

”Det har blivit fritt fram för ledande politiker att hävda vad de finner bäst för stunden. Opinionssiffrorna är viktigare än sakpolitiken”, konstaterar Liedman.

Klimatförändringarna är inget vi ska oroa de unga och deras vänner, säger Martin Kinnunen, Sverigedemokraternas klimatpolitiska talesman, i ett uttalande i en stort uppslagen artikel i Dagens Nyheter häromdagen (220623), där han utbasunerar att Sverige inte ska anstränga sig för att uppnå klimatneutralitet 2045, i strid mot alla vetenskapliga rapporter, som övertydligt visat på de förödande konsekvenserna av en sådan hållning.  

Hans hållning är också SD:s i vad som är tidens ödesfråga. Var sjätte svensk eller fler tycks dela hans åsikter, att döma av de senaste opinionsmätningarna. Och än fler kan antas gilla dem. Liedman fortsätter:

” Talar en ledande sverigedemokrat om klimatet lyssnar Ebba Busch och Ulf Kristersson och Johan Pehrson noga. De vill ju bilda regering med Jimmie Åkessons parti.”

Denna ”logik” gäller, menar jag, de djupt oroande angreppen på public service. Åkessons, Kristerssons och Buschs partier har påverkade av varandra stora ambitioner att kraftigt skära ner på anslagen till SVT och SR.

Skulle högerpartierna vinna en stabil seger kan de med en rösts övervikt i riksdagen över en natt slå sönder dagens välfungerande medier över en natt. Det påverkar både sådant som SVT/Plays i dag suveräna utbud och förstås och allvarligare på sikt också ett grundfundament för den svenska demokratin, fria och kompetenta Public Service-medier.

Samma partiers yrvakna och okunniga pläderande för snabb kärnkraft i stället för billigare och säkrare vindkraft till havs är en annan källa till oro för framtiden. Aldrig diskuteras kärnkraftens risker i synnerhet vid tänkbara krig. Vi såg nyligen med vilken total hänsynslöshet och idioti som ryska soldater vårdslöst for fram i Tjernobyls ruiner. Tack och lov för att Barsebäck är avstängt sedan länge.

 Många politiker tänker främst på nästa val, det är det ”jag ska vinna; en avlägsnare framtid behöver jag inte bry mig om”.

Liedman nämner också skolan: ”Finns det en röststark grupp som mot allt bättre vetande hävdar att det enbart är flit och inte bakgrund och skolmiljö som bestämmer vad barn och unga människor har för livsmöjligheter – så må man hävda det.”

I stället borde politiker och vi andra tänka mera framsynt, avrundar Sven-Eric Liedman: ”Vad är det för en värld som vi vill att våra barnbarn och barnbarnsbarn ska leva i?

Båstad, Båstad Kammarmusikfestival

Grieg, Slåttepianot och Schumanns båda sidor

Edvard Grieg var fascinerat upptagen av norsk folkmusik, som han ville överföra till piano, för att ”lyfta dessa folktoner till en konstnärlig nivå genom stiliserade övertoner”. Det kan låta lite nedlåtande, men Grieg såg själv sina försök kring förra sekelskiftet att omvandla folkmusik för hardingfela till konstmusik för piano som det rakt motsatta, med stor respekt för sitt lands folkmusik.

På fredagseftermiddagen framförde två norska pianister i Apelrydsladan på Båstad kammarmusikfestival sina olika versioner av Griegs Slåtter, opus 72. Norska ”slått” står för folkmusik, ofta på hardingfela, och termen kommer sig av tekniken att ”slå på sträng”.

Pianisten Ingfrid Breie Nyhus växte upp i en spelmansfamilj i norska Røros.
– Hela min ungdom for jag runt med familjen på festivaler. Ändå blev flygeln mitt instrument. Följden blev att jag kom att spela folkmusik på flygel.

Hon är i dag forskare vid Norges musikhögskola och har doktorerat på en avhandling om samspelet mellan folkmusik och piano och menar sig ha hittat ett nytt sätt att spela piano på, slåttepiano.
När hon framför Griegs Slåttemusik är det lätt att uppfatta hur hon behandlar pianot som en fiol eller en hardingfela.

Hon gör om den skinande borgerliga flygeln till något helt annat, genom att knyta an till de spelmän som i generationer hållit folkmusiken levande. Både Bach och Jan Johansson klingar med när Ingfrid Breie Nyhus, vaggande med överkroppen som om hon höll en fiol i famnen i sann spelmansanda improviserar utifrån Griegs noter.

