Natoentusiasten Per T Ohlsson angriper i HD/Sydsvenskan vad han kallar den självutnämnda ”fredsrörelsen”, som han menar främst har till avsikt att ”störa relationen till Nato”.

Per T Ohlsson är inte vilken Olsson som helst. Han skriver på amerikanskt vis sitt namn med initial mellan för- och efternamn, ungefär som Richard M Nixon eller George W Bush. Ohlsson tänker stora tankar. Han är den skribent i HD/Sydsvenskan som har störst grad (stilstorlek) på sina rubriker över sitt återkommande uppslag på fjärde och femte sidorna i söndagstidningen. Hans anfang (första bokstav) är fem cm hög och närmar sig löpsedelsstorlek.

Den gångna helgens Ohlssonpredikan bjöd på ”Läsning inför valet”. Ohlsson menar att den svenska demokratin är hotad. Hela den liberala demokratimodellen befinner sig i dag under attack, dundrar han.

Ohlsson driver i sin söndagstext tesen att hotet utgörs av två partier som han jämställer, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. Tillsammans kan dessa båda partier med ”antidemokratiska rötter” utgöra en tredjedel av riksdagens ledamöter efter valet.

De båda partierna är, skriver Ohlsson, ”fiender i den offentliga debatten, men samtidigt symbiotiskt förenade i sina attityder: hatet, illviljan, förenklingarna – och krypandet för Ryssland, stormakten som systematiskt söker förgifta demokratiska processer i andra länder.”

”Tillsammans släpar de på en rödbrun svans”, fortsätter Ohlsson.

Vänsterpartiet ”symbiotiskt förenat” med Sverigedemokraterna? Är inte det tänkbara samarbetet mellan M, KD och SD mera symbiotiskt, något som skulle innebära ett dramatiskt brott i svensk efterkrigspolitik?

Vad menar måntro Per T? Vaddå för rödbrun svans?

Han skriver att han sett vänsterpartister ”demonstrera mot Nato i armkrok med Kommunistiska partiet, en sekt som hyllar Stalin …”.

Vi är många som demonstrerat mot ett svenskt Natomedlemskap, också ytterst respekterade socialdemokrater som Pierre Schori, Thage G Peterson och Maj-Britt Theorin, en Liberal som Hans Blix, Miljöpartister som Birger Schlaug och Valter Mutt och många andra med skiftande bakgrund.

I frågan om Nato ”dansar Stig Henriksson, Vänsterpartiets talesman i försvarsfrågor, ihop med Sverigedemokraternas Kent Ekeroth, båda tjänstvilliga postiljoner för Putins propaganda”, fortsätter Ohlsson med sin svansande och dansande stil.

Deras avsikt är att ”störa relationen till Nato”, heter det vidare. Samma skumma syfte säjs också prägla ”aktionsgruppen” Nej till Nato (det Ohlsson syftar på är Riksföreningen Nej till Nato). Vi som är medlemmar där kallas ”självutnämnda fredsvänner”. Vi påstås ha ”favoritlögner”, att Sverige skulle tvingas bli kärnvapenbas genom samarbetet med Nato.

Nu rör Ohlsson till det rejält. Många av de artiklar som återges på Nej till Natos hemsida påminner om att Nato är en militärorganisation som ytterst bygger på kärnvapen. Det kan ingen ifrågasätta och förhållandet väcker oro hos många när Donald Trump nästan varje vecka twittrar om att hans knapp är störst.

Som anslutet till Nato (vilket Sverige kan bli med enkel riksdagsmajoritet om alliansen vinner valet) kommer med stor sannolikhet Natobaser att upprättas på svenskt territorium, liksom i Norge och Danmark, kanske på Gotland, kanske med missiler riktade mot Ryssland, som under Auroraövningen 2017. Vill svenskarna verkligen det?

I en debattartikel i Svenska Dagbladet den 28 juli skrev Pierre Schori att ödesfrågorna i höstens val är just kärnvapen och svenskt Natomedlemskap (jag relaterade till hans artikel i en blogg på Hiroshimadagen den 6 augusti).

Schori påminner i sin artikel om att nio av tio svenskar vill (Sifo, oktober 2017) att Sverige ska skriva under FN:s förbud om kärnvapen (för vilket fredsorganisationen ICAN mottog Nobels fredspris 2017). Till det kan läggas att svenskarnas motstånd mot svenskt Natomedlemskap har ökat till 44 procent (jan 18), en ökning på ett år med fyra procent. Bara 31 procent var för.

Per T Ohlsson har länge stått för en uttalad positiv hållning till ett svenskt Natomedlemskap. Jag menar att det är oklokt och illa underbyggt, fast visst får han tycka så. Men i ärlighetens namn borde han ändå relatera till det opinionsläge som finns i Sverige då det gäller Nato och erkänna att han i sammanhanget tillhör en åsiktsmässig minoritet.

Genom att inte göra det – och utpeka fredsrörelsen som extremistisk och Putinkramande –  blir han en demagog och allra minst någon som ska ge lektioner om fred och demokrati.