Svenska f d soldater i Afghanistan berättar kritiskt om sina erfarenheter.

Föreningen Afghanistansolidaritets nyhetsbrev (5 feb 2015) rapporterar från ett seminarium på ABF i Stockholm i slutet av januari, där fem svenska ISAF-soldater berättade om erfarenheter från sin Afghanistantjänstgöring.

Mötet innebar att en tystnad bröts, där svenska soldater avstått från att kritiskt skildra det som de varit med om, i lojalitet med den officiella svenska bilden av kriget, skriver nyhetsbrevets redaktör Lars-Gunnar Liljestrand.

Den f d livvaktsgruppchefen Anders sammanfattade misstagen:

”Motsättningarna mellan USA:s terrorismbekämpning och ISAF:s statsbyggande, sammanblandningen av militära och civila insatser, stödet till krigsherrar, den gradvisa förändringen av ISAF:s mål och metoder, underskattningen av krigets etniska dimensioner och det överdrivna fokuset på militära lösningar.”

Det handlade om plågsamma minnen, om fordon och personer som gått på minor.

En f d soldat på mötet påminde:

”Glöm inte att vi har tagit liv också.  Vi måste erkänna att vi har dödat många.”

En kort diskussion om hur många stannade vid hundratals.

Det är en svindlande siffra. För många var den också en överraskning. Den officiella berättelsen, och därmed allmänhetens uppfattning, ligger här som allra längst från soldaternas erfarenheter.

När nu många driver frågan om svenskt Natomedlemskap borde erfarenheterna från Afghanistan utvärderas grundligt. Mycket tyder på att den svenska insatsen i Afghanistan mera skadade än hjälpte och att samma satsade medel hade gjort oändligt mycket större nytta i civila och statsbyggande insatser.