En av sommarens mest bisarra debatter i Helsingborg har gällt ”förtätning” av stadsbebyggelsen genom att bygga på stans nya koloniområden.

På söndagens ledarsidor i Helsingborgs Dagblad skriver HD:s tidigare politiska chefredaktör Lotta Hördin klokt om hur ”Stadsplanering kräver fingertoppskänsla”.

Hon konstaterar i en resonerande genomgång av förutsättningarna för urban utveckling och stadsbyggande att det med fördel går att bygga högt och att det finns tomma ytor som tål bebyggelse. Och fortsätter:

”Men när det som i Helsingborg finns förslag om att många centralt belägna koloniträdgårdar kan komma att få stryka på foten tänker planerarna fel.”

Det råder kö till odlingslotterna i Helsingborg och måste gå att både bevara kolonier och utvidga antalet odlingslotter, fortsätter Lotta Hördin som också citerar universitetslektorn Ola Thufvesson: ”Det är nog många som stått ut med att bo i mindre lägenhet just genom att också få vistas på en kolonilott”.

I boken ”Kolonin. Vision och handling”, med text av Sven B Ek och bilder av Stig T Karlsson och Kerstin Thåström Karlsson (Carlssons 1993) hyllas kolonin som realitet och socialt projekt.

Anslaget slår an tonen direkt:

”För många människor framstår koloniträdgården nära nog som meningen med livet.”

Boken tecknar koloniväsendets historia. I Danmark fanns de första kolonierna redan i slutet av 1800-talet, i Sverige från förra sekelskiftet. Kolonierna tillkom i Sverige på initiativ av ”den tidens högre medelklass som förmedlade kolonitanken till myndigheter” – även om ”den tilltänkte kolonibrukaren var just arbetaren, inte grosshandlaren eller kamreren”.

Rudolf Abelin, som skapade Norrvikens trädgårdar gav 1907 ut boken ”Koloniträdgården”, där han framträdde som en ”varm förespråkare av koloniträdgårdar till arbetarnas fromma” och i lyriska ordalag utmålade koloniträdgårdens välsignelser för arbetarfamiljen”.

Den ovan nämna skriften fokuserar på Landskrona, som tidigt blev landets kolonirikaste stad i förhållande till folkmängden och en strid om ett koloniområde vid Citadellet.

I Helsingborg är utspelet om utradering av stora delar av stans kolonilotter lätt att tolka som ännu ett angrepp på arbetarrörelsens historia, efter försäljningen av Folkets hus och den dessbättre stoppade ambitionen att ”förtäta” bebyggelsen genom att göra ett bostadsområde av Helsingborgs anrika Folkparksområde.

Dessutom är tankarna, som Lottas Hördin skriver, utslag av en historielös stadsplanering utan fingertoppskänsla, utan respekt för den historiska stadens många dimensioner som tillsammans bildar en organisk helhet.

För att återgå till Sven B Eks formuleringar invid en bild av en vitmålad trägrind som leder in till ett koloniområde i Landskrona:

”I hela den mänskliga tankevärlden, oavsett raser och religioner, står porten eller grinden för förbindelsen mellan två världar, för inträde i ett nytt liv. …

Grinden (till koloniområdet) öppnade vägen in i det småskaligt fattbara paradiset.”