Helsingborg, Helsingborgs kulturförvaltning, Kultur, Väla

Stoppa utbyggnaden av Väla! Bevara Helsingborg som levande plats!

Den nya detaljplanen för Väl Centrum ökar köpcentrets yta med 70 procent eller 52 000 kvadratmeter. Runt den befintliga byggnaden läggs den s k Ringen med olika typer av ”upplevelseverksamheter”, däribland troligen en skidtunnel ovanpå ringens tak – på 16 meters höjd.

Diarienummer 278/2020

Gällande samråd om ny detaljplan för Väla köpcentrum, vars yta ska öka med 70 procent, eller med 52 000 kvadratmeter.

I dag, den 6/2, är sista dagen för samråd om den nya detaljplanen för Väla centrum som ökar köpcentrets yta med 70 procent. Dagens bruttoarea på 72 000 kvadratmeter ska ny byggas till med 52 000 kvadratmeter.

På Väla centrum byggs ett ”rörelsestråk”, kallat Ringen, som går runt den befintliga byggnaden, med en totalhöjd på 16 meter. Ringen rymmer olika typer av ”upplevelseverksamheter”, däribland ett förslag på en skidtunnel ovanpå Ringens tak.

Till det kommer en utbyggnad öster om den befintliga byggnaden mot IKEA, kallad Hubben. Hubben ges en totalhöjd på 35 meter. I detaljplanen anges inte vad Hubben ska erbjuda för upplevelser, inte heller vad namnet står för. Dess utrymme anges till 31 600 kvadratmeter, vilket innebär att Hubbens area motsvarar bortåt halva dagens Väla.

Till detta kommer ett 12 meter högt nytt parkeringshus, en byggnadsarea med 4400 kvadratmeter i planomådets nordvästra del och ett nytt hållplatsläge för kollektivtrafik i direkt anslutning till Hubben, mellan Ikea och Väla Centrum.

Rörelsestråket Ringen utgör cirka 13 800 kvadratmeter, skidtunneln cirka 6 550 kvadratmeter och Hubben cirka 31 600 kvadratmeter i bruttoarea.

Därmed ”breddas” Välas verksamhet från att som i dag huvudsakligen gälla konsumtion till att rymma också ”upplevelser”. Egentligen handlar det förstås om samma sak. De som tar sig till Väla är i första hand kunder. Genom att åka i Skidtunneln, kanske gå på bio eller ta för oss av andra ”upplevelser” som kan serveras i Ringen eller på de nya 52 000 kvadratmetrarna ska förstås kunderna försättas i köpberedskap, som goda konsumenter.

Väla är vad antropologer brukar kalla en ”icke-plats”, som inte relaterar till det kringliggande landskapets historia och kultur utan bestäms av den roll alla besökare får, som resenärer (på en flygplats) eller som konsumenter (på ett köpcentrum).

Förslaget väcker många reflexioner: 

Helsingborgs stadskärnas handel saknar redan i dag en fungerande mångsidig handelsstruktur. Allt fler inköp kräver att helsingborgarna tar bil eller buss till Väla. Det är miljöovänligt på alla vis och gynnar onödig konsumtion. Rollen av konsument bli viktigare än den som aktiv samhällsmedborgare.

När Helsingborg nu satsar allt på Välas utbyggnad förtvinar stadskärnans redan i dag marginella handel ytterligare. Detsamma gäller alla mindre orter i nordvästra Skåne, vilka förstår redan protesterat högljutt. 

Ett köpcentrums miljöer består av icke-platser som inte kan ersätta det en levande stad eller ort kan erbjuda.

De ideal som styr prioriteringen av Väla är hämtade från USA. Där kan redan nu ses vad som händer när konsumenterna tröttnat på köpcentranas massproducerade produkter. På många håll i USA finns redan nu övergivna och tillbommade köpcentra. Det är ingen djärv gissning att förutspå en liknande utveckling här, med köpcentra som tomma ruiner och stadskärnor fyllda av än fler outhyrda butikslokaler.

Därför bör utbyggnaden av Väla stoppas. Köpcentrat är stort nog som det är idag. Avskriv de spektakulära satsningarna på trafik- och köpstimulerande upplevelsecentra och bygg i stället kulturlokaler i själva stadens olika delar. Bevara Helsingborg som en levande plats mellan havet, Kärnan och stans bostadsområden!

Staden behöver en ny konsthall (liksom Malmö, Lund, Landskrona och Höganäs, med flera). I Helsingborg har inte byggts en enda ny bibibliotekslokal på deceennier. Behovet av nya platser där människor kan mötas utan att behöva konsumera är gigantiskt. Ett konsumtionstempel med skidbackar är något helt annat.

Sören Sommelius

Kulturskribent och författare, tidigare bland annat kulturredaktör på Helsingborgs Dagblad. 

Fotnot: Ovanstående text är insänd till Helsingborgs stadsbyggnadsnämnd som samrådsinlägg med Diarienummer 278/2020

Okategoriserade

Oseriöst: Små förbättringar och stora nedskärningar löser inte problemen på Helsingborgs lasarett

”Under 2023 och 2024 så är ambitionen att beta av de köerna som finns”, säger Anders Lundström (KD), ordförande i sjukhusstyrelsen i Helsingborg. Bild: Tom Wall/HD.

