Det gick inte för sig att samla namn mot kärnvapen i foajén på konserthuset i Helsingborg efter en konsert av Michael Wiehe. Insamlingen stoppades. Det var ”politisk propaganda”, hette det.

Nyligen spelade Michael Wiehe på Helsingborgs konserthus. Efter konserten när Wiehe sålde skivor gick några fredsvänner i publiken runt i foajén med namnlistor. De kom från organisationen Kvinnor för fred, Skåne. Listorna handlade inte om partipolitik utan om överlevnad: ”Lagstifta mot kärnvapen i Sverige!”.

– Vi hade en tid innan konserten ringt upp Michael Wiehe och hört om han kunde acceptera namninsamlingen. Han ställde sig positiv och hörde till de första som skrev på listorna där i Konserthuset, berättar Per Abrahamsson, en av aktivisterna.

Men, men…

– En kvinna såg vad vi gjorde. Hon gick fram till var och en av oss och bad oss bestämt att sluta med namninsamlingen, ”Ni får inte sprida propaganda här inne”, sa hon.

– Vi försökte försiktigt tala med henne, fortsätter Per. Men det hjälpte inte.

I mars 2015 talade före FN-ambassadören Pierre Schori på stadsbiblioteket i Helsingborg om sin självbiografi och om FN:s betydelse. Han var också kritisk till svenskt Nato-medlemskap. Hörsalen var fullsatt, trots att ingenting nämndes på kommunens resursstarka informationssidor.

Jag talade med arrangörer för Pierre Schori-mötet och fick då höra att man velat ha föredraget som ett samarrangemang med biblioteket, då hade det också presenterats på hemsidan. Men det gick inte för sig utan vissa villkor.

Kravet var att det i en ”politiskt laddad fråga” (Sveriges relation till FN och Nato) skulle finnas en motdebattör för att ”balansera debatten”. Alltså att någon skulle talat för Nato och mot FN.

Detta var dock inte bibliotekets hållning utan en allmän kommunal policy i Helsingborg. Ingen stod upp och försvarade den här beklämmande policyn, ingen ville heller kommentera hur den kommit till och vem som låg bakom den.

Så småningom insåg man att det hela stred mot bibliotekslagen och reglementet ändrades. Det var en seger för yttrandefriheten.

Omständigheterna kring namninsamlingen på konserthuset är annorlunda, men väcker ändå reflexioner. Är det propaganda att samla in namn med krav på förbud mot kärnvapen? Ska inte kulturella institutioner som konserthuset, stadsbiblioteket, Dunkers och stadsteatern värna yttrandefriheten och ha högt i tak? Är det ”politisk propaganda” att verka mot kärnvapen?

Jag undrar vad kulturdirektör Bibi Hidén anser i frågan?