Pakistanske M. utvisades från Sverige till Ungern, där flyktingar behandlas extremt illa. Nu sitter han inspärrad i ett läger där maten är miserabel, kranvattnet är odrickbart och dagersättningen indragen.
Den pakistanske flyktingen M kom till Sverige och blev omhändertagen av en privatperson. Men M greps av svenska Migrationsverket, sattes i ett förvar i Märsta och avvisades till Ungern den 6 januari.
Sedan dess har hans liv varit ett helvete, med inspärrning under fängelseliknande omständigheter, trots att han varken är brottsling eller har genomgått någon rättsprocess. Jag har berättat om hans utsatthet i tidigare bloggar, om hur man tog hans mobil och inte tillät besök från en flyktinghjälporganisation.
Senare har allt blivit värre. Nu har M. flyttats till Kiskunhalas, där han delar ett rum med sju andra flyktingar. Många röker på rummet. M är allergiker och upplever luften som olidligt.
Maten är undermålig och portionerna minimala. Vattnet i kranarna går inte att dricka. Flyktingarna ges besked om att de får köpa vatten. Samtidigt har man bestämt att flyktingarna inte ska få dagersättning längre.
Enda sättet för flyktingarna att få pengar är om anhöriga skickar. I det först nämnda lägret kunde det ske via Western Union, men inte i det nya. Personalen – som inte talar engelska – hämtar ut pengar åt flyktingarna som hålls inspärrade och inte tillåts lämna lägret. Ibland dröjer det veckor innan de får sina pengar.
Ungern vill inte ha några flyktingar över huvud. Nu går rykten att man kommer att stänga de flesta lägren och kasta ut flyktingarna ur landet.
Hur ska man över huvud kunna överleva under de här omständigheterna?
Läs tidigare inlägg här och här.
Bilden: Flyktingar på Keletistationen i Budapest.
Läsning av texter filtreras alltid genom den egna erfarenheten hos läsaren.När jag som läsare konfronteras med denna av ypperlig hantverksskicklighet präglade text aktualiserar läsningen en del minnen som har koppling till textens tolkningsmöjligheter.Det är spontana men ändå på sitt sätt häpnadsväckande för att inte säga ”chockerande” minnesepisoder:1.Det är en lektion på Journalishögskolan i Göteborg med Stig Hadenius i kursmomentet
källkritik.Det är helt i början på sjuttiotalet.Den källkritiska grundfrågan:”Vem säger vad i vilket sammanhang och vid vilken tidpunkt och med vilket syfte”?2.Ytterligare en lektion med uppgift att skriva en kort nyhetsnotis.Surprise:Utan några bakgrundsuppgifter.Jag blir förvånad.Utan bakgrundsmaterial?Läraren tittar girigt uppmärksamt på mitt skamligt tomma blad och märker min förvåning.Han utbrister smått irriterad:-Har Du inget att skriva om så måste Du ju hitta på förstår Du väl.Jag replikerar:-Går det bra med Storsjöodjuret?
La betê dans le grand lac.Besten.Besten som alltid är bäst.Bäst
besten?3.Några år senare är det i kölvattnet på Tavistock Institutes och Esalen Institutes härjningar dags för sensitivitetsträning med gruppdynamiska övningar på Socialhögskolan i Lund.Det är påbyggnadskurs i Psykologi.Det är en liten stuga ute i skogen.Det är grupptryck och exponering av emotionellt suggestivt bildmaterial.Det är en tillämpningsövning av metoderna att provocera en grupp till grupptänk och handling i grupp.Hive-mind och resolute action.Fascinerande men också en smula skrämmande.Det är viktigt att inte glömma Sanningen.I valet mellan Storsjöodjuret och Amie Verité måste man alltid välja Amie Verité.Det finns nog en slags Agenda-journalistik som egentligen på sätt och vis inte är journalistik utan egentligen en slags propaganda som hör hemma på Sanningsministeriet.Sanningsministeriets Pravda-machine.En riktig journalistik glömmer heller aldrig att alltid ta ställning för dem som i ett stålhårt och cyniskt samhälle ”hamnar mellan stolarna”.