Tankar om att resa och om att förstå eller inte förstå. Bilden en nyckel från indiska Ladakh och Tomas Löfströms bok Vägen till Kathmandu.

Tvättmaskinen skramlar trivsamt. Morgonen är grå. Vardagsgrå.

Ingefärateet ryker och doftar.

Fingrarna pickar på tangenterna utan att riktigt veta vad de vill. Jag frågar dem vad de är ute efter. De tiger. Jag surar. Det här blir ju ingenting.

Det är Norges nationaldag. So what.

Jag förstår ingenting. Men det tog tid att förstå.

Om mani padme hum.

Sanningens ljud.

Hade jag varit en tibetansk munk hade jag kunnat gå omkring hela dagarna och mumla orden om och om igen utan uppehåll.

Kanske kan jag bli buddhistmunk i nästa liv. Om mani padme hum. O juvel i lotusblomman.

Mantrat finns på en text i min bönekvarn från indiska Ladakh. Men var finns bönekvarnen? Jag hittar en nyckel som jag köpt i Ladakh, men det finns inget lås att öppna.

Men böneflaggorna hänger över en dörr. Samma text.

Buddhas vishet sammanfattad i sex stavelser, om den yttersta insikten om den absoluta tomheten.

Fingrarna är ytterst väl medvetna om att de upptar en stor del av varje människas hjärna. Men nu har de tröttnat, de är verkligen inte intresserade av bönekvarnar.

Tankarna tar över, inspirerade av vännen och författaren Tomas Löfström. Han skrev en bok om Dalen där Buddha dör, om Ladakh eller ”Lilla Tibet” högt uppe i Himalaya. Året efter det att Tomas skrivit sin bok reste jag till Ladakh.

Tomas inspirerades av min bror Torgny Sommelius och skrev en stor biografi om honom, Den siste resenären. Jag själv utforskade Indien i både Torgnys och Tomas fotspår, med Torgnys reseskrivmaskin Hermes Baby i ryggsäcken.

Var börjar en resa? Kanske med en berättelse om någon annans resa?

Torgny dog redan 1963. 34 år gammal omkom han i en flygolycka på Trinidad.

Nu är också Tomas död. Han dog 2016 på Österlen och begravdes i Rörums kyrka efter att ha levt mellan Haväng och Himalaya.

I Kathmandu bodde jag på samma lodge på ”Pig Alley”, som Tomas skildrat i Vägen till Kathmandu. På återresan från Leh på 3500 meters höjd i Ladakh (och Dalen där Buddha dör)  till New Delhi blev jag i Punjabs huvudstad Chandigarh uppraggad av en man ”som samlade på turister”. Hembjuden på te i Narinder Singhs soffa skrev jag i hans gästbok. När jag bläddrade i den kunde jag se att Tomas varit där före mig. I en soffa i Indien korsades våra resor.

Detta hände för länge sedan. Narinder Singh är säkert också död. Tog någon vara på hans gästbok?

Fast vad skulle det ha tjänat till?

Jag förstår ingenting.

Om mani padme hum.