I mitten av januari anmälde Helsingborgs lasarett enligt lex Maria fyra händelser till Ivo, Inspektionen för vård och omsorg. Den höga belastningen på akutmottagningen kan ha lett till en fördröjning av livsviktig vård, varpå patienterna i tre fall har avlidit. Sjukhuschef Thomas Wallén kommenterar: ”Det faktum att vi inte kan utesluta att försenad behandling påverkat utgången i de här fallen är oerhört allvarligt.”

Händelserna gäller tre äldre kvinnor som vårdats på akutmotagningen i brist på vårdplatser under andra hälften av 2022, skev HD:s Ingrid Runsten i en kommenterande krönika 27/1 under rubriken ”Skåningarna förtjänar politiker som tar sjukhuskaoset på allvar”.

Hon konstaterade vidare att Regionstyret (M, KD, L med SD som stödparti) i dagarna beslutet om budget för 2023. Där får Skånes sjukhus räkna upp sina kostnader med 2,2 procent. Men i realiteten kan det innebära en kraftig sänkning. Inflationen är betydligt högre. Region Skåne höjer samtidigt biljettpriserna inom Skånetrafiken med bortåt nio procent för att kompensera för inflationen.

Vården tycks utifrån dessa siffror behöva spara sju procent från ett fullständigt ohållbar läge som redan har krävt många liv. 

På IVO:s listor över dysfunktionella vårdinstitutioner finns sjukhusen i Helsingborg och Sus i Lund och Malmö. Kommer deras förutsättningar ytterligare att försämras? 

”Den frågan bör besvaras av regionrådet Anders Lundström (KD) som är ordförande för sjukhusstyrelsen i Helsingborg och av regionstyrelsens ordförande Carl Johan Sonesson (M) skrev Ingrid Runsten vidare och fortsatte:

”Skåningarna förtjänar politiker som visar att de tar sjukhuskaoset på allvar. Arbetsbeskrivningen för ett regionråd kan inte bara vara att skicka ut positiva nyheter och fina målsättningar”.

I HD kom efter denna svidande kritik ett svar (HD 30/1) från Anders Lundström (KD), ordförande i sjukhusstyrelsen i Helsingborg.

En sjukvård fri från köer kan uppnås genom att hela tiden göra ”små förbättringar”, enligt Anders Lundström. Det kommer inte behöva tillföras resurser utan i stället behöver man ”använda de resurser vi har på ett bättre sätt”.

Men jämfört med Skånetrafikens taxor som justerats upp med nio procent innebär vårdanslagen i realiteten sju procent sänkta anslag. Med ”små förbättringar” ska allt ändå låsa sig. Inga konkreta satsningar för att rädda en haveridrabbad akutvård för från totalt haveri. Det låter för mig fullständigt oseriöst.

Region Skåne ligger sämst till i hela landet när det gäller vårdköer skriver HD. Men Lundström tycks inte ta den kritiska situationen på allvar. Hans recept på att råda bot på krisen för akuten i Helsingborg låter oseriöst. 

Sjukhuset har ett förväntat underskott på 442 miljoner, däri inräknat kraftigt utökade kostnader, skriver HD. 

De styrande sjukhuspolitikerna lovar stort: inga köer till Helsingborgs lasarett 2024. Samtidigt skärs anslagen ner. 

Inga vårdköer i Helsingborg 2024, heter det. Men löftet är inte realistiskt, tycker oppositionspolitikerna.

Senast 2024 ska alla köer bort, lovar den borgerliga treklövern – M, KD och L – som styr över Helsingborgs lasarett. Löftet betyder att ingen ska behöva vänta mer än 90 dagar. 

En sjukvård fri från köer kan uppnås genom att hela tiden göra ”små förbättringar”, enligt Anders Lundström. Det kommer inte behöva tillföras resurser utan i stället behöver man ”använda de resurser vi har på ett bättre sätt”.

Antisemitism, Helsingborg, Höganäs, Judendomen, Krig och fred

Glöm ej! På platsen Ankomst Helsingborg: Till minnet av Förintelsen och Raoul Wallenberg

Vid invigningen av platsen Ankomst Helsingborg och Raoul Wallenbergs minnesplats vid Norra hamnen i Helsingborg talade för judiska församlingen i nordvästra Skåne Gideon Beil, på bilden i svart judisk kippa och Helsingborgs stads kulturdirektör Mats Hallberg till höger om honom. Foto: Sören Sommelius.

På en bänk nere vid Norra hamnens kaj inte långt från Hamntorget står en kvarglömd attachéväska, av samma typ som diplomaten Raoul Wallenberg använde. Det är en skulptur skapad av konstnärsparet Gustav och Ulla Kraitz. Den finns på flera platser runt om på jorden, också utanför FN:s högkvarter i New York och nu också i Helsingborg vid Norra hamnens kaj, för att markera en minnesplats över Wallenberg som genom att utfärda skyddspass räddade livet på tusentals judar som undkom transporter till nazistiska koncentrationsläger. I januari 1945 försvann han själv spårlöst efter att ha förts bort av sovjetiska myndigheter.

