Tre av fyra ryssar tänker rösta på Putin i nästa presidentval 2018.
Andelen ryssar som är villiga att rösta på Putin som president i nästa val är den högsta på fyra år, enligt en ny opinionsundersökning, som återges i Stefan Lindgrens informativa veckobrev Ryska Posten.
74 procent säger att de tänker rösta för Vladimir Putin i nästa presidentval, som infaller våren 2018. Siffran är nästan dubbelt så hög som de 40 procent som noterades i oktober 2012.
Vladimir Putin är således omåttligt populär hos det ryska folket. I svenska och västerländska medier framställs den ryske presidenten däremot som den personifierade ondskan. Mycket av argumenten i Sverige för Värdlandsavtalet med Nato och för svenskt Natomedlemskap handlar om rädslan för att ”ryssen kommer”, med Vladimir Putin som personifierar ondskan.
Hur kan det förhålla sig så?
Är ryssarna korkade och manipulerade? Eller är svenskarna korkade och manipulerade?
Det tål att tänka på.
När det gäller ryssarna finns det rationella skäl. Många ryssar minns 1990-talets återkommande nationella ekonomisk kriser efter Sovjetunionens upplösning.
När Jeltsin privatiserade näringslivet släpptes priserna fria. Inflationen var skyhög. Befolkningens besparingar smälte bort, samtidigt som en superrik ny klass av oligarker tog för sig av Sovjetstatens gemensamma egendom, med goda råd från den ultranyliberale amerikanske ekonomen Milton Friedman.
Medellönerna sjönk till under 100 dollar i månaden. Staten slutade betala pensioner och barnbidrag. Och väst brydde sig minimalt.
Ryssland gjorde statsbankrutt i augusti 1998. Dessförinnan utgjordes halva ekonomin av byteshandel, grå ekonomi. I dag finns utbredd fattigdom, efter kontraproduktiva sanktioner och fallande oljepriser.
Sven Hirdman, Rysslandskännare och tidigare bl a ambassadör i Moskva, beskriver i sin klarsynta självbiografiska ”Ryssland och svensk säkerhetspolitik” (2015) de dramatiska konsekvenserna för ryssarna av Sovjetunionens upplösning.
Han visar tydligt varför ryssarna ställer sig bakom Putin och menar att det inte finns någon alternativ ledare i dag. Och han bekymrar sig över den negativa inställningen i Sverige till dagens Ryssland. En opinionsundersökning 2014 visade att den svenska opinionen var den mest Rysslandsnegativa i hela Europa.
Hirdman menar att det viktigaste som kan göras i dag är att höja kunskapen om Ryssland i Sverige. Det kan ske genom att öka vardagssamarbetet med Ryssland och arbeta för att Ryssland fredligt integreras med det övriga Europa. Det kan också ske genom större reseutbyte och helst ömsesidigt slopade visum.
Bara så kan stereotyperna i många svenskars Rysslandsbild förändras. Ryssland är ett land i snabb förändring, skriver Hirdman. Det som var sant i går är inte sant i dag.
Hirdman jämför Ukrainakriget och Irakkriget:
”Inte en människa talade för övrigt 2003 om sanktioner mot USA för dess krig i Irak; jämför inställningen nu mot Ryssland för dess aggression gentemot Ukraina.”