På torsdagen lyssnade jag, i Ravinens nya konsthall som rymmer en fin konsertsal, på den suveräne tyske pianisten Alexander Lonquich, som framförde två stycken av Robert Schumann, Pianosonat nr 1 i fissmoll och Fantasiestücke.
Schumann talade ofta om sina två alter egon, som speglade sidor i hans personlighet och musik. Den utåtriktade och kraftfulle ”Florestan” stod i stark kontrast till den introverte, känslige och reflekterande ”Eusebius”. Det ”explosiva” ställs mot det ”innerliga” i musik fylld av starka inre spänningar.
Alexander Lonquich gör en dramatisk entré. Liksom innesluten i sig själv och utan att kasta en blick på publiken slår han sig ner på pianopallen, andas ett halvt andetag och slår så an det första ackordet. Han fokuserar helt på musiken, dramatiskt innesluten i den. Han tittar upp i taket, iakttar sina spelande händer, som ibland förs i kors, granskar tangentbordet, men aldrig publiken, bara Florestan och Eusebius.


Ravinens nya konsthall utanför Norrvikens trädgårdar fyller redan första året en viktig funktion och är tillsammans med gamla Apelrydladan festivalens viktigaste spelplats, på ett sätt som verkligen gör Båstad till ett oemotståndligt kulturcentrum under sommarmånadernas begivenheter.

I morgon lördag avslutas årets kammarmusikfestival i Båstad med traditionell ”Grand finale – maraton”. Med Cathrine Winners som konstnärlig ledare har det i år varit en i positiv mening annorlunda festival. Många konventioner har ifrågasatts. Folkmusikens rötter för så mycket av den klassiska musiken har markerats. Nya instrumentgrupper har lyfts fram, inte minst blås och mässing.
Själv glömmer jag inte onsdagens konsert i totalt mörker, som blev en förunderlig lektion om mörkrets roll i våra liv.

Bilden: Ingrid Breibart Nyhus, norsk musikforskare som spelar folkmusik på ”slåttepiano”. Foto: Sören Sommelius.

Båstad, Båstad Kammarmusikfestival

En timme musik i mörker mitt på ljusa dagen

Mörker är en bristvara i det moderna samhället. Belysning har blivit en förutsättning för de flesta mänskliga aktiviteter. Men vad händer med oss när vi vakna befinner oss i ett kompakt mörker. Hur påverkas våra tankeflöden, vad händer med vår tidsuppfattning?

Årets kammarmusikfestival i Båstad har som tema ”2 sidor av samma sak”. En av torsdagens konserter byggde på motsatsparet ljus/mörker. Det ”belystes” under en av de märkligaste konserter jag upplevt. Med titeln ”En timme natt” förvandlade två musiker, Göran Fröst på viola och Jacob Kellerman på gitarr, Apelrydsladans konsertscen till en spelplats i totalt mörker, med inspelad recitation av Etienne Glaser.

Deras konsert genomfördes utan noter, utan att musikerna kunde se sina instrument. Och vi i publiken kunde inte ana konturerna varken av musikerna eller våra närmsta grannar i salongen. Åtminstone jag själv var inte alls medveten om att konserten skulle genomföras i totalt mörker. Det blev en positiv överraskning.

Göran Frost spelade stående på sin viola medan gitarristen Jacob Kellermann satt. På programmet stod verk av kända kompositörer, arrangerade för viola och gitarr av de båda musikerna Göran Frost och Jacob Kellermann.

Konserten inleddes med Arvo Pärts suggestiva långsamma Fratres, sedan uruppförandet 1977 ett av den estniske tonsättarens mest spelade verk. Benjamin Brittens Lachrymae fördes oss till den andalusiska natten. Manuel De Fallas ”Nätter i spanska trädgårdar” förde publiken in om natten i 1300-talsträdgården Generalife i Alhambra i Granada. Richard Strauss romantiska kärleksdikt Morgen! (I morgon!) lät oss ana nattens slut.

Att under en snabbt undflyende timme i totalt mörker lyssna till meditativ men också suggestiv musik blev en stark upplevelse. Mörkret, musiken och min förändrade tidskänsla skapar speciella omständigheter, mellan sömn, dröm och vakenhet.

