Måste inte en högavlönad kulturdirektör ha gedigen kulturell kompetens? Här ett genmäle på Helsingborgs kulturdirektör Bibi Hidéns inlägg på fredagens kultursida i HD.
Bibi Hidén, Helsingborgs kulturdirektör, bemöter på fredagens kultursida i Helsingborgs Dagblad den kritik hon fått för avskedandet av Dunkers kulturchef Olof Lindqvist. Det är bra. En kulturdirektör måste delta i den offentliga debatten om kulturens villkor och roll i samhället.
Rubriken är ”Vi har en stark vision”. I inlägget hänvisar Hidén till Vision 2035, där det finns en stark vilja ”hur den ledande politiken vill att kulturen ska utvecklas. Mitt ansvar är att förverkliga och leda det utvecklingsarbetet och skapa möjligheter för medarbetarna att utöva sin profession med helsingborgarna och besökarna i fokus”.
Men Vision 2035 är, som jag ser det, ett internt dokument, många uppblåsta ord, tankar och trivialiteter som vilar i lösan sand. Jag tror inte att många kulturarbetare eller kulturintresserade i Helsingborg känner att fraserna i visionen är allvarligt menade.
Den dagsaktuella politiken har gång på gång bedrivits i rakt motsatt riktning än vad målen i visionen står för. Den av ”den ledande politiken” framtvingade försäljningen av Folkets hus tidigare i år är ett exempel, som är ett hån mot fraser om ”den globala staden”. Användningen av Vikingsberg till förskola i stället för till konsthall eller annan konstverksamhet visar att den som vill något med konst inte har mycket i Helsingborg att göra.
Helsingborg har ingen konsthall, inte ens ett kommunalt galleri som Ängelholms ambitiösa Moment. Landskrona har två levande konsthallar och ett museum som prioriterar konsten. På Höganäs museum står både hantverk och konst i fokus, som nu med en riksviktig utställning av Gerhard Nordström (till 21/8). Men i Helsingborg står Helsingborgs konstförenings Konsten för den enda konstarenan, sedan privata gallerier lagts ner och Dunkers helt tappat ambitionen att visa konst. Detta är helt orimligt!
Behandlingen av den fria kulturen i Helsingborg är ett annat öppet sår. Där kommer Bibi Hidén med ett löfte som jag hoppas uppfylls, när hon skriver att ” Vi har just nu ett politiskt uppdrag att starta en kulturplats på söder där ambitionen är att den ska finnas på plats under hösten”.
Nu har Helsingborg efter utdragen årslång vånda blivit medlem av ICORN. Det är kulturförvaltningens ansvar att realisera beslutet. Kommer vi att kunna välkomna en fristadsförfattare under hösten? Det är också Bibi Hidéns ansvar.
Hidén saknar distans till sin egen roll som kulturdirektör. Hon skriver att hon under sina två år på posten har arbetat med att ”inhämta kunskap inom konst och kultur på olika arenor, men mest genom förvaltningens personal”.
Men? Måste inte en högavlönad kulturdirektör ha gedigen kulturell kompetens, för att kunna prioritera mellan olika satsningar, för att kunna reagera på sådant som nedrustningen av biblioteken i Helsingborg – för att inte bara uppträda som en hantlangare till ”den ledande politiken”.
Till sist frågan om avskedandet av Olof Lindqvist har presenterats på ett alltmer infekterat vis. I normala organisationer finns det kompetens att också med hjälp av experter hantera kriser, som mellan olika viljor på ett kulturhus. Jag tycker inte att det av vad som framkommit finns något som belägger att det var ett bra beslut att sparka kulturchefen.
Krisen i Helsingborgs kulturliv har med avskedandet fördjupats, särskilt med tanke på att detta är andra gången under likartade dramatiska former under kulturhusets korta historia.
Det vore extremt olyckligt om kulturhuset nu ännu en gång ska stå utan chef en längre tid. Men kommer någon att vilja ha jobbet i en stad där det gång på gång visat sig att den som inte bugar och bockar för ”den ledande politiken” utan pardon får lämna sin tjänst?