Var de ”ryska ubåtarna”, som försvaret jagade i decennier, i själva verket ”pruttande sillstim”? Mattias Göransson skriver om ”Sillarna anfaller” i nya numret av tidskriften Filter.
I nya numret av tidskriften Filter (okt/nov 2017) skriver chefredaktören Mattias Göransson om just detta, om hur två forskare på Fiskeriverket lärde den svenska marinen att skilja mellan ubåtar och sillstim.
Bakgrunden är väl känd. Den sovjetiska u-båten U 137 gick den 27 oktober på grund i Gåsefjärden en mil utanför Karlskrona. Under de kommande åren följde rader av rykten om ryska ubåtar långt inne på svenska farvatten. Men inget kunde bevisas.
Många drog slutsatsen att Sverige hotades av Sovjet och senare Ryssland.
De svenska ubåtsjakterna under tiden 1980 – 95 kostade 3.5 miljarder, konstaterar Göransson. Hans text är ett utdrag ur hans kommande bok ”Björnen kommer!”, med undertiteln ”Därför ska du misstro dem som skrämmer dig med ryssen”.
Inget kunde bevisas. Ändå la ”de ryska ubåtarna” långt inne på svenskt vatten grunden för en accelererande russofobi och rysskräck.
De två forskarna på Fiskeriverket, Håkan Westerberg och Magnus Wahlberg, är experter på undervattensljud, särskilt hur olika fiskarter låter. De kontaktades i början av 90-talet av marinens ubåtsskyddsanalysgrupp. Det handlade om det så kallade ”typljudet” (som var så hemligt att de till en början inte fick höra det). 1994 avslöjades att ett annat av marinens bevisljud orsakades av minkar. Minkarnas ivrigt viftande ben helt nära mikrofonerna tolkades som avlägsna tystgående ubåtars propellrar.
När forskarna efter stort hemlighetsmakeri till slut fick höra det superhemliga poppande och fräsande ”typljudet” blir de båda övertygade om att det handlar om ljudet från sillstim. De kan också visa att platser och datum för 50-talet observationer av typljudet stämmer väl överens med sillstims säsongsbeteende i havet. Ljuden är så gott som alla inspelade under dagsljus, vilket tveklöst bevisar hypotesen om att ljuden har ett biologiskt ursprung.
Till de båda fiskexperterna säger kommendörkapten Claes-Göran Hagström (från ubåtsjaktens biologigrupp):
– Du ska veta att det har varit en lång, lång väg från en rysk ubåt till analöppningen på en sill.
Mattias Göranssons text är skriven med lika delar stort allvar och satirisk humor. Den är nödvändig läsning om händelser som under lång tid ”dominerade landets nyhetsrapportering, gjorde befolkningen vettskrämd och styrde vår utrikespolitik” – och som ligger till grund för sådant som planerna på svensk Nato-anslutning och den pågående militärövningen Aurora.
Det visar inget annat än att man måste förhålla sig mycket kritisk till medias rapportering överhuvudtaget , inte bara kring påstådda ryska hot. Inte minst nu när bloggar och annan åsiktsjournalistik friskt blandas med seriös nyhetsrapportering.
Hur skall de politiker, journalister och militär förhålla sig till boken som bidragit till att piska upp en i det närmaste sjuklig hysteri om det ryska hotet?
Det här visar på nytt att man måste förhålla sig mycket kritisk till medias rapportering kring påstådda ryska hot.