Hemlösheten i Sverige har ökat dramatiskt. Den är en skamfläck för samhället, men något som går att utrota, skriver två Lundaprofessorer, Hans Swärd och Per Eriksson.

33 250 personer har i år registrerats som hemlösa vid den femte nationella kartläggningen av Socialstyrelsen. Det är en tredubbling sedan den första mätningen gjordes 1993.

Det är uppenbart att det har varit något fel på den svenska hemlöshetspolitiken under det senaste kvartseklet, skrev i en debattartikel i DN på julafton Hans Swärd, professor vid Lunds universitet i socialt arbete som forskar om fattigdom, hemlöshet och sociala problem och Per Eriksson, professor vid Lunds universitet och tidigare universitetets rektor.

”Hemlösheten går att lösa och alla tjänar på att utrota denna skamfläck”, skriver de båda forskarna, som kräver att ”rätten till bostad för kommunernas invånare ska göras till en absolut rättighet. Då skulle de hemlösa få en reell möjlighet att utkräva samhällets löften och ingen skulle kunna smita från sitt ansvar.”

Den som förlorar sin bostad och saknar fast adress förlorar ofta sina sociala nätverk. De går också miste om det mesta av de sociala och politiska rättigheter, som är självklara för alla andra i välfärdsdemokratier, som rätten till hälsovård, till att delta i allmänna val, rätten till skydd mot kränkningar och rätten att känna en grundläggande trygghet och säkerhet.

Särskilt utsatta är kvinnor och barn, skriver de båda professorerna.   Utvecklingen är särskilt ett svek mot de hemlösa barnen: ”Vi känner till deras situation, men vi gör inte tillräckligt. Framtidens dom kan bli hård.”

Bilden: Hans Swärd och Per Eriksson, professorer vid Lunds universitet.