I programmet citeras en recension av Göran Fröst ur Svenska Dagbladet 2018: ”Hans kompositioner är ”som sköra hängbroar mellan sömnens knaster och drömmens gnistor. I det demokratiska mörkret försvinner våra olikheter, och allt blir musik.”

Göran Fröst, viola, och Jacob Kellermann, gitarr, tar emot publikens entusiasm efter att ha förvandlat en av årets ljusaste eftermiddagar till totalt mörker i ”En timme natt” under Kammarmusikfestivalen i Båstad, som avslutas i morgon lördag. Foto: Sören Sommelius.
Båstad, Båstad Kammarmusikfestival, Musik, Ukraina

Saxofonens distinkta vemod, kassettbandets flydda dysterhet

Jackson Pollock, den abstrakte konstnären, har inspirerat den amerikanska tonsättaren Jennifer Higdon till hennes verk ”Splashing the Canvas”, här nyss framförd i Apelrydsladan av en saxofonkvartett ur Blåsarsymfonikerna på Båstad kammarmusikfestivals tredje dag.

Har mässingsinstrument som trumpet och saxofon varit underrepresenterade på många tidigare kammarmusikfestivaler och klassiska konserter inte bara i Båstad? Finns det hierarkier mellan olika instrumentkategoriers publika popularitet och hur de förknippas med skilda slags musik?

Jo, antagligen är det ofta så. Och det behöver förstås inte vara något problem. Olika tider och kretsar hade sina instrumentvanor. Saxofonen behöver inte vara avundsjuk på cellon.

Men genom att använda instrument i nya sammanhang öppnas för publiken klangvärldar med oväntade och ofta spännande kvaliteter.

Onsdagens eftermiddagsprogram ”2 själar en tanke” födde tankar som de ovan nämnda, eftersom fyra av programmets fem stycken framfördes av musiker ur Blåsarsymfonikerna i Stockholm, varav tre av en saxofonkvartett och de fjärde av brasskvintett.

Saxofonister som Charlie Parker, Lester Young, Gerry Mulligan eller för den delen Lasse Gullin och Christer Boustedt, skulle nog både gillat det som framfördes och häpnat en smula. Så här kan man också använda en saxofon.

En höjdpunkt var konsertens sista avsnitt, svensk-amerikanske Mathew Petersons ”Dance Party Playlist”, skrivet till Stockholms Saxofonkvintetts 50-årsjubileum 2019. Det speglar ensemblens halvsekellånga historia, ungefär som när man plockar fram gamla kassettband, berättade introduktören (någon som minns de underliga ljudbanden, bra länge sedan nu). Petersons musik utgår från decenniernas populärmusikstil ”och bygger ihop den med barockens dansrytmer och former”. Spännande och oväntade kulturkrockar uppstår, också visuellt med saxofonernas olika storlekar och de ibland väldiga sordinernas besynnerliga framtoning.

En annan höjdpunkt var likaledes amerikanska Jennifer Higdons ”Splashing the Canvas” ur ”Short stories”. Verket bygger på en stor målning av abstrakte expressionisten Jackson Pollock, som okontrollerat kastade färg på en duk, så kallad ”action painting”, tills duken är ”alldeles tjock av alla idéer”, enligt tonsättarens egen beskrivning. Hon är för övrigt en av de mest spelade samtida amerikanska tonsättarna. Hennes verk framförs här av en saxofonkvartett.

Också Malmötonsättaren Benjamin Staerns ”2 själar en tanke för brasskvintett” bygger på ett målat konstverk, av konstnären Hans Acates Holmström från samma stad. På bilden finns två klassiska masker, tragedins sorgsna och komedins glada. I verket, som framförs av en brasskvintett av Blåsarsymfonikerna, inleder en mörk stackato-aktig första sats med ett morseartat tonspråk, följd av en lyrisk och vacker andra sats, kanske ”flyger själen” då.

Saxofonkvartetten inleder också det musikaliska passet med stycket ”Gopak”, av Mats Larsson Gothe. ”Gopak” står för en dans från Ukraina med akrobatiska inslag.

Gothe skrev stycket under in studietid vid Kungl Musikhögskolan, ”en kosackdans som kan erinra om hur en saxofonkvartett kan röra sig” – och i dess tider också är en nödvändig påminnelse om det ohyggliga pågående kriget i Ukraina.