Mathias Mossberg skildrar i sin ”I mörka vatten” hur svenska folket fördes bakom ljuset i ubåtsfrågan. Man skapade en fiende – Ryssland – med syftet att Sverige skulle gå med i Nato.

När den sovjetiska ubåten U 137 stötte på grund i Gåsefjärden i Blekinge skärgård den 27 oktober 1981 gick chockvågor genom det svenska samhället och särskilt genom de militära hierarkierna. Hade en rysk ubåt avsiktligt och för att spionera gett sig långt in på svenska farvatten? Det var vad som till en början blev den officiella svenska bilden.

Flera statliga utredningar granskade ubåtsfrågan. Ambassadören Mathias Mossberg var huvudsekreterare i 2001 års ubåtsutredning, som byggde på hemligstämplat material. Han kom fram till slutsatser som skilde sig dramatiskt från de tidigare två utredningarna och menade att det mesta tydde på att u-båtarna kom från väst, med undantag för U-137.

I veckan besökte han Malmö och sällskapet Heimdall för att tala om ubåtsjakterna i sitt moderna svenska sammanhang, samtidigt som en ny utökad utgåva utkommit av hans ”I mörka vatten” med undertiteln ”Hur svenska folket fördes bakom ljuset i ubåtsfrågan” (Karneval 2016).

– Det fanns teknisk bevisning, erkännanden och klara motiv för länder som USA och Tyskland. Jag utesluter inte öst, men sannolikheten för väst som inkräktare är så mycket större.

1981 var Reagan president i USA. Det kalla kriget härskade och Reagan var besatt av att ”inte leva med utan en gång för alla besegra kommunismen”.

För Reagan var allt tillåtet. Sverige blev – av allt att döma – ett objekt för Reaganadministrationens strävan att höja temperaturen i det kalla kriget. Allt tyder på att höga svenska militärer inom marinen var djupt involverade, säger Mossberg. Han är också bekymrad:

– Hur fungerade våra militära och politiska system när så mycket lögner kunde spridas?

I förordet till den nya utgåvan av ”I mörka vatten” skriver Mossberg:

– Måste vi acceptera att ubåtsfrågan på falska grunder används som hävstång av dem som vill ha en svensk Natoanslutning?

De tyska ubåtar som sannolikt rörde sig långt inne på svenska farvatten hade andra motiv.

– De flesta var baserade i Kiel. Vid ett krigsutbrott skulle de snabbt slås ut om de inte omlokaliserades. Då låg den svenska skärgården nära till hands.

På den här tiden fanns bara två ryska ubåtar i Östersjön. Den amerikanska militären hade fullständig kontroll över var de befann sig.

I sitt utredningsarbete fick Mossberg tillgång till överbefälhavarens så kallade krigsdagbok från händelserna i Hårsfjärden 1982. Flera sidor i avgörande skeenden var borttagna – i skildringen av ett händelseförlopp behäftat med en lång rad extrema besynnerligheter.

Kanske kan man se U-187:s fatala haveri i Blekinge skärgård som upptakten till decennier av russofobi, när ubåtar och annat använts för att göra ett ryskt angrepp på Sverige till något nära förestående – och som en konsekvens kräva svenskt Natomedlemskap.

Det är bara dryga året sedan den svenske arméchefen uttalade att han trodde att ”Sverige skulle vara i krig inom några år”. Och helt nyligen uttalade sig överbefälhavaren utan omsvep för nödvändigheten av ett svenskt Natomedlemskap.

I det andliga klimatet är det välgörande att lyssna på eller läsa Mathias Mossbergs gedigna genomgång av ubåtsfrågan, som jag uppfattar som en viktig nyckel för förståelse av avgörande frågor i dagens svenska säkerhetspolitik.

Bilden: Den sovjetiska ubåten U-137 i Gåsefjärden 1981.