På tisdags väntas riksdagen besluta om nya och hårdare lagar för flyktingar. Här två berörda flyktingöden.

Det ska vara ordning och reda på flyktingmottagandet, sa statsminister Stefan Löfven.

M (som har ett namn, men inte i den här texten) berättar om den långa flykten från Afghanistan till Helsingborg.

– Vi vandrade genom Europa, över Europas gränser i en och en halv månad.

Med sig hade han och hans fru sina två barn och allt de ägde, däribland tre filtar för kylan om nätterna.

Den första flykten gick från Afghanistan till Iran. Efter lång tid där tog de sig vidare till östra Turkiet, där han fick jobb på en textilfabrik i östra Turkiet.

– Jag sydde morgonrockar, berättar M. Lönen var låg och arbetstiden tolv timmar per dag. För att komma till fabriken gick jag till fots, en timme på morgonen, en timme hem på kvällen. Det var inget liv.

Familjen bröt åter upp, tog sig till den turkiska kusten i väster och därifrån med en liten flyktingbåt till en grekisk ö.

– Vi hämtades av en stor båt och kom till Aten. Därifrån vi började vandra norrut.

Vi sitter i köket i mitt sommarhus och pratar. Jag ber det afghanska paret att berätta om flykten, hur de tog sig hit. M talar lite svenska och söker hela tiden efter det rätta ordet i ordlistan i mobilen. Hans fru är bättre utbildad och kan lite engelska. Många nyanser går förlorade. Det är svårt att fråga om. Varje fråga river upp gamla sår.

Nyss har vi ätit en afghansk måltid, kofta, ett slags köttbullar, med ris. Barnen leker i trädgården. Familjen har bott i det annars tomma huset en vecka.

Det värsta under vandringen norrut genom Europa var Ungern. M har fått fingertopparna avhuggna av talibaner. När ungersk passpolis krävde fingeravtryck och inget fastnade på deras blanketter blev poliserna rasande och fick för sig att han försökte komma under deras registrering. Situationen blev hotfull.

Då offrande hans hustru sig. Hennes intakta fingertoppar trycktes först mot en stämpeldyna och sedan på det papper där hon med fingeravtrycken som id-kort påstås begära asyl i Ungern.

Familjen lyckades ta sig vidare. Den kom till Sverige den 16 juli 2015.

– Den dagen glömmer vi aldrig, säger M.

Familjen söker nu uppehållstillstånd. Man vill börja ett nytt liv här.

Men fingeravtrycken i Ungern spökar. Migrationsverket har hittat dem och familjen ska utvisas till Ungern, trots att Ungern vägrar ta emot flyktingar. Många av de flyktingar som hamnat där lever inspärrade under fängelseliknande förhållanden. En tillfällig inhibering har skett, sedan de inhumana förhållandena i Ungern påtalats. Men Migrationsverket har överklagat. Det ska vara ordning och reda. Den som ansökt om asyl i Ungern ska inte försöka komma hit, tro inte något sådant.

Nu lever M:s familj en dag i taget. I sommar har man fått låna en lägenhet av en svensk familj, som själv har flyttat ut till sin kolonistuga. Vad som händer till hösten vet ingen, det är långt dit.

Helsingborgsförfattaren Folke Schimanski har i Ungern träffat en annan afghansk flykting, konstnären Murad Sharifi, som kämpat för kvinnors jämlikhet i Afghanistan och som uttrycker det i sina målningar.  När han var asylsökande i Västmanland lyckades han få dem utställda i Virsbo konsthall.

En vecka innan Migrationsdomstolen t v stoppade att flyktingar utvisas till Ungern, avvisades Sharifi dit. Hans målningar blev kvar i Västmanland.

På tisdag väntas riksdagen besluta om nya och hårdare lagar för flyktingar. Nu ska bara tillfälliga uppehållstillstånd utfärdas och anhöriginvandringen blir ytterst begränsad. Det kallas ordning och reda på svenska.

Snart ett år efter den 16 juli 2015 tar sig ett fåtal flyktingar till Fästningen Sverige. Europas gränser har bommats igen av taggtråd och gränspoliser.

Flyktingarna från krigen är inte längre välkomna. Artikel 14 i FN:s Deklaration om de mänskliga rättigheterna är inte aktuell i Sverige längre.

”Var och en har rätt att i andra länder söka och åtnjuta asyl från förföljelse.”