Författaren och resenären Tomas Löfström har avlidit, 67 år gammal, efter en lång tids sjukdom. En vidsynt, eftertänksam och klok människa har gått bort, som för mig också var en kär vän.

Jag minns en alldeles särskild januaridag 2005 i indiska Bangalore, där det pågick ett svensk-indiskt författarmöte utifrån det svensk-indiska översättarprojektet som Tomas Löfström ledde tillsammans med tidskriften Karavans Birgitta Wallin.

Tomas frågade försynt om jag kunde tänka mig att låta honom skriva en biografi om min bror Torgny Sommelius, som omkom i en flygolycka. Jag visste att Tomas i olika sammanhang nämnt att Torgnys böcker och hans sätt att resa och skriva inspirerat honom. Därför stöttade jag med glädje hans projekt – som efter många års forskar- och skrivarbete ledde till en 500-sidig biografi om Torgny, ”Den siste resenären”(Carlsson 2012).

Tomas Löfström var en av Sveriges främsta reseskildrare. Han berättade i personliga böcker om resor mest österut. Kanske var han en kvarleva från de tider när resandet innebar något annat och våra föreställningar om världen och resandets mål och mening inte formades av mediernas och reklamens glättade bilder om det ljuva livet i värmen och den eviga solen.

I det som skulle bli hans sista bok ”Överbrygga” färdas Tomas mellan sitt Österlen och Himalaya. Där reflekterar han över varför han började resa. Varför satte han sig 1980 i ett kinesiskt flygplan för att bege sig till Tibets huvudstad Lhasa?

Svaret på den fråga han ställer sig finns i skånska Igelösa, en mörk höstkväll strax efter mitten av 1950-talet. Han är sju eller åtta år och det är församlingsafton i kyrksalen, hans pappa är präst i församlingen.

Till Igelösa kommer friherrinnan Charlotte Gyllenkrok på Svenstorps slott, ”representant för den skånska feodalklassen, innehavare av en silverblå Chevrolet, framstående ryttare, jägare och resenär”.

Hon berättar med diabilder om en resa i Indien, där hon i Darjeeling sett en skymt av den unge Dalai Lama.

”Bönderna i publiken hade kört gödsel hela dan och lyckades inte riktigt dölja sina gäspningar. Diabildsprojektorns fläkt susade och surrade i mörkret. Friherrinnan bankade med pekpinnen när det var dags för nästa bild.

Jag satt på golvet längst fram och visste att en dag skulle jag komma till Lhasa och träffa Dalai Lama.”

Tomas Löfström skrev 1979 ”Dalen där Buddha dör” om den buddhistiska provinsen Ladakh i Kashmir i Indien. Läsningen av den boken blev mitt Igelösa. Året efter färdades jag över 4000 meter höga pass i buss till Ladakhs lilla huvudstad Leh på 3500 meters höjd i Himalaya.

Tomas Löfström debuterade 1971 med ”Liftare”, om hippies i Europa och Nordafrika. Personliga reseböcker följde, som ”Vägen till Kathmandu” och ”Den långa resan till Lhasa”. Tillsammans med Birgitta Wallin har han gett ut översättningar av indisk litteratur direkt från indiska språk utan omvägen via engelska, inte minst lyrikantologin ”Innan Ganges flyter in i natten”.

Han bodde både i Stockholm och på gården Grönalund utanför Kivik, där han de senaste åren drivit Österlens bokcafé. Bilden härovan från en kväll om ”Den siste resenären” på bokcaféet sommaren 2013.

Härunder en bild av Torgny Sommelius från den sydindiska staden Madurai, där han i sin VW-buss mötte ett rullande tempel.