I söndags, den 29/1, i anslutning till Förintelsens minnesdag två dagar tidigare, invigdes här en minnesplats över Wallenberg och Förintelsen. Platsen har ett dubbelt namn, Ankomst Helsingborg och Raoul Wallenbergs minnesplats. Det förstnämnda syftar på att många judiska flyktingar från Danmark steg i land just här i det som då var fredens Sverige. På andra sidan Sundet låg det då av nazisterna ockuperade och mörklagda Danmark.

Den stora judiska flykten från Danmark till Sverige inträffade särskilt 1943. Då tog sig bortåt 7000 danska judar över Sundet, ofta på överlastade fiskebåtar. De kom i land i Höganäs, Helsingborg, Landskrona och Malmö.

Den gången gick gränsen mellan krig och fred genom Europa längs ”järnridån”, med Churchills uttryck, men också genom Öresund, mellan det av nazisterna ockuperade Danmark och det alliansfria Sverige.

På den danska sidan av Sundet uppmärksammades 70-årsminnet stort, med böcker, ambitiösa TV-sändningar, tal och kransnedläggningar av drottningen. Här i Sverige var tystnaden och ointresset ganska kompakt. Kommunfullmäktiges ordförande Mats Sander talade förvisso väl i stadsteaterns foajé, men i övrigt ignorerades minnet av det officiella Helsingborg vad jag vet.

Jag tror att Helsingborg är den av alla städer i Sverige som under världskriget ”kom nazismen närmast” genom den konkreta närheten till det ockuperade Helsingør. Just därför känns Raoul Wallenbergs minnesplats så angelägen. I sammanhanget borde väl ha nämnts de helsingborgare som aktivt engagerade sig i flyktinghjälp och antinazistiska aktioner, väl värda att också minnas.

I år skriver vi 2023 och åttio år har gått sedan de danska judarnas flykt över Öresund 1943. Händelsen är tidsmässigt ett decennium längre bort än tystnadens 2013. Men det brutala kriget i Ukraina har gjort att kriget som begrepp och möjlighet har kommit närmre i det svenska kollektiva tänkandet. Ett kärnvapenkrig på svensk mark kan i dag inte uteslutas, inte heller militära konfrontationer i det Sverige som i över 200 år varit förskonat från krigshandlingar. 

Till det kommer att dagens svenska regering, ledd av Ulf Kristersson, för sin egen makts skull använder sig av högerextrema krafter, däribland också högt uppsatta politiker som ostraffat gjort häpnadsväckande kusliga antisemitiska utspel, som en tidigare SD-talman i riksdagen.

Därför är det min förhoppning at den fina platsen ”Ankomst Helsingborg”, med utsikt över havet till tvillingstaden Helsingør, ges en identitet som en given plats för manifestationer mot antisemitism och främlingsfientlighet – och för fredsaktioner som synliggör kriget och krigshetsandets mörka krafter.

Det blev i söndags en stund av stort allvar när Gideon Beil, representant för den judiska församlingen i nordvästra Skåne, med svart judisk kippa på huvudet, invigningstalade på minnesplatsen, tillsammans med Mats Hallberg, Helsingborgs stads kulturdirektör. Vi som var där kunde samtidigt i stenar på marken läsa uthuggna citat ur berättelser från några av Förintelsens ögonvittnen eller deras överlevade barn, som i slutet av kriget lyckades undkomma nazisternas mordiska plågoandar genom att finna en fristad just här i detta Helsingborg. Berättelser som insamlats av Helsingborgs museum.

I sitt tal nämnde Gideon Beil förståeligt nog det chockerande antisemitiska attentat mot paret Kraitz skulptur som ägde rum bara några timmar före invigningen av ”Ankomst Helsingborg”.

Dessbättre klarade sig skulpturen och platsen undan bestående skador och finns nu som bestående påminnelse om hur nära kriget Helsingborg var de åren. En annan sådan plats är de båda krigskyrkogårdarna på Pålsjö kyrkogård med omkomna brittiska och tyska soldater.

Sådana tankar föds på platsen och kan sammanfattas med två ord på en av stenarna på marken just där: ”Glöm ej”.

Kärnkraft, Ulf Kristersson

Nytt utspel om Tidö-kärnkraft

Bildcollage rån Svenska Dagbladet efter Tjernobylkatastrofen 1966.

Ulf Kristerssons högerextrema regering vill lösa den akuta energikrisen i landet genom storsatsningar på kärnkraft. Vid en presskonferens på onsdagen presenterades förslag till ändringar i miljöbalken, den lag som instiftades efter folkomröstningen om kärnkraft och som maximerar antalet reaktorer i Sverige till tio och därtill slår fast att de bara får byggas på vissa angivna geografiska platser.

Kristersson och co vill med den nya lagen göra det fritt fram att bygga kärnkraftverk på fler ställen där det finns företag villiga att satsa på tekniken.

