Almqvists Drottningens juvelsmycke hade premiär på lördagskvällen på Helsingborgs stadsteater, en scenisk totalupplevelse, konstnärlig teater med visioner och suggestiva uttryck.

Örjan Anderssons uppsättning av Carl Jonas Love Almqvists Drottningens juvelsmycke på Helsingborgs stadsteaters lilla scen är en scenisk totalupplevelse. Från öppningsscenen till det melodramatiska slutet bjuds ett andlöst och effektrikt spel av sällan skådat slag.

Jag ser, tar till mig, bara gapar – och förundras. Vad är det som händer på scen, vad är det jag ser?

En kung blir mördad – eller inte. Den androgyna Tintomara, kvinna, man eller rentav djur, sätter hjärtan i brand. Vem är hen?

Det är grant. Färgskimrande sidenkläder. Väldiga konstfulla peruker. Besynnerliga masker.

Effekter avlöser varandra: Rök, ljus, suggestiv musik. Det är drama och dans på en avlång inte så djup scen, vilken skapar en cinemaskopkänsla, som på bredfilmens barndom på bio. Som Bollywoodfilm på svenska.Jag får vrida på huvudet från scenens ena ände till den andra – och ändå hinner jag inte uppfatta ens hälften av det som sker där, inbillar jag mig.

Som i livet, vi ser somligt och förbiser annat.

Det är dans och rörelse. Rollerna är mera kroppsspråk och rörelseregister än rollgestaltning. Därtill kroppsligt, i en starkt fysisk föreställning.

Det är också konstnärlig teater med visioner och suggestiva uttryck.

Det är ofta lekfullt på skoj, som när Gustav Berg får en fluga att surra över scenen bara med tummen på mikrofonen.

Och metateater, teater om teater. Den avlånga scenlådan är som en lite ruff repetitionsscen. Kläder hänger framme, strålkastare står lite klumpigt i vägen. I golvet finns luckor för oväntade entréer.

Teater bygger ofta på illusion, att vi i publiken ska intala oss att det vi ser på scenen är ett slags scenisk verklighet.

I Drottningens juvelsmycke bryts illusionen hela tiden och skådisarna börjar ropa på varandra med sina riktiga namn. Det här är teater, ingenting annat, vi luras inte, skapa din egen illusion, det du vill se.

Kanske handlar det om manligt/kvinnligt, om flört, erotik och svartsjuka? Kanske om en historisk adelsklass i Sverige som vill bli av med en devot kung. Om Gustav III och den dödliga maskeradbalen.

Men än mer handlar det om vad som kan ha rört sig i den oförliknelige och gåtfulle Carl Jonas Almqvists tankevärldar kring 1834 när stycket skrevs och premiäruppfördes. Som på ett färgskimrande vykort avsänt från en tid fjärran och alldeles mänskligt nära.

Chrisander Brun har gjort scenografi och ljusdesign, Yvonne Ericsson kostymer och masker, Franz Edvard Cedrins musik och ljuddesign.

I föreställningen medverkar Gustav Berg, Annika Kofoed, Sasha Becker, Ema Mehonic, Sophie Augot, Javier Perez Perez, Jernej Bizjak, Einar Bredefeldt och Karin Li Körsbärsdal, de två sistnämnda elever från Malmö Teaterhögskola.

Föreställningsfoto: Emmalisa Pauly.