Ännu en gång sparkas Dunkers kulturchef från ena dagen till den andra. Ansvarig för den stalinistiska utrensningen är  kulturdirektör Bibi Hidén.

Olof Lindqvist avgår som verksamhetschef för Dunkers kulturhus efter mindre än ett år på tjänsten, skriver Helsingborgs Dagblad. Han har inte förutsättningar  att fortsätta som chef för kulturhuset, påstår Bibi Hidén, Helsingborgs kulturdirektör, som under sin tid på tjänsten varit fullständigt osynlig utåt – och inte verkar ha framfört en åsikt om kultur i något enda sammanhang, vad jag sett.

Nu sparkar hon Lindqvist med omedelbar verkan, på stalinistiskt vis och utan konkreta argument. Jag blir obehagligt berörd. Så där beter sig inte en kulturperson.

Olof Lindqvists uppgift som verksamhetschef för kulturhuset har varit näst intill omöjlig. Organisationen gav honom inte den självklara konstnärliga frihet han behövt. Han har på ett orimligt vis bara varit chef för delar av huset.  Budgeten har varit kraftigt nerbantad, vilket lett till att den nu pågående Pettson-utställningen visas hela sju månader. Kulturnämndens absurda krav på Dunkers inriktning mot familjeutställningar och foto måste ha hämmat utställningsverksamheten.

Det var länge sedan Dunkers var en angelägen röst i det kulturpolitiska samtalet. Min uppfattning är att Olof Lindqvist hade ambitioner att rehabilitera Dunkers efter år av destruktivt kulturpolitiskt vanstyre.

Jag har respekt för honom, men inte för Bibi Hidén. Om någon bör sluta med omedelbar verkan är det hon.

Det inträffade visar återigen på en obehaglig och ociviliserad administrativ kultur i Helsingborg där högre chefer gång på gång sparkar på och avskedar sina underställda chefer. På det viset skapas aldrig en kreativ arbetsplats.

Dunkers nedgång började när Niels Righolt sparkades på samma vis från ena dagen till den andra av en hopplös kulturchef och en oduglig kulturnämndsordförande. Det som skedde då skadade Helsingborgs kulturliv långsiktigt.

När Olof Lindqvist nu avskedas under förödmjukande former innebär det också att Dunkers värde som institution devalveras ännu en gång och att Helsingborg än mer framstår som en totalt hopplös kulturstad.