Bob Dylan en välförtjänt Nobelpristagare. ”The times they are a-changing”

Jag hör till de många som gläder mig åt Nobelpriset till Bob Dylan. Poeten och sångaren har sagt att ”vissa var äldre förr men blir yngre med åren”. Det gäller i allra högsta grad honom själv. Robert Allen Zimmerman föddes för 75 år sedan den 24 maj 1941 i Minnesota i USA. Som Bob Dylan är han idag en ikon, en levande legend. Hans sånger lever i en generation världen över.

Som få har han tolkat den skiftande samtiden, alltifrån hans tidiga engagemang i medborgarrättsrörelsen i USA. I en rad engagerade sånger har han besjungit en lång rad av medborgarrättsrörelsens framträdande gestalter och avgörande händelser.

Det här beskrevs häpnadsväckande i Aktuellts korta sammanfattning av hans liv som att Dylan ”la ifrån sig pekpinnarna”. SVT:s outgrundliga aningslöshet gör sig återigen påmind. Vilken tur att inte Martin Luther King la ifrån sig ”pekpinnarna”.

Samma program skickade på känt lågbudgetvis ut reportrar i Stockholms innerstad för att helt meningslöst fråga förbipasserande om det var ett bra val och om de hade någon favoritlåt av Dylan. Suck, säger jag bara.

När Michael Wiehe, Sveriges svar på Bob Dylan, skulle intervjuas i Malmö var det med nöd och näppe stockholmsbaserade Aktuellt klarade av tekniken. Wiehe gladde sig åt att Dylan fått priset och åt att Svenska Akademin stigit ut ur sitt elefenbenstorn och tog själv som svensk uttolkare med all rätt åt sig en skärv av äran .

Kvällens surkart var HD/Sydsvenskans Per Svensson, vars formuleringar slog knut på sig själv. Valet av Dylan var ”trumpism” och ”populism”, ett ”dåligt skämt” och en ”förolämpning av den amerikanska litteraturen”. Ack ja, tala om elfenbenstorn!

Enligt Svenska Akademins korta och precisa motivering fick Dylan priset för att han ”skapat nya poetiska uttryck inom den stora amerikanska sångtraditionen”.

Jag har sett flera konserter med Bob Dylan, senast i Berlin för några år sedan men också 2001 på Sofiero, där HD:s fotograf Britt-Mari Olsson både trotsade kvällens fotoförbud och lyckades ta en härlig  bild där Dylan faktiskt skrattade, något som jag själv aldrig uppfattade, under ett framträdande då han mest var inbundet surmulen.

Han kunde vara sådan och ogillade att vara till lags, att skratta och buga för medierna för publicitetens och pengarnas skull. I samma anda kostade han också på sig att under hela torsdagen då priset tillkännagetts, inte säga ett knyst till frågvisa journalister. Jag gillar hans attityd.

Ständiga sekreteraren Sara Danius kommenterar priset i Dagens Nyheter:

– Det är en örats poesi, man ska inte läsa den tyst för sig själv. Är det värt ett Nobelpris? Ja, tänk till exempel på Homeros – för 2500 år sedan skrev de också örats poesi som framfördes ofta till instrument. På samma sätt är det med Bob Dylan. Han står för litterär ämnesomsättning på allra högsta nivån, säger Sara Danius.

Författaren Ulf Peter Hallberg kommenterar priset välformulerat på HD/Sydsvenskans kultursidor:

en TV-inspelning från 1963. Den första har på Youtube setts av 2,4 miljoner, den andra av 9,2 miljoner.