Ett nytt kallt krig tornar upp sig med krigshot i stället för diplomati. Massutvisningarna av ryska diplomater leder till ökad politisk spänning och ökad risk för krig. Liksom före Irakkriget 2003 handlar det om ej fastställda anklagelser om massförstörelsevapen. Är det bra politik?
Sverige hakade på måndagens massutvisningar av ryska diplomater, initierad av Storbritanniens Theresa May, som för någon vecka sedan utvisade 23 ryska diplomater. De flesta EU-länderna (utom åtta och inte heller Norge) hakar på och Sverige utvisar en symbolisk diplomat. Trumps USA går i täten med 60 utvisningar.
Bakom utvisningarna ligger det kusliga mordförsöket i brittiska Salisbury på den avhoppade ryske agenten Sergei Skripal och hans dotter med nervgas, folkrättsstridiga massförstörelsevapen, WMD. Enligt Theresa May är giftet av en typ som togs fram i Sovjet under det kalla krigets tid, Novitjok.
Skripal var tidigare överste i den ryska säkerhetstjänsten. 2004 greps han i Moskva för att ha sålt hemliga uppgifter till Storbritannien, dit han utlämnades fyra år senare i en utväxling mot ryska spioner.
Moskva skulle kunna sägas ha motiv för att försöka mörda Skripal. Men varför utlämnades han då 2010? Theresa May gick tidigt ut och anklagade Ryssland utan att någon grundlig undersökning redovisats och utan att FN involverats.
Genom anklagelserna har hon vunnit inrikespolitiska poäng efter att ha varit starkt ifrågasatt som premiärminister efter haltande Brexitförhandlingar.
Hur ska USA:s agerande bedömas? Bara för några dagar sedan utnämndes John Bolton till Trumps främste säkerhetsrådgivare, en av de mest drivande då det gällde George W Bushs angrepp på Irak 2003, under hänvisningar till påstådda massförstörelsevapen. Trumps regim med Bolton som nyckelperson i den här sortens frågor går knappast att lita på. Att EU, däribland också Sverige, hakar på när bevisläget fortfarande är tvivelaktigt.
Fortfarande har Storbritannien vägrat att utlämna prover på nervgiftet till Ryssland. Dock har FN:s organ Organisation for the Prohibition of Chemical Weapons (OPCW), erhållit prover och inlett en egen utredning. På organisationens hemsida nämns, vad jag kan finna, inget om denna utredning.
Måndagens massutvisningar utan diskussioner och åtgärder i FN kommer att följas av motsvarande massutvisningar av västerländska diplomater från rysk sida. Situationen påminner om hur politik fördes under det kalla kriget, med krigshot i stället för diplomati. Är det verkligen en sådan värld vi vill ha, med ökad politisk spänning och ökad risk för krig?
Och vilken roll har den tillträdande säkerhetsrådgivaren ultrahöken John Bolton spelat i det som sker nu? Samme krigshetsande Bolton har tidigare sagt att Sydkorea borde erövra Nordkorea (genom krig) och menat att världen skulle bombat Iran i stället för att förhandla med landets regim.
Bilderna: Kartan över Europa från The Guardian. Därunder den avhoppade ryske agenten Sergei Skripal och hans dotter. Här ovan: John Bolton, krigshetsande säkerhetsrådgivare åt Donald Trump, som tillträder formellt en bit in i april.
Om vi köper Vodka för försvarsmiljarderna. Vad blir skillnaden jämfört med att sitta med NATO-raketer i ett skyttevärn på Gotland?
Men svensken kanske också tror på terrorbalans. På raketer som aldrig avfyras och på oskadda soldater som spelar kort.
Båda lösningarna är ju ungefär egentligen lika galna.
I Aftonbladet beklagar sig ledarskribenten Anders Lindberg över att svenska folket har ett lågt förtroende för media. Men är det konstigt med tanke på hur de rapporterar. Alla tycker samma så fort det gäller synen på Ryssland, jakten på fiktiva ryska ubåtar, trollfabriker, lägger sig och styr val. Var och varandag får vi ta del av hur Ryssland hotar Sverige och hur de kommer att lägga sig i vårt kommande val.
När såg vi senast ett nyhetsinslag i exempelvis Aktuellt/Rapport där man ställde sig reflekterande över det som sägs om något som man vet väldigt lite om när det gäller Ryssland? Istället är det avrapporteringar av vad någon säger att Ryssland har gjort och lämnas som sanningar trots att man inte vet något.
De journalister som ägnar sig åt denna typ av journalistik degraderar en hel yrkeskår och bidrar till att gräva sin egen grav.
Det är väl att det finns internet och alternativa media så man inte behöver förlita sig på media där alla tycker exakt samma.
Nio av tio svenska journalister jamsar med i propagandan. Inte någonstans, vare sig på TV-nyheter eller i dagstidningar kan jag registrera någon kritisk fråga angående bevisbördan.
Man kan bli mörkrädd för mindre.
Finns det inte anledning att granska Theresa May’ påstående om gasangreppet Salisbury? Hon påstår inte att hon vet att Ryssland utfört angreppet utan bara sannolikt. Men det är ju inte samma sak som att veta bestämt. De håller ju trots allt på och undersöker det som hänt. Om man nu vet behöver man ju inte undersöka.
Hur kan man dra igång det man gör på ”sannolikt”?
Det luktar, som labourledare Jeremy Corby säger, Tony Blair tvärsäkra påstående om massförstörelsevapen i Irak. Som bekant fanns de inte utan var en lögn.
Den tidigare brittiske diplomaten Craig Murray skriver på sin blogg att han varit i kontakt med Porton Down och tagit del av deras utlåtande kring gasangreppet. Han visar att Boris Johnson ljuger om bevisen. Porton Down har aldrig entydigt pekat ut Ryssland vilket ju Theresa May inte heller gör.
https://www.craigmurray.org.uk/archives/2018/03/boris-johnson-a-categorical-liar/
Svensk säkerhetspolitik tycks numera tyvärr präglas av lösa antagande och gissningar än seriösa analyser. Det sk ryska hotet som uppstått efter annekteringen av Krim och striderna i östra Ukraina är inget som kan tas för intäkt för en rysk expansion som skulle hota Sverige eller baltstaterna. Inte enligt flera seriösa bedömare i alla fall. Vad gäller mordförsöket i Salisbury finns det inga som helst bevis ännu i varje fall, som pekar på rysk inblandning. Säkerhetspolitik är alldeles för allvarligt för bedrivas på lösa boliner.