Danska Helle Helle, finske Lars Sund och svenske Klas Östergren, tre nordiska författare, samtalade med Föreningen Nordens Per Johansson på Dunkers kulturhusunder några timmar på lördagseftermiddagen om författarens villkor och arbete.

Evenemanget knöt an till de Nordiska bokdagarna i Helsingborg för några decennier sedan, men formen var ny – och nyskapande. I stället för att tala med de medverkande författarna en efter en provade denna Nordiska bokens dag en väl fungerande ny form. De tre medverkande fanns på scenen hela tiden, i ett vindlande och intressant samtal om det allra svåraste, vad gör en skrivande författare för att det som skrivs ska bli bra, riktigt bra?

– Hur fungerar er skrivprocess, undrade Per Johansson.

– Min egen har nog alltid sett likadan ut, berättade Klas Östergren. Jag debuterade som ganska ung och visste inte vad jag gav mig in på. I dag vet jag att man får vara glad för några timmars flow under en vecka – och att det viktigaste för en författare nog är ett par bra skor.

Klas Östergren börjar varje dags skrivande med stor glädje. Men, när det tar emot bryter han, tar en rejäl promenad – i stället för att som i yngre dagar bli störd och stressad. Därav skorna.

Lars Sund, tillika hängiven fågelskådare, delar tiden mellan romanskrivandet och den bevingade världen.

 – Romaner kräver kontinuitet. Det är viktigt för mig att hålla kontakt med texten. Därför har jag den i tankarna hela tiden. Det behövs inte minst noggrannhet med detaljerna, densamma för en författare som för en möbelsnickare eller båtbyggare.

– Medan jag skriver visar jag aldrig texten för någon annan, inte heller för min förläggare, berättar Helle Helle. När jag är färdig läser jag den högt för min man. Han får lyssna men inte säga något. Så småningom kan också min förläggare läsa det jag skrivit.

– Jag använder ofta sökfunktionen på datorn för att inte samma ord ska återkomma för ofta och lägger ner stor omsorg på språket. Det gäller att skapa liv och språklig variation. Allra viktigast är nog prepositionerna.

Klas Östergren läser gärna sin text under arbete högt.

– Och jag blir generad om det, som det mest alltid är, finns något i den som jag inte begriper. Högläsningen är bra i arbetet med att slipa en text och göra den mer effektiv.

– Jag borde läsa mina egna texter oftare, bekänner Lars Sund. Det är ett bra sätt kolla textens bäring. Då jag läser funderar jag på om det finns ord som behöver bytas ut och om en metafor känns fräsch eller mest bara är en gammal klyscha. Behövs det så många ord för att säga det här?

– Olof Lagercrantz uppmanade ofta till att stryka sista meningen, minns Klas Östergren. Det är verkningsfullt.

– Jag tänker ofta på hur jag ska komma igång med ett nytt projekt och på vad min nya roman ska tillföra, suckar Helle Helle. Men så tröstar hon sig med att ”alla romaner vid något tillfälle bara bestått av en enda mening”.

– Sedan följer skrivandets alla val. Vad ska vara med, vad behöver strykas? Ibland kan jag inte låta bli att grubbla på vad det egentligen är för jobb jag håller på med.

Fotnot: Under decennier drev Per Johanssons far Arne Johansson som ordförande i Föreningen Norden i Helsingborg tanken på Helsingborg som en mötesplats för nordisk kultur. Vid mitten av 1990-talet drog han igång de Nordiska Bokdagarna i Helsingborg. Många av de främsta nordiska författarna kom under åren till stan, föreläste, samtalade och signerade böcker – alltid i början av november.

Som en i marginalen av bokdagarnas inre krets fick jag ibland följa med på efterföljande gåsmiddagar, vilket innebar en kvälls samvaro med Suzanne Brøgger, Märta Tikkanen, den finske poeten Claes Andersson, Jörn Donner, och många andra. som alla av Arne prisades med vackra tal. Mötet med den oförlikneliga danska poeten Inger Christensen glömmer jag aldrig.

Ur de nordiska bokdagarna föddes Samtal på Dunkers, som förblivit blivit en levande institution, med timslånga samtal med både författare och andra kulturpersonligheter.

Mera kortlivade blev de Nordiska filmdagarna i Helsingborg, kanske inte minst därför att man från kommunens sida saknade känsla och engagemang för vad satsningen skulle kunna ha betytt för staden.

Arne Johansson avled 2017. Då hade de Nordiska bokdagarna lagts ner och med dem försvann desvärre också tanken på att ge Helsingborg en nordisk identitet, som centrum för nordisk kultur i Sverige.