Dessutom utlovar regeringspartierna i förening med sverigedemokraterna i det så kallade Tidöavtalet att staten ska garantera 400 miljarder i statliga kreditgarantier till de företag som bygger nya kärnkraftverk.

Ulf Kristersson och ministrarna i hans regering ser kärnkraften som lösningen på Sveriges alla energiproblem. Sol-och vind kan vi glömma trots att energislagen är billigare, bättre, säkrare och snabbare att få fram. Riskerna med kärnkraft diskuteras aldrig. Dessvärre berördes de knappast av SVT och SR under onsdagens presentationer av kärnkraftutspelet.

Det handlar ju om överlevnadsfrågor. I en krigssituation blir kärnkraftverk tacksamma oförsvarbara mål för en angripare. De är lätta att slå ut med enorma konsekvenser för energiförsörjningen. Därtill kan den radioaktivitet sönderbombade reaktorer sprider göra i dag tättbebodda områden som Skåne och Själland obeboeliga för generationer.

Sådana konsekvenser av kärnkraft berörs sällan eller aldrig av medierapporteringen kring kärnkraftutspelen, än mindre svårigheterna att säkra långsiktig förvaring i säkra lager av det radioaktiva avfallet.

De är oberipligt att medier som SR och SVT inte petar hål på Kristerssons, Buschs och Åkessons med flera naiva halelujastämning.

Ett avtal om kärnkraftsatsningar måste ju dessutom för att vara hållbart också vara blocköverskridande, annars är inga företag intresserade av att satsa väldig belopp i tekniken.

Kristerssons med fleras Tidöavtalspolitik vad gäller mångmiljardsatsningar på kärnkraft är ett politiskt miserabelt utspel. Samtidigt ska Sveriges militära försvar Natoanpassas till två procent av BNP. Varifrån ska pengarna till enbart dessa gigantiska och okloka satsningar tas, från sjukvården, äldreomsorgen eller skolan, undrar jag. Inte heller den frågan berörs i public servicesmediernas rapportering.

Israel

Extremister får stor makt i nya israeliska regeringen. Liknar det svenska förhållanden?

Extremister får stor makt i nya israeliska regeringen. Liknar det svenska förhållanden?

Vi vet att någon är i färd med att lura oss. Att någon inte bara stjäl våra pengar, utan också vår och våra barns framtid, skriver den framstående israeliske författaren David Grossman i en debattartikel i Dagens Nyheter. Foto: Amit Shabi, Hazem Bader/TT/Dagens Nyheter.

En ytterhögerregering tillträder i dagarna i Israel under ledning av den 73-årige veteranen Benjamin Netanyahu.

Israels av många betraktade som landets ledande författare, David Grossman, är förfärad och upprörd. I en debattartikel i Dagens Nyheter (översatt av Björn Wiman) skrev han i fredags om sin oro inför de frön till ”kaos, tomhet och oordning i Israels mest betydelsefulla institutioner” som nu såtts.

”Jag talar inte enbart om införande av nya lagar, hur extrema och skandalösa dessa än må vara, utan om en djupare, mer ödesmättad förändring, en förändring av vår identitet, en förändring i statens själva väsen.”

Grossman skriver om de regeringsförhandlingar som varit, vilka han liknar vid ett plundringståg med en ny främmande, provokativ logik:

”Ny klausul tillåter parlamentet att köra över beslut i Högsta domstolen”, ”Extremhögerledaren Bezalel Smotrich får avgörande makt över bosättningar på Västbanken”, ”Ytterhögerpolitikern Itamar Ben-Gvir får sätta upp en privat milis på Västbanken …

Vad händer med Israel och vad innebär det för möjligheterna för en framtida fredsuppgörelse med palestinierna? David Grossman ser för sin inre blick ett land i förfall. Han fortsätter:

”Vi vet att någon är i färd med att lura oss. Att någon inte bara stjäl våra pengar, utan också vår och våra barns framtid, hela den tillvaro vi ville skapa här – en stat som, trots alla dess fel, brister och blinda fläckar, ändå erbjöd möjligheten att bli ett civiliserat, jämlikt land, ett som har förmågan att utjämna motsägelser och skillnader, ett som med tiden skulle kunna klara av att befria sig från ockupationens förbannelse. Ett land som kunde vara judiskt och troende och sekulärt, en högteknologisk stormakt, ett traditionellt och demokratiskt land, och även ett gott hem för dess minoriteter. En israelisk stat där mångfalden av samhälleliga och mänskliga dialekter inte nödvändigtvis skapar rädsla, ömsesidiga hot och rasism, utan i stället leder till korsbefruktning och blomstring.”

Nu, när stormen harbedarrat och katastrofens dimensioner står tydliga för oss, kan Benjamin Netanyahu förvisso intala sig att han efter att ha sått kaos nått sina mål – att förstöra rättsstaten, polisen, utbildningsväsendet och allt som luktar ”vänster” – och att han nu skulle kunna vrida tillbaka klockan, utradera eller i varje fall mildra den vanvettiga, lögnaktiga världsbild han själv skapat och återgå till att leda landet på ett riktigt, lagenligt sätt. Att än en gång bli en ansvarstagande vuxen i ett välskött land.”

