Helsingborgs kulturdirektör Bibi Hidén vill ”sänka ribban för det folkliga” på Dunkers. Var det därför Olof Lindqvist avskedades från ena  dagen till den andra. Ville han lägga ribban högt?

Bibi Hidén, Helsingborgs kulturdirektör, gick på onsdagen i genmäle mot Olof Lindqvist, Dunkerschefen som hon under dennes semester avskedat från ena dagen till den andra. Hon tog i. I HD:s intervju heter det:

”Hon talar flera gånger om ”allvarliga händelser” som skett, med start förra hösten och som sedan eskalerat under våren. Men hon vill inte gå in på detaljer av hänsyn till berörd personal.

– Det är olika typer av agerande som inte varit korrekta. Och det är riktigt allvarliga saker. Personer har mått väldigt, väldigt dåligt.”

Det är grova anklagelser, väldigt, väldigt grova anklagelser. Finns det inte fog för dem måste de betecknas som förtal.

Olof Lindqvist intervjuades tidigare i HD och var betydligt mera konkret:

”Min käpphäst är att allt som visas i huset ska vara meningsbärande, att vi kan formulera varför vi vill visa det. Det är ett uppdrag jag anser mig ha fått av kulturdirektören när jag anställdes, nämligen att jag skulle använda mitt kulturkapital för att göra Dunkers bättre.”

För en utomstående är det omöjligt att förhålla sig till Hidéns påståenden. De kräver för anständighetens skull ett förtydligande.

Det Olof Lindqvist säger är desto mera konkret. Dunkers har imploderat. Från att ha varit en aktör i det svenska kulturlivet, ett kulturhus för samtida konstyttringar, har verksamheten i kulturhuset blivit allt mer menlös.

Som Dunkerschef förefaller Lindqvist inte ha haft en konstnärlig frihet att tala om. Politiker och kommunala tjänstemän har knappast hållit ”armlängds avstånd” till verksamheten.

I intervjun nämner Lindqvist att kommundirektören Palle Lundberg i bakgrunden varit desto tydligare med vad han vill. ”Styrningen av kulturlivet i Helsingborg är så väldigt hierarkisk.” Sättet Lindqvist avskedas på ligger helt i linje med den brutala praxis Palle Lundbergs administration tillämpar, att avskeda chefer som inte är bugande jasägare.

Bibi Hidén säger i intervjun i HD att hon anställts som kulturdirektör inte för sitt kulturkunnande utan för sina meriter som ledare:

– Jag brinner för kulturen, har ett stort intresse och lär mig varje dag mer av de medarbetare jag har.

I Helsingborgs kulturliv har Bibi Hidén inte visat tecken på ”ledarskap”. När det visade sig att kommunala regler för uthyrning bröt mot bibliotekslagen reagerade hon sent om sidor, men varför förhindrade hon det inte från början? Stadsbiblioteket är i dag underfinansierat, ligger i botten för biblioteken i Skåne i olika avseenden och har för trånga lokaler. Ska inte en kulturchef väcka och driva frågan om bibliotekets framtid?

I HD-intervjun uttalar sig Bibi Hidén om vad hon som ledare vill med Dunkers:

– Vi behöver gå från tradition till innovation. Skapa utställningar och konserter som ger känslan av det oväntade och som lockar olika människor med olika behov och en vilja att komma tillbaka.

Det är ju goddag yxskaft, varken mer eller mindre.

Inte blir det bättre:

– Att mixa breda och smala utställningar än mer. Och att köra dem samtidigt.

– Att sänka ribban för det folkliga. Lekfullhet och inspiration måste komma in.

Vad menar Hidén med ”breda och smala utställningar”? Och med att ”sänka ribban”?

Var det därför Olof Lindqvist avskedades från ena  dagen till den andra. Ville han lägga ribban högt?

Inte ett ord från Hidén om viktiga sakfrågor. Vilken plats ska konsten ha på Dunkers? Inte ett ord om egenproducerade i stället för köpta utställningar, om utbildade utställningsguider i stället för lågavlönade securitasvakter. Ingenting om dyra entréabgifter och krävande publikverksamhet. Ingenting om kammarmusikens villkor eller om framställningen av Helsingborgs historia. Och så vidare.

Hennes uttaladen är flummiga plattityder, inget annat. Kulturverksamhet kan inte byggas på den sortens lägga-ribban-lågt-tänkande.

Det heter också på hydénska att ”det fria kulturlivet ska komma in på våra institutioner”. I debatten tidigare i år gällde det att i Helsingborg skapa en plats för det fria kulturlivet, en egen byggnad. Försov sig Bibi Hidén när den frågan stod på agendan? Hur ska den fria kulturen ges en rimlig möjlighet i den här krämarstaden?