Den tyske författaren Hermann Hesse inspirerades ofta av höstens stämningar.

Läser en vemodig höstdikt av Hermann Hesse, om att vandra i dimma. Den heter Im Nebel, I dimman, och fångar i inledningsraderna författarens upplevelse av naturen i dimman. Varje buske och sten är ensam, inget träd ser något annat träd. Var och en är ensam.

Seltsam, im Nebel zu wandern!
Einsam ist jeder Busch und Stein,
Kein Baum sieht den anderen,
Jeder ist allein.

I diktens sista rader överför vandraren Hesse upplevelsen av vandringen i dimman till sin egen livssituation. Livet är ensamhet. Ingen människa känner någon annan. Var och en är ensam. Jeder ist allein.

Seltsam, im Nebel zu wandern!
Leben ist Einsamsein.
Kein Mensch kennt den andern,
Jeder ist allein.

Dikten, som är en av Hesses mera kända, publicerades 1951, då författaren var 74 år. Jag hittar den i ett litet häfte med ett urval texter och dikter av Hesse, alla knyter an till hösten, sådant som naturens färgspel, de våldsamma höststormarna och de vemodiga minnen och tankar som hösten väcker.

Boken heter Herbst och är illustrerad med författarens egna utsökta akvareller. Jag köpte den förra året i schweiziska Montagnola, där Hermann Hesse levde stora delar av sitt liv och där hans hus nu är ett stämningsfullt museum.

Webbsidan Lyrikline erbjuder inspelningar där poeter läser sina egna dikter. Där finns både texten till dikten Im Nebel i sin helhet och en inläsning av den, gjord av Hermann Hesse själv.

På filmen härunder finns en bildsatt version av Hesses dikt på engelska, där ensamheten i naturen har ersatts av ensamheten på en järnvägsstation.