Jason Timbuktu Diakités ”En droppe midnatt” är en starkt berörande bok om rasism i Sverige och i USA och om en grabb som i 80-talets Lund lär sig att ord övervinner våld.

På bibblan lånar jag  Jason Timbuktu Diakités ”En droppe midnatt” som ljudbok. Snart sitter Jason bredvid mig och berättar sitt livs historia på trygg lundensiska.

Hans båda föräldrar kommer från New York, afroamerikansk pappa, vit mamma. De flyttar till Lund för att undfly rasismens USA, där farfar Silas är uppväxt i South Carolina, i slaveriets, bomullens och bluesens landskap. I Lund kan pappa Madubuko studera på universitet, kunskap befriar honom från förtrycket i hans bakgrund. Där föds Jason. Det är januari 1975.

Det finns inte många svarta i Lunds på 80-talet. Jason mobbas. Niggerbajs, niggerbajs ropar klasskamraterna efter honom, år efter år.

Han är varken vit eller svart, varken svensk eller amerikan och känner sig som en halv människa.

Jason är ganska kort men försvarar sig ändå genom att slåss. Han får rollen som bråkstake. Bråkstake och niggerbajs. Vad ska det bli av honom?

När hans mamma sent omsider får reda på vad som händer råder hon Jason att sluta slåss. Ge igen med ord, uppmanar hon.

Nästa gång Jason får niggerbajs i ansiktet är det en fräknig typ som trakasserar honom. Jason ger svar på tal. Han använder Ordets makt.

– Ska du säga din prickiga korv!

Prickiga korvens mamma anmäler mobbningen till lärarinnan, som talar med Niggerbajs mamma och så rullas mobbningen upp.

Kanske var det just då där rapparen Timbuktu föddes, artisten som med en tunga snabbare än någon annans sjungit sig rakt in i svenska folkets hjärtan. Hans mest kända låt ”Alla vill till himlen men få vill ju dö” har laddats ner på Spotify 28 miljoner gånger.

I sin bok berättar han berättar om rasism i Sverige och i USA, om sitt eget liv och sin familjebakgrund. Han söker sina rötter i den amerikanska södern, lär sig om sin bakgrund. Från att ha varit halv blir han dubbel, både svensk och amerikan, både vit och svart.