Det är lätt att dela David Grossmans oro. I SvD i fredags intervjuades Israelkännaren och Mellanösternforskaren Anders Persson.

Persson nämner särskilt de ovan nämnda högerextrema ministrarna i den nya israeliska regeringen. Han säger:– Extremisterna är fler och värre och mycket mer centralt placerade i regeringen än tidigare. Det finns ingen ände på historiska rasistiska uttalanden av både Smotrich och Ben-Givir – så det finns stora farhågor på en rad områden.

Itamar Ben-Givir är tillträdande minister för nationella säkerhet medan Bezalel Smotrich både är finansminister och har kontroll över ockupationsmakten på Västbanken.

Smotrich har genom åren förespråkat en total annektering av Västbanken (där det i dag bor 500 000 israeliska bosättare och 2,5 miljoner palestinier), skriver SvD. Han hart också förespråkat utvisning av ”illojala araber” och att israeliska soldater ska få skjuta skarpt mot palestinier som kastar sten, varav många är barn. Båda de nämna politikerna är har uttalat sig mot hbtq-personers rättigheter.

När jag läst David Grossmans artikel drabbas jag av en annan reflexion. Det han skriver om Israel skulle i flera avseenden kunna ha handlat om dagens Sverige. Svensk polis ska få visitera också icke misstänkta i utsatta områden (jfr Västbanken) . Personer med ifrågasatt vandel ska kunna utvisas ur Sverige (jfr illojala araber), Ebba Busch säger att svensk polis ska få skjuta skarpt mot flyktingar som demonstrerar (jfr skjuta skarpt mot palestinska barn som kastar sten och så vidare …

Finland, Kärnvapen, Krig och fred, Nato, Okategoriserade, Östersjön, Ryssland, Sverige, Ulf Kristersson

Ska Sverige militärt leda Nato i Östersjön?

Sveriges överbefälhavare Micael Bydén utvecklar i Ekots lördagsintervju vilken roll det svenska försvaret kan ha som medlem i Nato. Arkivbild. Foto: Tim Aro/TT

Överbefälhavare Micael Bydén sa i Ekots lördagsintervju att han vill att det svenska försvaret ska leda Natos insatser i Östersjön.

En stor del av svenskarna är fortfarande skeptiska eller negativa till vad ett svenskt Natomedlemskap kan komma att medföra. Bydén har tidigare gett uttryck för att Sverige ska kunna acceptera både amerikanska baser och kärnvapen på svenskt territorium, vilket skrämmer många svenskar, inte minst därför att risken därmed ökar för att Sverige skulle kunna bli indraget i en framtida tänkbar konfrontation direkt mellan USA och Ryssland.

ÖB:s nya utspel är i min tankevärld ännu farligare.

För Ryssland är tillgången till sjöleder till bl a de stora hamnarna i St Petersburg och Kaliningrad grundläggande viktig. Med Finland och Sverige som Natomedlemmar kommer många ryska betraktare att uppfatta Östersjön som ett rent Nato-innehav, som skulle kunna blockera rysk import och export.

Om Sverige skulle leda Natos insatser i Östersjön kommer möjliga konflikter i dessa vatten att kunna bli direkt mellan Sverige och Ryssland.

Varför ska Sverige spela en så konfrontativ roll? ÖB:s resonemang skulle om de realiserades dramatiskt kunna öka risken för att Sverige hamnar i krig med Ryssland. Eller, på en lite lägre nivå, leda till att Sverige blir inblandat i ständiga konfrontationer med den ryska stormakten. Är det vad Bydén (och Ulf Kristersson??) eftersträvar?

I så fall blir jag mörkrädd.

Demokrati, Flyktingar, Sjukvård, Skolan, Tidöavtalet

Vart går Sverige i Tidöavtalets skugga?

Regeringen vill utreda att helt avskaffa permanenta uppehållstillstånd i asylrelaterade fall. ”Jag vill inte sätta likhetstecken mellan en lyckad integration och garanti om permanent uppehållstillstånd”, säger Maria Malmer Stenergard. Foto: Stina Stjernkvist/Svenska Dagbladet.

”Alla flyktingar som vill stanna i Sverige bör ha en plan”, säger den moderata migrationsministern Maria Malmer Stenergard i en större intervju i söndagens Svenska Dagbladet. 

Ministern syftar på ”en plan för att bli medborgare”, men har själv en annan agenda: ”… målsättningen är att fler uppehållstillstånd ska återkallas.”

Malmer Stenergard tycks se flyktingar främst som ett problem, som ett slags lägre stående personer som behöver uppfostras så att de kan bli kvalificerade som svenska medborgare.

– Man ska inte befinna sig här i evighet på ett permanent uppehållstillstånd. Då behövs det en tydlig väg in i ett medborgarskap.

Det innebär konkret att också den som har ett permanent uppehållstillstånd måste ” … lära sig språket, skaffa sig en försörjning och ha kunskap om det svenska samhället så att man fullt ut kan bli en svensk medborgare.”

