Onsdag: Värdlandsavtalet, torsdag Stratcom (Nato:s propagandacentrum), fredag 3 juni svensk militär deltar i Baltops, övningskrig i Östersjön och Finska Viken. Det är en snabb färd mot krigets och mörkrets hjärta. Vad hände med Sveriges 200-åriga alliansfrihet?
I onsdags beslöt riksdagen med stor övervikt att Sverige ska anta Värdlandsavtalet med Nato. Beslutet skedde utan att frågan genomlysts tillräckligt i det offentliga samtalet. Många medier, inte minst Dagens Nyheter, ägnade sig på nyhetsplats åt uppenbar desinformation.
De flesta svenskar är mot Värdlandsavtalet enligt en Sifoundersökning i februari i år. Också DN/Ipsos egen opinionsundersökning pekade på att antalet Nato-kritiska svenskar ökat. Bara Vänsterpartiet och SD var mot avtalet, enligt SVT, som vad jag såg inte uppmärksammade att flera tunga socialdemokratiska distrikt (som Stockholm, Göteborg och Skåne) var avtalskritiska liksom en rad profilerade socialdemokratiska och borgerliga debattörer.
Många hävdar att beslutet om Värdlandsavtalet är det viktigaste bilaterala avtalet sedan Sveriges EU-anslutning och att det med tanke på det fattats under djupt odemokratiska former.
Dagen efter ”den svarta onsdagen” beslöt regeringen att Sverige ska ansluta sig till Natos propagandacentrum Stratcom i Riga. Sverige ska alltså arbeta med Natos propagandacentral – i stället för att ha en egen kapacitet för kritisk analys av propaganda och desinformation.
Självklart ägnar sig Ryssland åt propaganda, som kommer att intensifieras i Östersjöområdet nu när Nato inleder väldiga militärövningar helt nära Ryssland. Detsamma gäller Nato, att hävda något annat vore naivt. Genom att ingå i Stratcom blir Sverige en del av propagandakriget.
Den 3 juni inleds i Finska Viken och Östersjön Baltops, en av de största militärövningarna i norra Europa. Färden mot mörkrets hjärta fortsätter.
Sveriges mer än 200-åriga alliansfrihet är som bortblåst.
En text av det här slaget borde jag ha kunnat läsa i DN eller SvD igår. Vilket i sig är en kommentar till den utveckling Sören Sommelius diskuterar. Regeringens dubbelspel och massmedias bristande distans är djupt bekymmersamma. Förra året gav DN stort utrymme åt Timothy Snyders egendomliga skriverier om att endast ett Europas förenta stater enligt amerikanskt mönster kan rädda oss från Rysslands planerade erövring av kontinenten. På samma okritiska sätt lyssnar man idag till experter med nära anknytning till försvarsmakten och amerikanska intressen. Inte ens den typ av kritik mot USA/NATO som finns i Tyskland, Italien eller Österrike kommer fram. Särskilt illavarslande är – vilket texten pekar på – att Sverige aktivt vill delta i informationskriget. Idéer om hybridkrig och hur Ryssland sprider falska uppgifter riskerar att drabba både journalistik och forskning. Allt kan ju ifrågasättas. Till och med en dokumentärfilm om Ukraina som bygger på tidigare känt material blir ett problem. Det märkliga är just att man utgår från att en av stormakterna ägnar sig åt propaganda och ytterst vill dominera oss, medan en annan endast skulle ha osjälviska motiv. Den förmenta ”realismen” närmar sig därmed paranoian och en naiv underdånighet.