Sveriges kontakter med Ryssland är sedan två år bottenfrusna. Finland intar en helt annat hållning. President Sauli Niinistö, träffar regelbundet Vladimir Putin och tror på diplomati och dialog.

Sveriges kontakter med Ryssland är näst intill obefintliga sedan mer än två år, som svar på Rysslands annektering av Krim. Samtidigt pågår ett propagandakrig, där många tycks mena att det finns ett reellt hot att Ryssland kommer att militärt angripa Sverige. Att i det läget inte lägga stora resurser på diplomatiska kontakter med vårt stora grannland ter sig för mig fullständigt obegripligt.

Att inte tala med motparten eller ”fienden” lägger grunden till ömsesidiga missförstånd om den andra partens åsikter och intentioner. Det är – i mina ögon – en ytterst oansvarig nationell säkerhetspolitik.

Vårt grannland Finland intar en helt annan hållning. I fredags intervjuade Anna-Lena Laurén i Dagens Nyheter Finlands president Sauli Niinistö, som i juli kommer att ta emot Rysslands president Vladimir Putin på besök i sitt sommarresidens Gullranda. Besöket är ett av många. Niinistö anstränger sig för att upprätthålla en regelbunden kontakt med Putin.

Niinistö är tydlig.

– Jag skulle ändå vilja påminna om att vad Finland beträffar så tror ingen seriös person att Ryssland skulle anfalla just Finland, inte heller Sverige.

Sverige menar att Putin ”bör isoleras till dess att han backar”, säger Anna-Lena Laurén, formulerat som en fråga. Den finske presidentens svar är välgörande rakt:

– Nästan alla statsmän i EU anser att dialog är viktigt, det beskedet har jag fått också i de baltiska länderna där känslorna är som mest på ytan. Hela EU:s strategi när det gäller Ryssland står på två ben. Det ena är sanktionerna och att ha en hård linje, det andra är att hela tiden föra dialog.

Finland har 134 mils gräns mot Ryssland. Landet är beroende av rysk olja och gas. Finlands ekonomi har drabbats svårt av sanktionerna mot Ryssland. Man har mörka erfarenheter av ohyggliga krig med grannen i öster under de senaste hundra åren och av Sovjets annektering av stora delar av finska Karelen, med etnisk rensning av den där bosatta finska befolkningen.

Ändå – eller kanske just därför – agerar Finland helt annorlunda än Sverige.

Det allra mest bedrövliga är att den svenska odiplomatiska hållningen mot Ryssland sällan eller aldrig ifrågasätts, trots att det borde vara elementärt för de flesta att konflikter lindras bättre genom diplomati och kontakter på olika nivåer än genom återkommande militära hot, som lett till en dramatisk försämring av säkerhetsläget i Östersjöregionen.

I diskussionerna om Värdlandsavtalet och svenskt Natomedlemskap förekommer obegripligt sällan argument om vikten av samordning av frågorna mellan Sverige och Finland. I båda länderna finns ett tydligt folkligt motstånd mot Natomedlemskap, dock betydligt större i Finland.

Också frågan om nyttan med sanktionerna mot Ryssland borde kunna diskuteras. Många menar att sanktionerna mest skapar korruption och drabbar utsatta grupper i landet. I sammanhanget kan man också fråga sig varför inte sanktioner riktades mot George W Bushs USA efter det folkrättsstridiga angreppskriget mot Irak 2003, som fortfarande efter tretton år leder till flyktingar, död och ohyggligt mänskligt lidande.

Bilden: Sauli Niinistö. Foto Wikipedia.