Tre dokumentärer, nedslag från den pågående filmfestivalen i Göteborg: Gunnar Bergdahls Till sista andetaget, den israeliska fotbollsfilmen Forever Pure och den egyptiska We have never been kids.

Gunnar Bergdahl, mångårig kulturchef på Helsingborgs Dagblad, återgick efter Bonniers köp av tidningen till filmens värld. På festivalen i Göteborg 2016 presenterade han kortfilmen Spår, en film om lokförare och döden. I år har fortsatt på samma tema med Till sista andetaget.

I den nya sju minuter långa filmen återskapar han de sista stunderna tillsammans med sin döende pappa, vars livslåga sakta släcks ut. Filmen är existentiellt berörande, en lågmäld och förtätad berättelse om varje människas ofrånkomliga öde, en rapport från en mänsklig ändhållplats.

Den israeliska dokumentären Forever pure är en mycket stark skildring av fotbollslaget Beitar Jerusalem, känt för att ha landets mest rasistiska supportergrupp, La familia.

Maya Zinshtein har följt laget under flera år. Den rysk-israeliske oligarken Arcadi Gaydama köpte laget för en miljard kronor. Säsongen 2012-13 inhandlade Gaydama – för att gynna sina egna affärer – två tjetjenska fotbollsspelare. Supportrarna reagerade med hat mot klubben och inte minst mot de båda spelarna, som visserligen inte är araber men dock muslimer, otänkbart för fansen som skanderar om deras lag, det ”för evigt rena”, utan arabiska spelare.

Händelseförloppet blir dramatiskt – och visar både på hur fotboll och politik oftast hänger ihop men också på hur rasism och aggressiv främlingsfientlighet fräter sönder det israeliska fotbollslaget.

Mahmood Solimans egyptiska dokumentär We have never been kids följer en kvinna och hennes fyra barn i Kairos slumområden under mer än ett decennium.  Filmen är gjord med ”flugan på väggen”-form, utan synlig intervjuare.

Vi som ser den kommer nära huvudpersonen Nadia, och får följa hur den arabiska våren och demonstrationerna på Tahrirtorget väcker hopp som  grusas, när drömmar krossas.