Valet i Bosnien inger inte mycket hopp. Det är en skam att EU för länge sedan slutat arbeta med seriösa fredsbyggande insatser i Bosnien. Alla de tidigare jugoslaviska republikerna borde få tidsplaner för EU-medlemskap och i väntan på det reellt ekonomiskt stöd.
Söndagens val i Bosnien-Hercegovina väcker inte stora förhoppningar om förändring. Landet är djupt splittrat. En avgörande orsak är det olycksaliga Daytonavtalet från 1995.
Avtalet undertecknades på en amerikansk flygplats i Ohio av de tre jugoslaviska ledarna Slobodan Milosevic, Franjo Tudjman och Alija Izetbegovic. Arkitekten bakom avtalet var USA:s president Bill Clinton.
Få amerikaner skulle kunna hitta Dayton på kartan, skrev för några år sedan den brittiske journalisten Julian Borger och fortsatte: ”Men för folken i Bosnien är Dayton den mest berömda platsen i USA, överskuggande New York, Washington och Los Angeles”.
Daytonavtalet ledde till eldupphör och ett slut på de krigshandlingar, som krävt 100 000 döda. Men inte till fred i djupare mening, inte till konfliktläkning, demokratibyggande och ekonomisk utveckling.
Daytonavtalet skapade komplicerade och odemokratiska regelverk för hur Bosnien skulle styras. Syftet var att skapa något slags ”etnisk balans”, inte demokrati och folkstyre. Den tidigare jugoslaviska republiken delades upp i två enheter. Sarajevo blev hela landets huvudstad men också huvudstad i Federationen (med främst kroatisk och bosniakisk/muslimsk befolkning). Banja Luka blev huvudstad i Republika Srpska, den serbiska enheten.
Den ”etniska balansen” delade makten mellan ”folken”. Jag skriver
folken inom citationstecken. Det handlar om olika religioner, knappast om olika folk. Systemet gick snabbt i baklås. I dag är Bosnien ett av Europas fattigaste länder, medellönen är knappa 4000 kronor i månaden. 20 procent är arbetslösa, bland unga är arbetslösheten över 40 procent, skriver The Guardian. Följden blir att många emigrerar.
Grannländerna Slovenien och Kroatien är etablerade EU-länder, vilket gynnat deras ekonomi och skapat stora ekonomiska klyftor till de andra jugoslaviska staterna som Bosnien och Serbien.
Omständigheterna gynnar nationalistiska partier i Bosnien. Republika Srpskas nationalistiske ledare (sedan 2005) Milorad Dodik träffade nyligen i Ryssland Vladimir Putin och Ryssland premiärminister Sergej Lavrov besökte för två veckor sedan Banja Luka.
Rysslands intresse är att försöka förhindra att Bosnien blir ännu en Natostat på Balkan, senast var det Montenegro.
Den muslimsk-nationalistiske ledaren Šefik Džaferović har anklagat Kroatiens president för inblandning i valet och haft Turkiets president Erdogan på besök. Dragan Čović, bosniskkroatisk nationalistisk ledare, vill i sin tur skapa en tredje kroatisk-dominerad ”enhet”.
”Nationalismen förgiftar fortfarande Bosnien”, var rubriken på en huvudledare i Dagens Nyheter. Så är det, dessvärre. Men tidningens anonyme skribent landar i en obehaglig och förenklad beskrivning av krigens orsaker. Hen skriver om dess …
… tunga insikter om människans förmåga att lära sig hata grannar och landsmän. Granatattacker mot bostadskvarter och folksamlingar. Läger. ”Etnisk rensning”. Massakrer. Allt detta för att få leva utan ”de andra”.”
Var det så enkelt? Började människor hata sina grannar för att sedan mörda dem när det blev det krig? Knappast. Beskrivningen är fördomsfull, okunnig och nedsättande.
Den som resonerar så använder nationalismens logik och betraktar folken på Balkan, ”jugoslaverna”, som ett slags moraliskt lägre stående varelser som skär halsen av sina tidigare grannar. Därmed ställs ett ”vi”, de kloka och vidsynta svenskarna, nordeuropéerna, amerikanerna …” mot ”dom där primitiva Balkanfolken”.
De jugoslaviska sönderfallskrigen var inga etniska krig. Etnicitet användes av nationalistiska politiker i propagandan för att demonisera ”de andra”.
Krigen uppstod av helt andra orsaker. Det handlar om det kalla krigets slut, om en hyperinflation där många förlorade allt de ägde, om omvärldens intressesfärer, om vapenhandel och annat.
Folken på Balkan reagerade precis så som vem som helst skulle ha gjort i en liknande situation. Det handlade inte om hat utan om rädsla och om att överleva.
Valet i Bosnien lär inte leda till mer demokrati och ekonomisk utveckling. Risken är det motsatta, att nationalistiska eliter stärker sina ställningar.
Det är en skam att EU för länge sedan slutat arbeta med seriösa fredsbyggande insatser i Bosnien. Alla de tidigare jugoslaviska republikerna borde få tidsplaner för EU-medlemskap och i väntan på det reellt ekonomiskt stöd.
Om ingenting görs riskerar Balkan att ännu en gång bli en infekterad konfliktzon i Europa.
Bilden överst: Bosnisk valaffisch från 2012. Serbisk-nationalistisk kandidat då liksom 7.10.18 Milorad Dodik. Bilden därunder: Ruin i Dreventa 2012 i bosniska Republika Srpska.Bilden längst ner: Ruin i en by i norra Bosnien 2012, 17 år efter Daytonavtalet. Foto alla: Sören Sommelius.
