Om dollarmiljardären Robert Mercer, hans kompisar Steve Bannon, Nigel Farage (bilden t h) och Donald J Trump samt om konsten att manipulera val och ”korrigera liberala fördomar”.
Robert Mercer talar sällan offentligt och svarar aldrig på journalisters frågor, skriver Carole Cadwalladr i The Observer.
För att få reda på något om hans åsikter måste man granska hur han använder sina pengar: en serie segelbåtar, alla döpta till Sea Owl, en modelljärnväg för över 25 miljoner kronor, en klimatförnekande tankesmedja för att bekämpa de som vill minska koldioxidutsläppen The Heartland Institute …
Det som är dollarmiljardärens mest ultimata leksak i hans mediegalax är den ultrakonservativa, antisemitiska och islamofobiska webbsajten Breitbart, som används till att störa mainstreammedia, att bedriva ett öppet krig mot de etablerade medierna i vitmaktrörelsens anda. Alltså med en kuslig brygd av ultranationalism och unken rasism.
Breitbart har haft stora framgångar också ekonomiskt och är nu den 29:e mest populära sajten i USA med två miljarder besökare per år.
Till sin hjälp har Mercer Steve Bannon, nu Vita husets chefsstrateg och Donald Trumps allra viktigaste rådgivare.
Mercer skänker också pengar till Media Research Center, vars syfte är att ”korrigera liberala fördomar”.
I en tidigare blogg beskrev jag hur Robert Mercer via företaget Cambridge Analytica manipulerade den brittiska folkomröstningen om Brexit.
Uppdraget byggde på gamla kontakter mellan familjen Mercer och Nigel Farage, den tidigare ledaren för det brittiska nationalistiska partiet UKIP. Farage var för övrigt den förste utländske politiker som träffade Trump efter valet. Bilden av honom tillsammans med Trump utanför hans hiss av guld spreds över världen.
Två fenomen pågår nu samtidigt, skriver Carole Cadwalladr, manipulation av information på massnivå – och manipulation av information på individnivå. Bådadera bygger på de senaste vetenskapliga rönen och på teknologiska plattformar som Facebook och Google.
Sam Wooley på Oxford Internet Institute för datoriserad propaganda säger att en tredjedel av all brittisk trafik på Twitter före Brexitomröstningen bestod av maskinskapade meddelanden, utformade så att de verkade ha personliga avsändare.
Alla dessa meddelanden var positiva till ett brittiskt utträde ur EU. Före valet i USA producerades mängder av liknande robotskapade meddelanden. Fem gånger fler av dessa var positiva till Trump än till Clinton, många av dem hade ryska avsändare. ”Vem hade organiserat dem”, undrar Wooley.
Politik är krig, sa Steve Bannon förra året i en artikel i Wall Street Journal. Det är vad världen nu upplever, ett krig där alla medel används, ett smutsigt krig utan motsvarighet och utan ände.
Bilden: Nigel Farage, den tidigare ledaren för det brittiska nationalistiska partiet UKIP, blev den förste utländske politiker som efter valsegern besökte Donald Trump, här ses de båda utanför Trumps hiss av guld.
Vad hjälper s.k. fria medier när även dessa grovt vinklar nyheter, saknar källkritik, uppträder som informatörer istället för kritisk granskande medier. Det är ju bara att öppna en större daglig tidning eller slå på TV-nyheterna och ta del av hur de rapportera i internationella frågor eller svensk säkerhetspolitik. Idag har våra viktiga nyhetskanaler vuxit samman med det militärindustriella komplexet och våra makthavare. Media och en stor del av de mera framträdande journalisterna har helt enkelt blivit en del av ett maktetablissemang. Detta är ett hot mot demokratin och vår nationella säkerhet. Den amerikanske dissidenten och forskaren Noam Chomsky gav 1994 ut boken ”Manufacturing Consent”, alltså hur man producerar konsensus. Boken handlar om amerikanska media men den är fullt överförbar på svenska media. Vi måste ju ställa oss frågan: Vad är det som gör att alla inom svensk media tycker samma i alla utrikes- och säkerhetsfrågor?
De fria medierna får vi väl hoppas är starkare tillsammans än så. Det ha ju varit trevare åt det hållet-samarbete, självrannsakan.