Alla svenska hushåll har i dagarna fått skriften ”Om krisen eller kriget kommer”, framtagen av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Under Krisberedskapsveckan delades gratis krislådor ut till de som ville ha sådana. Befinner vi oss i en tid nära ett kommande krig – eller?
Förra veckan var i hela Sverige Krisberedskapsveckan. Jag läser på Helsingborgs kommuns hemsida:
”Om det skulle inträffa en kris, till exempel ett långvarigt strömavbrott, ska du kunna klara dig hemma i upp till en vecka. Därför är det bra att ha en krislåda hemma. På fredag den 1 juni kan du hämta din krislåda gratis mellan 12.00 och 18.00 på Stortorget.”
Jag undrar hur många som passade på att hämta en krislåda och hur många som kommer att fylla den efter broschyrens förslag med sådant som potatis, morötter, mesost, mjukost på tub, snabbpasta, potatismospulver, marmelad, färdig blåbärssoppa, konserverad köttfärssås och snabbmakaroner.
Kvällen när jag skriver detta är 17 500 hushåll i NV-Skåne strömlösa. Nu är det dessbättre inte fråga om något attentat, ”bara en lastbil som kört in i en kraftstolpe”, skriver HD. Så sårbart är vårt samhälle – utan att det är kris eller krig.
Går det att föreställa sig det som sker i en förkrigs- och följande krigssituation i ett land som Sverige? Det tror jag, men då måste myndigheterna var mycket mera öppna och raka och fördjupande än i den 20-sidiga broschyren.
Varför skulle det bli krig? Hotet kommer från Ryssland, heter det ofta i ganska öppna ordalag. Men varför? De svenska malmen?
Om det skulle bli krig, finns det skyddsrum till alla? Finns det kärnvapensäkra skyddsrum? Ingen av frågorna berörs i broschyren.
Om Sverige utsätts för ett militärt angrepp, ska vi försöka fly då? Ska vi åtminstone försöka skicka iväg våra barn, som många i Finland gjorde under de svåra krigsåren? Ska vi förbereda flyktvägar och flyktmål? Hur ska vi ta oss dit, vilka måste stanna?
Och vad gör vi vid ett kärnvapenhot? Om det nu blir så att näraliggande länder drabbas av kärnvapenkrig och Europas klimat förvandlas till iskall atomvinter, vad ska vi göra då. Varma filtar och sovsäckar talas det om i broschyren. Men räcker det? Och radioaktiviteten? Ska vi hamstra jodtabletter?
För mig är skriften ”Om krisen eller kriget kommer” en byråkratiskt utslätad och icke-berörande skrift, som inte på allvar tar upp de avgörande frågorna – och som givetvis inte andas en stavelse om vad Sverige som land kan göra för att motverka krigsrisk, om sådant som diplomati, kontakter med civilsamhället i andra länder, starka band med Förenta Nationerna och annat.
Hos några kan skriften sprida rädsla, vilket är det värsta som kan ske, rädsla föregår krig, rädsla skapar ofta dåliga beslut i förtvivlade situationer,
Men de flesta lär inte bry sig. Och det är lika illa.
I Sverige saknas en seriös debatt om livsviktiga och för oss alla viktiga frågor som:
– Vad bör Sverige göra för att minska risken för att bli inblandat i krig?
– Vad bör Sverige undvika att göra för att inte öka risken för att bli inblandat i krig?
Båda de frågorna berör ytterst sådant som Sveriges roll visavi Nato och hur Sverige förhåller sig till FN:s förbud mot kärnvapen.
Andra följdfrågor är: Om Sverige går med i Nato, ska vi acceptera Nato-baser på svensk mark, på samma sätt som Norge och Danmark?
Sverige har i över 200 år levt i fred, inte på grund av vår militära styrka utan till följd av både en hel del tur, av diplomati och av alliansfrihet, eller åtminstone ambitioner till alliansfrihet.
Kartan härunder publicerades under övningen Aurora 17 förra året.
