”En häpnadsväckande utveckling”, skriver brittiska The Guardian om beskedet att Donald Trump och Kim Jong-un ska mötas vid ett toppmöte i maj. Nu är det diplomati som gäller, inte kärnvapenhot.

Beskedet om att Nordkoreas Kim Jong-un ska möta Donald Trump på ett toppmöte i maj var fredagens stora glädjande nyhet, en total kontrast mot höstens eskalerande utveckling mot ett tänkbart kärnvapenkrig mellan två konfliktanalfabeter.

Brittiska The Guardian skriver engagerat om  ”a stunning development following months of tension and mutual sabre-rattling …” och det är lätt att instämma och glädjas.

Amerikanska The New Yorker uttrycker sig på liknande vis:

”In a breathtaking gambit that surprised his closest advisers, President Trump, almost impulsively, accepted an invitation on Thursday to meet the North Korean leader Kim Jong Un …

I höstas genomförde Nordkorea en rad kusliga tester med missiler som kan bära kärnvapen.  Befolkningen i Japan och Sydkorea hotades. Motparten svarade med uppskruvade sanktioner och med väldiga amerikansk-koreanska militärövningar  helt nära Nordkorea.

Donald Trump hotade på ett vidrigt sätt upprepade gånger – också inne i FN – att anfalla Nordkorea med kärnvapen, minns frasen ”Min knapp är större än din”.

De olympiska spelen medförde oväntade öppningar. Idrottsmän från de båda koreanska staterna förde gemensamt den olympiska elden den allra sista biten inne på OS-stadium.

Vid invigningen gick alla koreaner in på stadion gemensamt, vilket skapade berättigade och starka känslor hos alla som var där eller såg televisionens sändningar.

I den svenska medierapporteringen under dagen hördes inte sällan bisarra röster, ”det var nog Trumps förtjänst att Nordkorea backat, sanktionerna har haft verkan” och så vidare. Trump skulle ha ”vunnit” och Nordkorea ”förlorat” med den förödande medieformel som tar allt mera plats i vår tids medier, inte minst i radio och TV.

Koreakriget under femtiotalets första år krävde mellan två och tre miljoner döda. Krigshandlingarna avslutades 1953 med ett ”tillfälligt” vapenstillestånd som råder än i dag, med landet delat i två oförsonliga stater längs den 38:e breddgraden, två stater med olika politiska system, med otroliga skillnader i människors levnadsvillkor mellan det rika och utvecklade Sydkorea och den genomfattiga diktaturen Nordkorea.

Självklart kan en konflikt som varat så länge inte lösas med symboliska gester som under de olympiska spelen eller för den delen med ett möte mellan de båda ländernas ledare.

Ändå är varje litet steg som inte förvärrar konflikten, som rentav något lite lindrar den, värt att glädjas över.

Nordkorea har utfäst sig vid att inte utföra fler missiltester före mötet. Den viktiga frågan nu är, skriver fredsforskaren Jan Öberg på sin Facebooksida, ”Vad kommer USA att ge tillbaka?”.

För en positiv fredsprocess krävs diplomati och kompromissvilja från alla inblandade parter, att vara kompromissvillig och lyhörd för motpartens förutsättningar, att inte hota under förhandlingarna.

Bilden härunder: Amerikanska B26:or bombar den nordkoreanska staden Wonsan 1951. Foto: Wikipedia.