Krigen i Bosnien och Jugoslavien var inte etniska och religiösa krig, där de jugoslaviska folken stred mot varandra.

”Tänkte ni på att det ingenstans i filmen finns religiösa markeringar, vem som är muslim, katolik eller ortodox”, sa skådespelaren Danjin Malinović i ett filmsamtal efter en visning av Goran Kapetanovićs Min faster i Sarajevo på Röda Kvarn i Helsingborg.

När regissör Kapetanovic får frågan om krigen i Bosnien och Jugoslavien inte var etniska och religiösa krig, som de flesta i väst fått för sig, reagerar han som om själva frågan är orimlig för honom. Självklart stred inte de jugoslaviska folken mot varandra.

Nationalistiska ledare i ex-Jugoslavien skapade krig för att vinna makt och rikedom. I propagandan använde de medierna för att demonisera ”de andra”, vi de goda hotas av dom där onda, ustasjas, chetniks, mujahedins (var god välj).

Västmedier hakade på och utsåg ofta onda och goda folk. I den mediebilden fanns också ytterligare en obehaglig dimension, där vi, de civiliserade européerna, ställdes mot dom andra, de blodtörstiga hämndlystna, lägrestående balkanfolken.

I dag bleknar minnena av det som utspelade sig i Bosnien och i det Jugoslavien, som trots allt som sägs länge var en mycket väl fungerande stat, det Titos Jugoslavien som tillsammans med Olof Palmes Sverige var ledande länder i den tidens alliansfria rörelse.

Därför är filmer som ”Min faster i Sarajevo” inte bara en berättelse  med balkanskruvad svart humor om vad krig gör med människor, om flykt och förträngda minnen, utan också ett motgift mot fördummande fördomar.