Den intervjuande reportern Inger Arenander frågar sig om ” … redan beviljade permanenta uppehållstillstånd ska kunna omvandlas till medborgarskap. Ska de kunna omvandlas till tidsbegränsade uppehållstillstånd?”

– Det får vi titta på, svarar ministern. Det finns en problematik med positiva förvaltningsbeslut och att ändra sådana, som Migrationsverkets generaldirektör Mikael Ribbenvik varit inne på. Vi slår också fast i Tidöavtalet att grundläggande förvaltningsrättsliga principer fortsatt ska gälla.

Det ministern lättvindigt kallar ”förvaltningsrättsliga principer” är inget annat än ”rättssäkerhet”, något helt grundläggande i en demokrati. 

I socialdemokratiska Nya Aktuellt i Politiken skriver Anne Marie Lindgren i en krönika om just detta. Hennes rubrik slår fast att ”Tidöavtalet slirar om rättssäkerheten”. I sin text skriver Lindgren att … 

”Rättssäkerheten är helt enkelt en grundläggande del av det som kallas liberal demokrati. Och så här i Tidöavtalets tid finns det skäl både för svenska liberaler och alla oss andra att noga betänka det kravet.”

Hon pekar särskilt på att kraven på rättssäkerhet är universella. Men Tidöavtalet gäller bara utländska medborgare, inte svenskar:

” Men liberalismens rättsprinciper gör faktiskt inte skillnad på infödda och invandrade. Kraven på rättssäkerhet är universella. Nu kommer förslag på att omvandla redan utfärdade permanenta uppehållstillstånd till tillfälliga.

Vilket alltså är retroaktiv lagstiftning.”

300 000 personer har i dag permanent uppehållstillstånd i Sverige, enligt Migrationsverket.

Ska dessa bli av med sitt permanenta uppehållstillstånd om de inte kan eller vill bli medborgare”, undrar Inger Arenander vidare i Svenska Dagbladet. 

Maria Malmer Stenergards svar är oroande:

–Har man ambitionen att ta sig in i det svenska samhället, lära sig språket, bli självförsörjande och leva här enligt våra normer och värderingar, så tror jag också att det finns väldigt goda chanser att man får ett medborgarskap.

En fråga i sammanhanget gäller flyktingar som uppehåller sig i Sverige utan tillstånd. Regeringen vill att kommuner och myndigheter ska vara tvungna att informera polisen. Skolministern och sjukvårdsministern har markerat mot att sådana regler ska utkrävas av personal i skolan eller vården.

Maria Malmer Stenergard har inga sådana reservationer. 

–Det vi har sagt från moderat håll är att man bör knyta det till de rättigheter som finns enligt lag. Om en asylsökande har rätt till akutsjukvård är det kanske rimligt att den som tillhandahåller den akuta sjukvården inte har informationsplikt. Om den asylsökande skulle ha rätt till skolgång, så kanske den undervisande läraren inte ska omfattas av informationsplikten. Det här är något vi måste utreda väldigt noga. Det ska finnas undantag, det tror jag är ganska självklart.

Jag undrar efter att ha läst intervjun om Sverige är på väg mot en polisstat. 

Afghanistan, Ex-Jugoslavien, FN, Krig och fred, Nato

Anders Fänge om 40 års utländska krig i det svälthotade Afghanistan

Anders Fänge: Fryst bistånd till Afghanistan kan skapa svältkatastrof. Bilder: SvD.

I oktober återbesökte Anders Fänge ännu en gång det Afghanistan, där han verkat stora delar av sitt liv för Svenska Afghanistankommittén. Han var med när organisationen grundades 1982, har varit dess chef halva tiden sedan dess. Besöket nu gällde bland annat SAK:s 40-årsjubileum.

I dag kallar hans afghanska vänner gärna honom för Baba, vilket betyder morfar eller farfar, en hederstitel för en person som ägnat så mycket av sitt liv åt det afghanska folkets bästa.

På tisdagen talade han om läget i Afghanistan i Enhetsgruppens källare på Furutorpsgatan 71. Där finns i dag Helsingborgs sista välsorterade antikvariat, plus en angelägen föreläsningsverksamhet.

Svenska soldater deltog länge under amerikanskt befäl i vad som blev USA:s längsta krig någonsin med ett kusligt högt pris både i mänskligt lidande och räknat i dollar och kronor. Enbart USA:s kostnader för kriget har uppskattats till svindlande 3,5 biljoner dollar, alltså 3500 miljarder dollar.

Svensk trupp deltog i operationer som stred mot FN-stadgan. I krigets Jugoslavien arbetade många svenskar för FN på plats med fredsbevarande insatser och icke-våld. I krigets Afghanistan drevs kriget under amerikansk ledning ”fredsframtvingande”, alltså med offensiva insatser som också inkluderade våld mot civila – och stred mot FN-stadgan.

I en vitbok om kriget, ”Sverige i Afghanistan” (2021) av Lars-Gunnar Liljestrand och Stefan Lindgren, skrev i ett förord Thage G Peterson, tidigare försvarsminister och riksdagens talman, därtill teolog, rakt på sak om vikten av att inte försköna Sveriges roll i Afghanistan:

”Sverige gick med i kriget inte av humanitära skäl som kvinnors rättigheter eller flickors rätt till skolgång utan av lojalitet med USA och Nato.

