När jag växte upp slukade jag i perioder ofta bilderboken ”Pelle Snusk” av Heinrich Hoffmann, en av min pappas pojkböcker, som skrevs och tecknades vid mitten av 1800-talet. Dess syfte var att inpränta goda seder i barn genom att skrämma dem. Konrad som sög på tummen fick den avklippt av skräddaren (bilden längst ner). Kasper som vägrade äta soppan blev tunnare och tunnare och ”på femte dagen var han död”.

Pojkarna som rasistiskt retades med den svarte ”morianen” straffades. ”Då blev den store Niklas vild, det kan man se på denna bild” hette det och på bilden doppade Niklas ner gossarna i ett bläckhorn så att de blev kolsvarta. Så där illa går de för de olydiga, var budskapet.

Den svarta pedagogiken var ju för mig aldrig på allvar men att jag fortfarande kan formuleringar i boken utantill tyder ju på att ”Pelle Snusk” gjorde djupt intryck.

Att uppfostra barn genom att straffa dem var förstås fullständigt otänkbart när jag själv blev förälder, 60-talets sista vår.

Det här var upprorens tid, Vietnamkrigets tid. Den tidens bibel i frågan var skriven av den amerikanske barnläkaren Benjamin Spock. Hans ”Sunt förnuft i barnavård och barnuppfostran” (”The Common Sense Book of Baby and Child Care”) blev en av världens mest sålda böcker och hade 1998 sålts i över femtio miljoner exemplar.

Spock var politisk aktiv, kämpade för nedrustning och mot Vietnamkriget. 1968 dömdes han till två års fängelse för uppvigling.

Jag minns mindre nu av hans bok än av ”Pelle Snusk”, men huvudtanken var att barnen själva visste vad de behövde. De skulle inte matas var fjärde timme utan när de var hungriga, de skulle sova när de var sömniga.

På Litteraturbanken finns nu Pelle Snusk i faksimil, tyvärr i en utgåva utan färger, men ändå gratis tillgänglig för allmän begrundan om det var så mycket bättre förr i tiden.

Fotnot: En längre version av den här texten har publicerats på Helsingborgs Dagblads kultursida 2010 i en serie om barnuppfostran.