Sopstrejken i Stockholm handlar om mycket mer än om ”sopgubbarnas” löner och arbetsvillkor. I mina ögon är sopgubbarna i Stockholm ett slags ”arbetets hjältar”, därför att inte längre finner sig, de har fått nog.
Reno Norden vars sopgubbar gått i vild strejk och sedan i många fall sagt upp sig är ett konkursmässigt skandalföretag. Redan förra året karakteriserades företaget i bloggen Aktieingenjören som ”en norsk högutdelare med skräpstatus”, se vidare min blogg från den 7 juli.
Det kommunala Stockholms Vatten och avfall auktionerar vart femte år ut kontrakt för soptömningen i olika delar av Stockholm. Hur kunde ett företag som Reno Norden vinna en upphandling om soptömningen i stora delar av Stockholm? I regel vinner det lägsta budet, sådana är EU:s regler, skriver Robert Nyberg i en kulturartikel i Aftonbladet, under rubriken ”Det är inte sopor som stinker”.
Då spelade det ingen roll att företags aktier på två år sjunkit med 98 procent, att det verkligen var ett skräpföretag. Nyberg skriver:
”Hur tänker det konkursmässiga skandalföretaget räkna hem vinst på anbud som ligger lägre än alla konkurrenters? Arbetsmetoder och teknisk utrustning skiljer sig inte nämnvärt mellan bolagen. Återstår personalkostnaderna. ”Om vi ska vara konkurrenskraftiga så måste vi ge mer av vår kapacitet, jobba mer helt enkelt”, säger vd:n Peter Ekholm. De som ska jobba mer är sopgubbarna. För lägre lön.”
Allt fler delar av den infrastruktur som tidigare var allmän skattefinansierad service har ”konkurrensutsatts” – och havererat. Det lätt att bli förbannad på alla dessa ständiga kriser, vård, skola, omsorg, järnvägar, posten. Vet du att skräpföretaget PostNord, som länge arbetat för att säljas ut och privatiseras nu tar 21 kronor för ett vykort mellan Helsingborg och Helsingör? Allt hänger samman. Eller med Robert Nybergs ord:
”Fuskjobb och försämrade arbetsvillkor är regel i de offentliga upphandlingarna, och byråkratin minskar inte, den växer. Det kostar på att administrera marknadskalabaliken.
Allt är mättat med systematisk dumhet. I Stockholm rakar Skanska hem säkra vinster på världens förmodligen dyraste sjukhus någonsin, och i Göteborg har socialdemokrater och borgerliga politiker i samförstånd lagt hamnen i händerna på danska Maersk, en storkoncern som föresatt sig att minska andelen fast anställda till en femtedel och lamslagit stora delar av terminalarbetet i strävan att krossa Hamnarbetarförbundet.
Regeringen svarar med en utredning om nya begränsningar av strejkrätten.
Vi ska vara tacksamma för att sopgubbar, hamnarbetare och andra försöker röja upp i skiten. Det är dags att hjälpa till.”
Därför är sopstrejken så mycket mer än en konflikt mellan soparbetare och skräpföretaget Reno Norden. Det är dags att göra något åt marknadskalabaliken.
I mina ögon är sopgubbarna i Stockholm ett slags ”arbetets hjältar”, därför att inte längre finner sig, de har fått nog.
Konflikten mellan Stockholms sopåkare och Reno Norden harpågfått två veckor. Över hela huvudstaden kommer rapporter om överfulla soptunnor.
Snart kommer råttorna – i mängder.