Röda Kvarn i Helsingborg firade under den gångna helgen sitt hundraårsjubileum med film, fest och föredrag. Bilden från 1986.
”Jag kanske har fel, men jag tror att The Tivoli har fått fler människor att vilja bo kvar i Helsingborg än kommunala musikskolan. Och jag tror att Röda Kvarn, då det drevs av unga brandriskssjälar – hade djupare påverkan på de ungas kroppar än Dunkers kulturhus.”
Så skrev poeten Bob Hansson i en engagerad text häromdagen på HD:s kultursida. Han berättade om vad biografen Röda Kvarn betytt för honom, särskilt under den period när lokalen fungerade som kulturhus för den fria kulturen i stan. Han fortsatte:
”Det var fantastiskt. Så många band, så många små genier som äntligen hade en plats att sjunga konstiga sånger på.”
Unga generationer behöver platser att träffas på och sjunga konstiga sånger på. Det var så Kulturmejeriet i Lund kom till.
Bob Hansson höll till på Röda Kvarn. Det gjorde också Tasso Stafilidis och Teater Upp och Ner. Och många andra.
Men inte bara yngre. Och inte bara musik och teater, också foto och konst. Tänk att Christer Strömholm, en av Sveriges främsta och mest originella fotografer, en gång hade vernissage på Röda Kvarn med aldrig innan visade polaroidbilder – och att han själv under vernissagen gick runt med käpp och myste och berättade.
I Helsingborg tycks det ha gått en förbannelse i politikernas behandling av den fria kulturen, alltså kulturen utanför institutionerna. I somras tändes några dagar ett oväntat hopp när vi kunde läsa i HD att den gamla brandstationens rymliga lokaler skulle upplåtas, vilket skulle skapat utrymme för alla möjliga sorters kreativitet. Som i Landskrona, där Fröhuset ger ateljéer åt konstnärer.
Men sånt går ju inte för sig i Helsingborg. Herrar Danielsson och Orsing, helsingborgspolitikens Bill och Bull, ryckte snabbt ut och jamade att inte en krona åt fri kultur. Framförallt inte en brandstation. Här ska det ju i stället vara underjordiska garage, äventyrsbad och lyxhotell på Gröningen.
Bob Hansson mindes sitt Röda Kvarn:
”Det drevs café. Det drevs teater och visades sån där konstig film där ingen sköt ihjäl någon. Det drevs musikscen och studior. Fotografikurser. Utställningar. Schackturneringar.”
Sen kom brandkåren och förbjöd suckar han. ”… när det spelas musik, då dansar folk, och då röker de fast att det är förbjudet. Sa brandmyndigheten. Som tydligen hade koll på brandfaran med dans.”
Filmstaden ville lägga ner Röda Kvarn som biograf 1986. Vi var 
många som demonstrerade. Jag minns en hårt ansatt ung Kent Härstedt som var utsänd för att förklara socialdemokraternas negativa hållning till att rädda biografen.
Efter en period som kulturhus för den fria kulturen och biograf driven av Folkets bio tog SF åter över och skulle en andra gång lägga ner biografen. Men också denna gång misslyckades man. Filmaren Stellan Olsson var inblandad i en framgångsrik aktion för att hindra att stolarna i biografen revs ut av SF, som man ofta gjorde på den tiden.
Kommunen gick in, renoverade och tog ett positivt ansvar. Folkets Hus och Parker tog 2010 framgångsrikt över ansvaret. Därför lever Helsingborgs äldsta biograf vidare. Och i helgen firades med glädje fantasi och tillbakablickar Röda Kvarns hundraårsjubileum.
Biografen är nu en av Sveriges äldsta ännu fungerande, en klenod i det helsingborgska kulturlivet, en plats som förmedlat drömmar och äventyr till generationer.
Bilden överst från 1986, då Röda Kvarn var nedläggningshotad. Bilden nertill i texten från 2010 då Filmstaden verkligen la ner biografen och började riva ut utrustning.