Louise Bourgeois är tillbaka på Louisiana, med Structures of Existence: The Cells. De visade verken har kommit till under tre kreativa decennier efter det att hon fyllt 70.
Louise Bourgeois (1911 – 2010) blev internationellt känd först efter det att hon fyllt 70, särskilt efter hennes retrospektiva utställning på Museum of Modern Art 1982. Få kunde den gången ana att hon skulle fortsätta att arbeta som konstnär under ytterligare nästan tre decennier och att många av hennes mest originella verk tillkom under den tiden.
Louisiana visar (till 26.2.17) ”Structures of Existence: The Cells”, en utställning med verk av Louise Bourgeois, det är tretton år sedan sist. Nu visas för mig nya sidor av Bourgeois konst, särskilt det hon kallar ”celler”, mer eller mindre slutna rum, ofta avgränsade av sammanfogade begagnade smala dörrar, ibland av nät. Här finns 25 sådana celler, den tidigaste gjorde hon när hon var 80, den senaste under hennes sista levnadsår.
Borta är nästan alla de väldiga spindlar som varit hennes signum för en stor internationell publik. I stället dessa celler, där vi som besökare kan smygtitta in i ett ”nästan tillslutet rum” genom en smal öppning eller glipa. Därinne finns noggrant arrangerade föremål, sensuella och känsloladdade.
Som smygtittare kikar jag in i om inte privata rum, så djupt personliga ”celler”, vars interiörer kan tolkas med referenser till Louise Bourgeois privata liv. I en av cellerna finns en modell av huset där hon växte upp med sina föräldrar, i en annan kläder som tillhört och använts av hennes familjemedlemmar.
Hela livet gjorde Louise Bourgeois upp med sin barndom, särskilt med pappan, som dog 1951. Dottern skulle under ytterligare nästan sextio år fortsätta att kämpa med minnet av denne tyranniske, självupptagne machoman, som hon hatade och älskade.
Samtidigt är allt hon gör allmängiltigt. Varje människa lever med inre rum, många formade särskilt under de tidiga barndomsåren.
Från början var det konstnärens intention att vi som besökare skulle kunna gå in i hennes celler. Det går inte nu, föremålen i cellerna är alltför bräckliga, liksom längesedan bleknade minnen.