Evert Svenssons självbiografi ”Mitt namn är Evert” rymmer en personlig berättelse om Sveriges utveckling från andra världskrigets slut till våra dagar, socialt och politiskt. Det handlar om kampen mot svensk atombomb, för fred och mänskliga rättigheter inom ramen för en kristen socialdemokrati.
Sveriges överbefälhavare Nils Swedlund ville 1957, tolv år efter Hiroshima, att försvaret skulle utrustas med atombomber. Bara tolv år hade gått sedan Hiroshima. Ändå är Evert Svensson övertygad om att det då i slutet av 50-talet fanns en majoritet i riksdagen för en svensk atombomb, skriver han i sin nya självbiografi ”Mitt namn är Evert. Folkvald med förtroende” Votum förlag, 2017).
Han kan göra det med större auktoritet än någon annan eftersom han själv var med när frågan avgjordes, som socialdemokratisk riksdagsman (1957 – 91), tillika broderskapare och fredsvän.
Det socialdemokratiska partiet var splittrat i frågan. Statsminister Tage Erlander var vankelmodig. Kvinnoförbundets ordförande Inga Thorsson ledde motståndet. Evert Svensson skriver:
– Jag minns hur Inga Thorsson kom till mig och frågade om jag ville skriva på en motion om stopp för dessa planer. Självklart skrev jag genast på. Det är jag stolt över i dag 2017.
Erlander och Olof Palme var försiktigt positiva till en svensk atombomb. Men utrikesminister Östen Undén sa kategoriskt nej, liksom den då nyss avgångne finansministern Ernst Wigforss.
En studiegrupp tillsattes – och på 1960-talet följde ett formellt riksdagsbeslut om nej. ”Ett avgörande argument gick ut på att ett Sverige med kärnvapen skulle bli måltavla vid krig, skriver Evert Svensson.
Situationen påminner inte så lite om situationen inom dagens kluvna socialdemokrati, då det gäller hållningen till kärnvapen och ratificeringen av FN:s förbud mot kärnvapen.
Författaren var 31 år, två år äldre än Palme, när han valdes in i riksdagens andra kammare 1957. I sin sympatiska bok berättar han initierat och lågmält om sitt politiska liv och de frågor som engagerat honom. Det är frågorna och de politiska striderna som står i förgrunden, inte namedroppade personer, som så ofta annars i biografier.
Boken är unik också genom sitt perspektiv, som rymmer en personlig berättelse om Sveriges utveckling från andra världskrigets slut till våra dagar, socialt och politiskt.
Evert växte upp under fattiga förhållanden. Sedan hans pappa tidigt dött fick hans mamma 1926 i fattigvårdsstyrelsens nåder bo i en rucklig stuga vid vägs ände i Stora Lundby, Älvsborgs län. Evert var ett år. Hans treåriga syster placerades i fosterhem.
”Idas Evert” fick kanske sitt namn efter Evert Taube. Vid 13 års ålder började han arbeta som bonddräng. Fyra år senare kom han in på folkhögskola, började tänka politiskt och formades till kristen socialdemokrat.
Under sitt långa liv – ett gediget livsverk – har han engagerat sig särskilt i frågor om rasism och mänskliga rättigheter, för det palestinska folkets rättigheter och för fred och nedrustning.
Han har mött fascinerande personligheter, som Nelson Mandela och Yassir Arafat. På bokens omslag samtalar han exempelvis med Martin Luther King i Stockholm samband med att King fått Nobels fredspris.
Bilderna: Överst: I det uppmärksammade fackeltåget mot Vietmankriget 21 februari 1968 gick Evert Svensson (inringad), förbundsordförande för Broderskapsrörelsen, just bakom Olof Palme och Nordvietnams Moskvaambassadör Nguyen Tho Chan.
Härunder: Evert Svensson, hans hustru Märta, Aina och Tage Erlander vid Broderskapsrörelsens kongress i Katrineholm 1968, där Evert Svensson väljs till ordförande.
Fotnot: Nya Kultur-Sören gör med detta blogginlägg en tids uppehåll.
