Svenskarna talar bara engelska, men inga andra främmande språk. I en debattartikel skriver den tyske ambassadören Hans Jürgen Heimsoeth, att det är en ”bildningsförlust att bara kunna engelska”.
Varje medborgare ska behärska två främmande europeiska språk, enligt EU:s riktlinje. Men hur är det i Sverige? Nästan alla svenskar behärskar numera hyggligt engelska (eller snarare den amerikanska dialekten av engelska). Men kulturspråk i näraliggande länder som Tyskland och Frankrike är satta på undantag.
I en debattartikel i Svenska Dagbladet skriver Hans Jürgen Heimsoeth, Tysklands ambassadör i Sverige, att det är en ”bildningsförlust att bara kunna engelska”. Han konstaterar också, och det är lätt att hålla med, att språk inte bara handlar om kommunikation, ”Europas rikedom består av den kulturella mångfalden, som bara kan upplevas med och genom språket”.
I skolan väljer många bort tyska för mera exotiska språk som kinesiska, konstaterar Heimsoeth. Vad han däremot inte nämner är hur de stora kabeltevebolagen i Sverige fullständigt domineras av ett engelskspråkigt amerikaniserat utbud. På det viset tittar de flesta svenskar på teveprogram och filmer a la Holywood, världen betraktad genom amerikanska glasögon.
Svensk kulturpolitik saknar ambitionen att skapa motvikter till amerikansk kommersiell masskultur. Den som vill se den tysk-franska kulturkanalen Arte, med ett stort och unikt utbud, får leta efter dyrbara speciallösningar. Det samma gäller – absurt nog – de nordiska grannländernas TV-sändningar.
Trots detta har för allt fler svenska städer som Köpenhamn och Berlin blivit viktiga och självklara städer för svenska kulturarbetare och svenska företag. ”Det är ingen slump att många kreativa svenskar har ett ben, eller till och med en lägenhet, i Berlin”, skriver Hans Jürgen Heimsoeth.
Heimsoeth konstaterar vidare att man kan inte bortse från att ”interkulturell kompetens i dag är viktigare än någonsin och kunskaper i främmande språk är här en avgörande faktor”.
Dessa politiskt iskalla tider dundras från USA ”America first”, om och om igen av en politisk vettvilling. Vi har hört det förr ”Deutschland über alles” eller i den svenska varianten ”Bevara Sverige svenskt”.
Det bästa motgiftet mot den sortens inskränkta nationalism är människor och företag som ”inte bara kommunicerar, utan också förstår varandra”.
Vikten av att kunna flera språk styrs av handel, ekonomi och i vissmån av diplomati. I grova drag : Före andra världskriget, engelska och tyska. Efter kriget engelska. Senare igen kinesiska och ryska. Efter brexit kommer kanske tyska åter. Franska har väl mest varit för diplomater.