Vad vi nu kan befara är att afghanerna får skörda en draksådd som utländska stormakter sedan 40 år tillbaka sått genom blodiga interventioner och bombningar av hela byar och samhällen.”

Afghanistankommittén har arbetat på helt annat vis. 

–När man invigt en ny skola eller eller sjukstuga har det alltid skett utan militär närvaro. Vi vill inte bli sammanblandade, berättar Anders Fänge.

Talibanerna återtog makten i Afghanistan den 20 augusti 2021, när utländska trupper och personal flydde i under panikartade och kaotiska former.

— I dag sitter talibanerna säkert vid makten. Men vi har kunnat fortsätta att verka. Talibanerna säger till oss att de vet att vi har skolor för flickor i landet, ”men tala inte om det för oss”. 

Enligt SAK:s webbsida hade man 2021 på sina sjukstugor 1,77 miljoner patientbesök, varav 973 000 var kvinnor. 104 100 elever gick i skolor drivna av SAK.

Inom SAK finns en oro inför den svenska högergeringens drastiska nedskärningar av biståndet, som kommer att slå ”hårt mot miljoner fattiga människor i världen”, enligt SAK:s generalsekreterare Andreas Stefansson, som också varnar för att svält kan skörda fler människoliv i Afghanistan det kommande året än vad krigets våld gjort de senaste två decennierna. Sverige har ett ansvar att rädda landet från kollaps, skriver Stefansson.

Demokrati, Sverige

GÖRAN GREIDER: EN POLITISK STREJK FÖR JÄMLIKHET

GÖRAN GREIDER: EN POLITISK STREJK FÖR JÄMLIHET

Göran Greider föreslår i Dagens ETC att LO ska utösa en politisk strejk för jämlikhet. Foto: Svenska Mässan

”I P1:s Godmorgon världen i söndags råkade jag häva ur mig att det är hög tid att LO utlyser en politisk strejk för jämlikhet och mot alla inkomstökningar för alla slags direktörer eller generaldirektörer. Jag skriver ”råkade” för jag hade inte planerat just det”.

Så skrev Göran Greider i sin ledare i tisdagens Dagens Etc. Han fortsatte:

”Frågan kom upp efter att LO:s ordförande dagen innan gått ut och sagt att näringslivseliten och andra eliter i offentlig verksamhet inte bör ställa högre lönekrav än de ganska försiktiga 4,4 procent som LO gått ut med inför kommande avtalsrörelse.

Greider menar att det är en bra ståndpunkt från LO:s sida men frågar sig också varför direktörerna skulle avhålla sig från större lönekrav? Han blir inte svaret skyldig.

LO:s senaste rapport om löneutvecklingen visar hur de ekonomiska eliterna på senare år dragit ifrån vanliga löntagare.

”I … rapporten konstaterades att den genomsnittliga VD-lönen i de femtio största svenska företagen är 65 gånger större än en industriarbetarlön. … Och då ska man komma ihåg att det är en industriarbetarlön som det jämförs med – inte en busschaufförslön eller en undersköterskelön.

Sverige har – utan att det debatterades under valrörelsen eller annars – blivit ”de rikas paradis” där ingen ”hör en fattigs bön”.

Aftonbladets krönikör Andreas Cervenka (tidigare bl a Svenska Dagbladet) har skrivit den välförtjänt Augustprisnominerade lysande ”Girig-Sverige” med undertiteln ”Så blev folkhemmet ett paradis för de superrika”. Han granskar bland annat hur politiken de senaste decennierna på ett extrem vis gynnat det rika och de superrika.

Det har inte skett genom löneskillnader utan på annat vis, särskilt genom ägandet av bostäder, konstaterar Cervenka.

”Det genomsnittliga kvadratpriset på bostadsrätter i Sverige har enligt Svensk Mäklarstatistik stigit med 800 procent mellan 1996 och 2021. Villapriserna har ökat med 435 procent och i Stockholm med 550 procent” enligt statistik från SCB. Samma utveckling har skett på aktier som sedan 1996 gått upp med nästan 800 procent, liksom för hyresfastigheter (460 procent) och kontorslokaler i Stockholm (300 procent). Eller för att konkretisera med ännu ett citat av Cervenka:

1996 räckte 1 miljon kronor till att köpa 200 kvadratmeter bostadsrätt i Sverige, baserat på genomsnittspriset. I dag räcker samma summa bara till 22 kvm. I Stockholms innerstad får man nöja sig med 10 kvadrat. …”

”Tillgångsinflation är inte unikt för Sverige, men faktum är att vi är något av en världsmästare i sporten”, fortsätter Cervenka.

I sin bok konstaterar han att politiken i Sverige länge har gynnat den rikaste procenten i Sverige. Det finns i dag 542 miljardärer i Sverige.

Jag hoppas kunna återkomma till Andreas Cervenka och hans bok i en senare blogg, men återvänder här till Göran Greiders krav på en ”politisk LO-strejk mot ojämlikheten”.

