Åsa Mobergs självbiografiska ”Livet”, som kommit ut i dagarna har mötts av lovord i recensionerna och uppmärksammats stort i medierna. På torsdagskvällen besökte hon Tivolihuset i Höganäs för ett samtal med Ulf Dahlström om sin sitt författarskap, sin bok och om Livet.
Allt började 1968. Gunnar Myrdal, professor i nationalekonomi och stor internationell auktoritet, skrev en helsida i Dagens Nyheter, på den tiden i fullformat och dubbelt så stor som nu. Myrdal läxade upp de unga vietnamdemonstranter som protesterade mot USA:s imperialistiska krig och bråkade med svensk polis. De var lata och okunniga, menade Myrdal. Och var det så att de ville göra något kunde de ju resa till Vietnam och kriga själva, dundrade professorn.
– Jag blev vansinnigt arg när jag läste Gunnar Myrdals artikel, minns Åsa Moberg.
Hon var 20 år, hade hoppat av gymnasiet utan att ta studenten och nu väldigt arg.
Med sin Hermes Baby-skrivmaskin satte hon sig i natten och skrev ett genmäle. DN:s kulturredaktion refuserade. Men Aftonbladet publicerade. Och inte nog med det. Hon blev uppringd av tidningens kulturchef och fick ett erbjudande om att skriva fast och återkommande på kultursidan.
Därmed tog Åsa Moberg ett stort kliv in i det offentliga samtalet och har blivit kvar där, både som kulturjournalist och författare med ett tjugotal böcker bakom sig. Hon har engagerat skrivit om sådant som franska Simone de Beauvoir (som hon också översatt från franska), om bipolär sjukdom (Adams bok), mot kärnkraft (senast Ett extremt dyrt och livsfarligt sätt att värma vatten), om Florence Nightingale och om sin relation till Harry Schein (romanen Kärleken i Julia Anderssons liv).
Möteslokalen i Tivolihuset i Höganäs är fullsatt. Ulf Dahlström frågar nyfiket ut henne: Du ses i dag av många som en röst för 68-generationen.
– Men då såg jag inte vår roll i historien. Samtidigt har jag som journalist framförallt stått bredvid, varit en iakttagare som berättat.
Mycket har förändrats sedan 1968.
– Den gången fanns inga kvinnliga ledarskribenter eller sportjournalister. Alla tunga recensenter på kultursidorna var män. I dag är det snarare omvänt.
Åsa Moberg bor sedan länge i Lerberget. Men ”Livet” slutar med att hon flyttar dit. Den som vill veta mer om det får ge sig till tåls.
– Det var dags att skriva den här boken nu. Så många av mina bästa vänner och väninnor hade dött liksom min pappa. Jag är nog den äldsta i min släkt och det känns mycket konstigt. Men det passar mig bättre att vara 70 än 15.
PS: Du som inte var på Tivolihuset i veckan kan lyssna till Åsa Moberg i SR:s Söndagsintervjun, där Martin Wicklin samtalade med henne i söndags. Länken finns här under: