Om samtal: Att du säger något, att jag lyssnar, att bruset är borta. Du och jag.

Du säger något. Jag lyssnar. Hur mycket förstår jag, hälften, en tiondedel? Vad svarar jag?

Jag tänker: Varför slocknade mobilen i går?

Jag tänker på allt jag måste göra. Jag tänker på  tiden jag måste passa.

Jag skriver om samtal.

Medan jag skriver – musik, en fado av Amàlia Rodrigues, Passei por vocé. Den tidiga hösten är en tid för fados.

Över Portugal tunga skyfall. Inga tiggare i Vellinge. Över Japan en missil. Från USA nya hot om kärnvapenkrig. Skarpladdade patriotmissiler i Sverige. Allt ligger på skrivbordet, heter det.

Jag tänker på samtal: Att du säger något, att jag lyssnar, att bruset är borta. Du och jag.

Det du säger passar inte riktigt in i det sätt på vilket jag själv tänker, det skaver: om man ser det så blir det ju uppenbart si. Om jag förändrar mitt perspektiv, något lite, bara helt lite? Kanske femton grader, lika mycket som månen eller solen rör sig över himlen på en timme?

Är det så här du menar, undrar jag? Inte riktigt, men åt det hållet, svarar du.

Vi talar om samtal. Jag skriver om att tala om samtal. Det är något annat. Jag tror att jag förstår åtminstone något av vad jag menar.

Amàlia Rodrigues håller andan. Det hörs att hon tänker. Sedan blir det alldeles tyst.