Innebandy är inte svaret på Helsingborgs akuta och växande problem, något som Helsingborgs åtta kommunalråd tycks tro.
Arkitekten Tor Lindstrand uttryckte i en viktig artikel på HD:s kultursida oro för hur stadsplanering och arkitektur i Helsingborg påverkas ”av en allt mer aggressiv anpassning till marknadsföring och varumärkesbyggande”.
I det varumärkesbyggande Helsingborg går utvecklingen mot segregering. Inkomstklyftorna mellan privilegierade och fattiga bostadsområden ökar dramatiskt. Nästan vart femte barn i kommunen lever under Rädda Barnens fattigdomsindex, påpekade Tor Lindstrand. I en blogg kommenterade jag hans synpunkter, under rubriken ”Är städer varor till salu?”
Jag hade trott att någon från kommunen, tjänsteman eller politiskt ansvarig, skulle ta upp Lindstrands angelägna resonemang. I stället publicerades på söndagens Opinion i HD en artikel som belyser just det som Lindstrand avskräckande beskriver. Den häpnadsväckande texten är undertecknad av det blågröna styrets åtta kommunalråd.
Här talas det inte om segregering och barnfattigdom utan om sådant som ”besöksnäringen” och U19-VM i innebandy förra året. Staden bidrog med 330 000 kronor till innebandy-ungdomarna. Den samhällsekonomiska effekten blev 6,8 miljoner genom att många besökte och handlade i Helsingborg. BINGO!
Folkets Hus hyra kostade 800 000 per år. Det fanns det inga pengar till, kulturhuset som var stadsdelen Söders samlingspunkt. Men innebandy, YES.
Artikeln driver tesen att Helsingborg ska bli ”en av Sveriges mest attraktiva destinationer” (för turister) och att det ska bli möjligt genom ”evenemang”, som kan ”attrahera både stadens invånare och besökare och bidra till Helsingborgs pulserande stadsliv”. Därmed skapas i Helsingborg ”fler företag, fler jobb och därmed bättre förutsättningar för integration”. HALLELUJA!
Ursäkta, men jag tror inte ett dugg på det här sättet att tänka. Resonemangen är späckade med floskler och ogenomtänkta orsak-och-verkan-resonemang.
Allt det som är problematiskt med Helsingborg – segregering, barnfattigdom, utarmning av stadskärnan, hopplösa järnvägskommunikationer, företag som flyttar, ett kulturliv som alltför ofta lider av konstnärlig andnöd, inget sådant berörs överhuvud inte i denna PULSERANDE GLADTEXT.
Innebandy är inte svaret på Helsingborgs akuta och växande problem. Eller med Tor Lindstrands formulering:
”Men hur påverkas stadsplanering och arkitektur av en allt mer aggressiv anpassning till marknadsföring och varumärkesbyggande? Vilken typ av stad kommer att växa fram när arkitekter och samhällsplanerares arbete bygger på mäklarvisioner?”