Yngve Baum, dokumentär fotograf och filmare, har avlidit.

Fotografen och dokumentärfilmaren Yngve Baum har gått bort, 71 år gammal, meddelar Hasselblad Foundation och skriver ”Vi minns honom för hans hängivna och humanistiska samhällsskildringar som alltid satte människan i fokus”. På nätet har Hasselbladsstiftelsen lagt ut flera av hans böcker utgivna av stiftelsen, ”in memorial of the great photographer Yngve Baum”.

Den formuleringen tror jag skulle ha glatt Yngve även om han alltid skakade av sig beröm. Han var en lågmält ödmjuk person, ofta osäker på sina egna bilders kraft, i det närmaste perfektionist när det gällde att under åravis av arbete ta fram nya projekt. Det kunde han delvis göra därför att han fått livstidsstipendium som fotograf och författare.

Något av det sista Yngve Baum arbetade med var bilder på människor i marginalen av det  svenska samhällets sönderfallande solidaritet. Projektet blev aldrig avslutat, som bok eller utställning. Kanske kunde Hasselbladsstiftelsen göra något av det unika materialet, det vore en välgärning.

Yngve var under decennier nog en av de mest spännande svenska dokumentära fotograferna. Han synliggjorde samhället och tidsandan genom bilder av människors villkor, med fokus på orättvisor  och klassklyftor. Han var särskilt engagerad i arbetares utsatthet, på de stora varven och bilfabrikerna. Många av hans bilder har en ikonisk och tidlös kraft.

I tidiga böcker berättade Yngve Baum om Tanzania, i Ujamaa med text av Stig Holmqvist, om Algeriet i Berberby, som Artur Lundkvist, skrev texten till. Jag själv stod för texten till Två platser på jorden, med bildjämförelser som underströk likheter mellan människors villkor i Tanzania och norska Lofoten.

Yngve Baum hörde till kretsen av fotografer knutna till fototidningen Aktuell Fotografi i Helsingborg, liksom bland många andra för knappt ett år sedan bortgångne Jens S Jensen, Göteborgsförorten Hammarkullens skildrare, fotografer som John S Webb och Gerry Johansson. Det var en period när Helsingborg mycket genom tidskriftens redaktör Jan Olsheden stod i centrum för svensk fotografi.

– Tjenare gringo, sa Yngve i telefon. Sedan dök han upp och bodde gärna hos mig några veckor i stöten eller mer, under många år. Vi blev nära kompisar och höll regelbunden kontakt utom de sista åren. Yngve var med på BB och filmade när min yngste son Simon föddes,  personalen undrade förläget vem som var pappan. Sekvensen skulle använts i en dokumentär, men så blev det aldrig. Simons storebror Pål filmades simmande i undervattenssekvenser i TV-dokumentären ”Människans värde” (1990), om arbetets värde och en arbeterska på SKF som går i pension. Producent för filmen var Lillviggen, vilket var namnet på Yngves bil, alltid en Saab.

Ett av Yngve Baums sista stora projekt var boken och utställningen (på Göteborgs konstmuseum) ”Mamma gått bort”, berättelsen om hans mamma Sigrid Baum (bilden överst), om ett liv och en epok, med text av Slas, Stig Claesson. ”Det är en stor dokumentarists återkomst till stillbilden”, skrev HD:s kulturchef Gunnar Bergdahl:

”Mamma har gått bort” handlar om existensens grund, om allas våra unika men likväl gemensamma rötter, om föräldrar och barn, om ungdom och ålderdom, om individ och samhälle, om livet, kärleken och döden.

Ständigt detta: Människans värde.”

Utställningen blev också en TV-dokumentär.

Yngve föddes i Bjärnum, gick i fotoskola hos Christer Strömholm i Stockholm och levde perioder av sitt liv i Helsingborg och Malmö innan han slutgiltigt slog sig ner i Göteborg. Under det som kom att bli hans sista år reflekterade han mycket över en sen insikt, sina judiska rötter. Den judiska tillhörigheten berördes under hans uppväxt aldrig i familjen och först kort före sin död nämnde hans mamma det, mest i förbifarten.

Jag saknar honom mycket.