Vännen Gabriel Jönsson, tel 48 Glumslöv

VanligenGabrielJonsson

Om ett 80-årigt brev från Backafallspoeten Gabriel Jönsson  och en bok med ”några nätta ord om Hälsingborg”.

GabrielJonsson

Av en slump hittar jag i min bokhylla poeten Gabriel Jönssons Skånska somrar, utgiven av Bonniers 1935.

Exemplaret är inte uppsprätt. I boken ligger ett brev, skrivet i Glumslöv den 28.11.35. Broder, inleds det med. Gabriel Jönsson skriver till Ove Sommelius, min pappa, då 39 år och chefredaktör på Helsingborgs Dagblad.

I brevet uttrycker Jönsson en önskan om att boken ska recenseras i tidningen. Han skriver bland annat:

”Det är inte för att få beröm som jag ber dig härom, utan därför att jag har viss procent på försålt exemplar.”

Jönsson fortsätter:

”Skulle du dessutom vilja sträcka dig till någon förhandsreklam, så finns på sid. 128 – 131 (till stjärnan) några nätta ord om Hälsingborg, som kanske kunde avtryckas för sig.”

Undertecknat vännen Gabriel Jönsson Tel 48 Glumslöv

Boken är inte uppsprätt, skrev jag, men med undantag för sidorna 128 – 137.

Där skriver Gabriel Jönsson, Flickan från Backafalls poet, om hur han närmar sig staden, ”rikets andra i skönhet och femte i folkmängd” – Hälsingborg.”

Han minns sin uppväxt i staden.

”Jag har i nio års morgnar sprungit med halvlästa läxor i huvudet och med chokladen brännande i halsen uppför Bergaliden eller Himmelriksgränden eller Hallbergs trappor; jag har inte kunna sova i Helsingborgs vårnatt för den första kyssen i en portgång, och jag har en morgon samvetslöst skolkat från skolan och i yrsel och lycka gått och läst om och om igen det jag skrev under natten och som för första gången liknade poesi. O, Hälsingborg, jag känner dig, och jag har dig kär!”

Gabriel Jönsson minns hur han sett en skeppspojke som ”sitter på relingen av ett kölbräckt skonertskepp i Norra hamnen och låter harmonikans verk svettas fram sitt osammansatta svårmod”.

”Och då som nu går solen ner i en läbank över Kattegatt. Om en timme är kvällen helt blåsippsblå och Helsingörs ljus lysa som gula ståndare i allt det blå”.

Påföljande dag bilar poeten norrut mot Höganäs. Han ser ångbåtsrökarna dröja kvar lågt över vattnet, en fiskebåts segel står som rökigt glas mot himlens äggvitsfärgade hinna, bådande en varm dag.

Jag undrar hur det blev med recensionen, med förhandsreklamen och med försäljningen och tänker att det nog inte var så enkelt att vara poet då heller, inte ens om man hette Gabriel Jönsson.