Hjältekonungen Gustav II Adolf stupade vid Lützen 1632, fick man ju lära sig i skolan.  Men hur var det med hjälteglorian?

Gustav II Adolf var en kvalificerad krigsförbrytare. I dag hade han bort skickas till tribunalen i Haag för att stå till svars för sina handlingar.

Under mellandagarna surfar jag på nätet och snubblar över en besynnerlig bild, en minnessten med ett citat hämtat ur ett brev som den unge kungen skrivit efter det skånska kriget 1612.

”Vi har varit inne i Skåne och det största delen avbränt så att 24 kyrksocknar och staden Wä är uti aska och hava vi intet motstånd haft … utan grasserat, skövlat, bränt, och ihjälslagit alldeles eftervår egen vilja. Gustaf Adolf 1612”

Vid bilden anges att stenen står utanför Österängskolan, förmodligen i Kristianstad. Men är bilden och stenen med det brutala citatet verkligen äkta?

Texten är hursom äkta. Den är hämtad ur ett brev som den 17-årige Gustaf II Adolf skrev till hertig Johan av Östergötland, daterat Björkeröd den 13 februari 1612. I brevet berättar Gustav II Adolf om sitt krigståg till Skåne.

”Wij och hafue waritt inne uthi Skåne, och thet störste deelen afbrendt, så att till 24 kyrckiosockner … till inthet mootstånd haft, anten af ryttere eller footfolck, uthan grasseratt, sköflatt, brendt och ihiälslagitt aldeeles efter wår eigen willie.”

Det Skånska kriget 1612 motiverades av att den danske kungen Kristian IV under ett fälttåg erövrat fästningarna i Kalmar och Älfsborg, men misslyckats med att inta Jönköping. Kalmarkriget avslutades med Freden i Knäred den 20 januari 1613.

Gustaf Adolf fick blodad tand. Han fortsatte att kriga och härja, först i Ryssland med ambitionen att erövra Novgorod. Det lyckades inte men han la nog grunden till en rejäl svenskskräck hos många ryssar.

Under hela sin regenttid (1611 – 1632) var den svenske kungen ut i olika krig långt från hemlandet. När han stupade vid Lützen var Sverige en europeisk stormakt, den tredje efter Ryssland och Spanien, enligt Wikipedia.