Du fick aldrig veta att när du rest satt jag kvar vid avtrycket i gräset … läste poeten Bruno K Öijer på Dunkers på lördagskvällen.  Inspelningen ovan från 2008 – med poeten utan hatt.

Bruno K Öijer, rockpoeten som är ett unikum i svenskt kulturliv, besökte Helsingborg och Dunkers på lördagskvällen. Många hade tagit chansen att slippa Mellofestivalen någon kilometer österut i Helsingborgs Arena för att få lyssna på riktig poesi.

Öijer läser sina dikter som musik. Varje bokstav uttalas, varje stavelse markeras som betonad eller obetonad, det är dikt men också blues och rytm. Han ackompanjerar sina dikter med handrörelser, kroppsspråket hör till diktens uttal. Du, säger han, och riktar långfingret mot mig eller dig. Det är som magi, det är magi. Knuten högerhand markerar diktslutet – och varje dikt sköljs ner med ett glas vatten efter applåderna, som efter ett jazzsolo. Rakt på, rakt in i hjärtat, inget publikfjäsk, bara ren dikt.

Där står han på scenen, med lite kutryggig utstrålning, med en slokhatt som skuggar halva ansiktet, introvert och extrovert. Hej allihopa, ropar poeten, sen doppar han fingret i vattnet och fuktar pannan.

Publiken är generationsblandad som alltför sällan. Det är  rockkonsert men också en klang av Dylan i rummet. Bob Dylan, kanske också Dylan Thomas.

Öijer är utstuderad, varje betoning, varje gest, varje paus är avsedd. Han ger allt – och vi som lyssnar tar till oss både dikternas ordknappa innehåll, deras rytm och hans nasala dialekt i korsningen mellan söderstockholmska och östgötska gissar jag. Det är allvar, för full hals.

Ingen annan svensk poet kan läsa sina dikter som Bruno K Öijer, som verkar i en internationell och historiskt tradition av muntlig diktläsning.