En ”politisk strejk” ska inte vara lång, kanske en dag eller några timmar, skriver Greider. Den riktar sig inte direkt mot motståndarna då det gäller avtalspolitiken – ”utan mot själva ”samhällsutvecklingen när den barkar åt helvete”.

Greider avrundar: ” En antiojämlikhetsstrejk som kräver att eliterna får nollavtal är dessutom indirekt en strejk för klimatet: Det är i hög grad de översta skiktens konsumtion och rikedom som driver på klimatutsläppen.

LO behöver visa sig. Behöver bryta sig fri från förlamningen. Inte bara vanmäktigt vädja. Politiska strejker befriar.”

Sverige kan inte fortsätta att producera miljardärer samtidigt som klassamhället hårdnar i takt med nerskärningar av bistånd och förföljelser av flyktingar. Vi måste leta reda på det gama mänskliga samhället, vem som nu kan ha snott och gömt undan det?

Ex-Jugoslavien, Flyktingar, Helsingborgs stadsteater, Krig och fred, Teater, Tidöavtalet, Ulf Kristersson

Danjins ”Var är mitt hem” nu om dagens Sverige

Danjinj Malinovics ”monolog Var är mitt hem” som i dagarna på Helsingborgs stadsteater framförts för 400:e gången är en monolog om författaren och skådespelarens egen flykt med sin familj från krigets Jugoslavien. Foto: Anna Huerta/Riksteatern.

Danjin Malinovic flydde som ung pojke med sin familj från krigets Bosnien till Sverige. Med mycket kort varsel gav sig familjen i väg från det Jugoslavien där nationalistiska politiker tagit över den politiska makten och på kort tid förvandlat ett fredligt land till ett krigiskt inferno.

På grund av byråkratiska teknikaliteter fick familjen inte visum i Sverige. I två år levde de här som gömda flyktingar, jagade av svensk polis och hjälpta av flyktinggömmare.

Från ett av familjens gömställen kikade Danjin ner på gatan när svenska barn gick till skolan och drömde om att han själv en dag skulle kunna göra det. 

Så blev det också. Familjen Malinovic fick till slut PUT/permanent uppehållstillstånd i Sverige. I dag är alla i familjen svenska medborgare och lever väl i Helsingborg. Danjin har i dagarna kommit ut med sin andra bok, ”Pappa, make och krigsförbrytare”, som bygger på intervjuer med en krigsförbrytare från ex-Jugoslavien. Materialet har också legat till grund för en teaterföreställning.

På Helsingborgs stadsteater har Danjin Malinovic i veckan spelat sin första pjäs, ”Var är mitt hem?”, som, skildrar familjens dramatiska flykt från hemstaden i Bosnien. Föreställningen i Helsingborg i tisdags var historisk, den 400:e, de flesta i regi av Riksteatern, de senare har Teater Gyllene Draken i Nacka stått bakom. Hur många dramatiska verk får så många uppföranden, tänker jag.

Det beror, gissar jag, både på att föreställningen, en monolog med Danjin Malinovic i den enda rollen, är så stark och på att ämnet är så drabbande, vad krig gör med människor.

Därför har målgruppen särskilt varit unga människor och tanken att förmedla en förståelse för flyktingens totala utsatthet och kriget destruktiva krafter.

När jag ser föreställningen dessa dagar i november är det sent på jorden. Jag tänker på att de som borde se ”Var är mitt hem” i dag är sådana som Ulf Kristersson, statsministern med det påklistrade leendet, utrikesministern Tobias Billström, som fjäskande hyllar Turkiet som en demokrati, Jimmy Åkesson, Ebba Busch och de andra i den högerregering som håller på att omvandla Sverige till ett land, som jag allt mindre känner igen. Och som fjärmar sig mer och mer från de grundläggande humanitära värden som gjort Sverige till något av en humanitär stormakt, åtminstone i vissa sammanhang.

Jag har sett ”Var är mitt hem” fyra, fem gånger under de år som gått. De första gångerna uppfattade jag pjäsen som i första hand en påminnelse om de brutala krigen på Balkan och om vad krig gör med människor.

Den här hösten upplever jag föreställningen annorlunda, som ett drama om ett Sverige i moralisk kris, på väg att omvandlas i en omskakande process, som ingen i dag kan veta vart den leder.

För att ta ett aktuellt exempel. Jag läser och upprörs av en artikel i Dagens Nyheter om den Putinkritiska ryska journalisten och författaren Liza Alexandrova-Zorina, som av Migrationsverket fått avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd i Sverige och ålagts att inom fyra veckor lämna sin man och parets fjorton månader gamla son, båda svenska medborgare, för att återvända till Ryssland, där fängelse sannolikt väntar henne.

”Statens intresse av att upprätthålla en reglerad invandring väger tyngre än respekten för privat- och familjelivet” konstaterar man bland annat i beslutet rörande hennes situation.

Behandlingen av Liza Alexandrova-Zorina följer intentionerna i högerpartiernas Tidöavtal, som i sin tur ligger nära SD:s mångåriga flyktingfientliga politik.

Ska vi bara finna oss?