I de italienska städerna kunde man på 1500-talet se skyltar med texten: ”Här blir man kastrerad för billigt pris”. Kastratsångarna är en grym fotnot till musikhistorien.

Lyssna på ljudspåret ovan. Sångaren heter Alessandro Moreschi, bilden är tagen omkring år 1900, då Moreschi var 42 år gammal.  Han är den ende enda kastratsångare av vilken ljudinspelningar bevarats.

Musikkännaren och entusiasten Per Nyrén inleder en serie föreläsningar om ”Barockens musik” med att tala om och ge musikexempel på övergången mellan renässansen och barocken, som, fick jag lära mig, brukar räknas mellan 1600 och 1730.

Det finns en grym fotnot till musikhistorien, den om kastratsångarna, de skönsjungande gossar som kastrerades före målbrottet, för att den ljusa pojkrösten skulle bevaras.

Ovan nämnde Allesandro Moreschi föddes i en stor och fattig familj. Han skickades som trettonåring till Rom för att studera vid en skola för korgossar – och kastrerades. Som 25-åring antogs han i Sixtinska kapellets kör och sjöng solo för påven.

Den främsta anledningen till behovet av kastratsångare var att det från 1400-talet och framåt var otänkbart att kvinnor skulle sjunga i kyrkan. Kastratsångarnas historia varade fram till 1870, då bruket förbjöds. Den hänger nära samman med operans tillkomst. Under barocktiden var de främsta sångarna kastrater, av vilka Farinelli (egentligen Carlo Broschi) blev den mest berömde.

Anledningen till att kastratsångarna var så uppburna var både deras rösters stora tonomfång och att de hade manlig lungvolym och alltså kunde hålla toner extra länge.

Kastreringen utfördes på sju- åttaåriga pojkar. Nordisk familjebok (1910) skriver om en skändlig spekulation med gossar som ofrivilligt tvingades till ingreppet. Kyrkan godtog bruket och redan 1562 fanns en kastratsångare i det påvliga kapellet.

I de italienska städerna kunde man på den tiden se skyltar med texten:

”Här blir man kastrerad för billigt pris”.