SVT fyller 60 år och är som Public Service bättre än någonsin, landets ledande kulturinstitution. Men på HD/Sydsvenskans ledarsida ville häromdagen Carl Rudbeck lägga ner Public Service-TV.

Under trettonafton har jag suttit klistrad framför televisionen, vilket inte hör till det vanliga. Det började med brittiska dokumentären De superrika, del 1 (Magasin Utifrån), som för sista dagen visades på SVT Play. Pedagogiskt visades hur de Superrika (en procent av Storbritanniens befolkning) alltsedan Thatchers tid berikat sig kopiöst på bekostnad av de resterande 99 procenten. Med olika regimers gillande. Det var sista dagen filmen visades på SVTPlay, för säkerhets skull laddade jag hem den (helt legalt) med gratisprogrammet Pirateplayer.

En annan dokumentär gav osannolika och skakande inblickar i tre diktatorers vardag, Stalins, Idi Amins och Khadaffis (Kunskapskanalen, Livet som diktator 2/2). Sen var det dags för tredje delen av den dramatiska storsatsningen Gentlemen & Gangsters (TV1)efter Klas Östergren. Tät tidsatmosfär, suveräna miljöer, goda skådespelare, medryckande intrig.

Public Service har verkligen visat sina bästa sidor under de här helgveckorna, kultur, dokumentärer, bra filmer (som Widerbergs Mannen på taket i måndags och dokumentären om Tältprojektet, Tältet (1978), gjord av Göran du Rées och Christina Olofson). För att inte tala om den dramatiserade berättelsen om kvinnlig rösträttskamp, Fröken Frimans krig (bilden).

SVT som Public Service hyllades av Anders Q Björkman, Svenska Dagbladets biträdande kulturchef,  i söndagens kulturbilaga. Han påminde också om att det i år är precis 60 år sedan Radiotjänst 1956 satte igång med reguljära tv-sändningar till alla som betalade en tv-licens på hela 25 kronor.

Dagens SVT med flera kanaler och med SVTPlay och Öppet arkiv är något annat, landets ledande kulturinstitution, med en bredd och mångfald som är enorm. Eller med Björkmans ord:

”Men när tv:n är en distributör av högkvalitativ konst kan den vara magisk – en demokratisk kulturförmedlare i alla medborgares hem. I sådana stunder tycker jag att det snarare än ”dumburk” passar med det ord som våra grannar i väster och söder använder för apparaten – en direktöversättning av det grekisk-latinska ordet television som klingar arkaiskt poetiskt och ger associationer till siare och uppenbarelser: fjärrsyn.”

Björkmän gör en snabb genomgång av de kommersiella kanalernas utbud den dag han skriver, och vadar till knäna i gyttja, i billiga amerikanska dussinserier.

På HD/Sydsvenskans opinionssida uttryckte (28/12) gästskribenten Carl Rudbeck (bilden) motsatta åsikter. Han gladde sig åt att programmet Debatt ska läggas ner, ”en intellektuell pinsamhet”.

”Vanligen helt oinformerade människor satt på en läktare och skrek till varandra. Det var en debatt på rännstensnivå …”. Tja. Så kan man ju tycka, men.

Rudbeck tar från den tanken ett krumsprång till nästa. Programmet är för dyrt, därför att det görs i Göteborg (!!!). Folk får resa dit från Stockholm och bo på hotell.

”Ett företag som arbetade på marknadens villkor hade aldrig kunnat spendera pengar på ett sådant vis, utan hade varit tvingat att motivera sina utgifter inför sina ägare. Men det gäller inte public service som har blivit en modell som för varje år framstår som alltmer anakronistisk.”

Rudbeck dundrar med pipig röst: ”Det finns knappast längre några goda liberala skäl till varför staten alls ska syssla med radio och tv.”

Jag antar att han – att döma av den intellektuella argumenteringsnivån i hans text – själv tillbringar kvällarna med att förkovra sig genom att titta på TV3 eller TV4 eller någon av de andra av de otaliga fördummande kommersiella kanalerna. Något mera anakronistiskt än herr Rudbecks tirader kan knappast skådas i svensk press.