2016 fyller Tryckfrihetsförordningen 250 år. Jan Scherman bekymrar sig över att antalet informationsförhindrare ökar medan journalisterna blir färre.

Jan Scherman oroar sig i en debattartikel i Svenska Dagbladet över att det fria ordet hotas igen på olika vis i Sverige.

Scherman pekar på hur allt fler toppdirektörer håller sig undan när de blir granskade, vägrar svara på frågor och sedan rutinmässigt jagar källor och läckor. Vi håller på att få en tystnadskultur:

”Makten omger sig med alltfler presstalespersoner och lobbyingkonsulter. Informationsförhindrarna ökar i antal och journalisterna blir färre.”

Det gäller också kommunalt. I städer som Helsingborg och Gävle finns stora ”redaktioner” som främst förmedlar positiva nyheter för lokala politiker och tjänstemän, vars maktutövning sällan eller aldrig granskas av informatörerna. Också det är en tystnadskultur.

Ett annat obehagligt fenomen är de växande nättrakasserierna av journalister, hatkampanjer och verbal terror, som riskerar att leda till självcensur.

Ännu värre att chefredaktörerna tvingats retirera för direktörerna. Scherman nämner särskilt Bonniers som ”toppar laget” med ”andra kompetenser än publicister”.

”Den relativt nye vd:n Tomas Franzén är förvisso välmeriterad, senast vd på Comhem. Men ingen praktiskt förvärvad kunskap om det fria ordet.”

Detsamma gällde Lars Dahmén, som från MacWorld och Computer Sweden rekryterades av Bonniers till Sydsvenskan som chefredaktör och vd och ansvarade för sammanslagningen av HD och Sydsvenskan.

”Det var säkert inte bättre förr, men det är oroväckande med publicisternas närmast kollektiva reträtt från de högsta posterna i medieföretagen”, suckar Scherman:

”Om tryckfrihetsförordningen vore en människa så skulle hen sucka tungt över tidens tecken och oroligt fråga sig: vem värnar det fria ordet när de som bestämmer mest är excelfantomer och plattformsfundamentalister?”

Bilden från Helsingborgs Dagblads centralredaktion, gissningsvis från början av 1970-talet, på skrivmaskinernas tid.